Innehållsförteckning

Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Hundarna i Riga
Filmtyp Långfilm
Kategori Spelfilm
Regi
Producent
Manus
Förlaga
Produktionsland
Produktionsbolag
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1995-11-10

Medverkande

Rolf Lassgård
Kurt Wallander, kriminalassistent vid ystadpolisen

Björn Kjellman
Jan Blomman Blom, kriminalassistent

Ernst Günther
Kurt Wallanders far

Charlotte Sieling
Baiba Liepa, Karlis hustru

Benny Poulsen
Karlis Liepa, major vid rigapolisen

Stellan Skarsgård
Magnus Björk, chef för ystadpolisen

Visa alla medverkande

Handling

1992. Östersjön. Två svenska fiskare som mest ägnar sig åt smuggling till de baltiska länderna hittar en stor räddningsflotte på drift strax utanför Ystad. När de kommer fram till...

Visa hela handlingen

Press

Temperaturskalan i mottagandet gick från ljummet till nära nog absoluta nollpunkten. Med något undantag tyckte recensenterna att regissören Pelle Berglund, som också gjort TV-serien...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Videotitel i Sverige

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Foto
Musik
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Regiassistent
Scripta
Specialeffekter
Inspelningsledare
B-foto
Foto, andrateam
Elektriker
Passare
Ljussättare
Negativklippning
Musikarrangör
Orkester
Dekorassistent
Snickare
Dekormålare
Rekvisita
Attributör
Kläder
Smink
Klädassistent
Ljudläggning
Mixning
Övrig medarbetare
Översättare

Medverkande

Rolf Lassgård Kurt Wallander, kriminalassistent vid ystadpolisen
Björn Kjellman Jan Blomman Blom, kriminalassistent
Ernst Günther Kurt Wallanders far
Charlotte Sieling Baiba Liepa, Karlis hustru
Benny Poulsen Karlis Liepa, major vid rigapolisen
Stellan Skarsgård Magnus Björk, chef för ystadpolisen
Cecilia Zwick Nash Linda Wallander, Kurts dotter
Carina Lidbom Eva Strandberg
Marianne Hedengrahn Putnis hustru
Tove Granditsky-Svenson Inese
Pauls Butkevics Putnis, överste vid rigapolisen
Juris Kaminskis Murnieks, överste vid rigapolisen
Peteris Liepins Zids, sergeant vid rigapolisen
Leonids Grabovskis Mikaelis, Karlis Liepas assistent
Monica Stenbeck Birgitta Thörn, UD-tjänsteman
Gunnel Nilsson-Göransson Ebba, växeltelefonist vid ystadpolisen
Åke Jörnfalk Hansson, kriminalassistent
Rolf Lydahl Norén, kriminalassistent
Catta Pålsson Agneta, receptionist vid ystadpolisen
Joakim Narin Martinson, kriminalassistent
Frederic Täckström Svedberg, kriminalassistent
Anders Weick Näslund
José Castro Gulbis
Lars Wiik Boris Simonoff, präst vid Citadellkyrkan i Riga
Nils Bäckström Josef Lippman
Hans Polster Preuss
Svetlana Bless Vera
Romualds Ancans "Skuggan"
Martin Ersgård skelögd man
Hans Dahlin skeppare
Claes Janson sjöman
Staffan Wictorin obducenten
Stefan Cornell lik
Andras Talpai lik

Bolag

Produktionsbolag Sveriges Television AB TV2 (Malmö)(©)
Danmarks Radio (med stöd av)
Nordiska TV-samarbetsfonden
Distributör i Sverige (35 mm) Sandrew Film AB 1995
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk) Sandrew Film AB 1996
Distributör i Sverige (köpvideo) Sandrew Film AB 1996
Distributör i Sverige (DVD) Sandrew Metronome Distribution Sverige AB 2003
Laboratorium Swelab Filmlaboratoriet AB
Mixning Det Danske Filmstudie
Övrigt bolag Illusionernes værksted (specialeffekter)
AB Optical Vision (texter)

Handling

1992. Östersjön. Två svenska fiskare som mest ägnar sig åt smuggling till de baltiska länderna hittar en stor räddningsflotte på drift strax utanför Ystad. När de kommer fram till flotten ser de liken av två män ombord och beger sig snabbt därifrån.

Ystad. Den medelålders kriminalpolisen Kurt Wallander hälsar på sin far, som är hötorgsmålare med specialisering på ett enda skogsmotiv. Den enda variationen mellan tavlorna är att han i vissa tavlor lägger till en tjäder i förgrunden. Vid tillfället målar han på sin 1.223e tavla, och hävdar bestämt att det bara är svaga personer som skiftar motiv.

Kurt Wallander själv är i dålig form. Han oroar sig för att få hjärtinfarkt, vilket fadern viftar bort som inbillning. Och han oroar sig också för att förlora kontakten med sin vuxna dotter Linda, något fadern däremot underblåser, särskilt som Kurt hittar ett nytaget foto Linda skickat till fadern men inte till honom.

I sitt tjänsterum på polishuset klipper Kurt Wallander just ut en platsannons där en tjänst som säkerhetschef på Trelleborgs Gummifabrik utlyses, då han får höra talas om ett anonymt telefontips om en ilandfluten räddningsflotte med två lik på en strand strax utanför Ystad. Han beger sig dit med några kolleger. Vid fyndplatsen söker de igenom likens fickor och hittar några kvitton på ett östeuropeiskt språk. Kriminalpolisen "Blomman", med lettiskt påbrå, identifierar kvittona som härrörande från en lettisk järnhandel.

På kvällen bjuder Kurt Eva Strandberg på middag hemma hos sig. De har ett förhållande men har inte setts på över en månad eftersom Kurt ständigt arbetar. Han pratar med henne om sin rädsla för hjärtinfarkt och säger att han vill ordna upp sitt liv. Överraskande föreslår han plötsligt giftermål, men Eva, som länge känt sig åsidosatt, blir rasande och går därifrån. Senare när Kurt ringer upp henne bryter hon förhållandet.

För att övervaka polisutredningen om de lettiska liken har UD skickat sin tjänsteman Thörn, som kontaktat polisen i Riga för att begära hjälp med identifieringen. Under utredningsmötet på morgonen ringer major Karlis Liepa från Rigapolisen och meddelar att liken identifierats som f d KGB-agenter och yrkesförbrytare med kopplingar till den ryska maffian. Han meddelar också att han flyger över för att ta del av den svenska polisutredningen i Ystad. Då han anländer har emellertid själva räddningsflotten pinsamt nog stulits från fyndplatsen, men major Liepa säger ändå att själva tillvägagångssättet tyder på ett klassiskt maffiamord.

Kurt Wallander och Karlis Liepa börjar även umgås privat. På restaurang försöker Liepa förklara för Kurt hur det gamla sovjetsystemet dröjer sig kvar inom polis, militär och underrättelsetjänst och hur många f d KGB-agenter som blivit en del av den ryska maffian efter arbetslösheten, som följde på den nationella frigörelsen i de baltiska länderna.

När Liepa får ett fax från sin assistent Mikaelis i Riga, antyder han också att han håller på med en egen utredning om poliskorruption med anknytning till maffian. Kurt och Liepa hälsar på hos Kurts far, som upprymd av besöket och komplimanger för sin målarkonst, ger Liepa en av sina tavlor (med tjäder). Då Liepa så småningom avreser, skänker Kurt honom en röd kappa han tidigare velat köpa till sin hustru Baiba men inte haft råd med. De skiljs som goda vänner.

Det dröjer inte länge innan Kurt Wallander får beskedet att Karlis Liepa mördats strax efter återkomsten till Riga, och tillsammans med den lettisktalande "Blomman" skickas han dit med flyg för att se om mordet har samband med utredningen i Ystad. På flygplatsen möts de av sergeant Zids, som blir deras chaufför. Misstänksamma med anledning av Liepas intresse för korruption inom poliskåren i Riga, kommer Kurt och "Blomman" överens om att ingenting säga om den senares kunskaper i lettiska.

Omedelbart efter det att Kurt och "Blomman" tagit in på sitt hotell, kontaktas Kurt på sitt rum av Inese, en vän till Baiba som dyker upp i städerskeuniform för att vädja till Kurt om att komma till ett inofficiellt möte med Baiba. Hon säger att han kommer att kontaktas med ett kodat meddelande per telefon och instruerar honom om vad han då ska göra.

Senare välkomnas Kurt Wallander och "Blomman" på polisstationen i Riga av överstarna Putnis och Murnieks, vilka bekräftar misstankarna om att mordet har med utredningen i Ystad att göra och frågar efter papper Liepa eventuellt kan ha glömt kvar där. På kvällen, då Kurt och "Blomman" bjudits hem på middag hos Putnis, nämner Kurt avsiktligt den röda mapp där Liepa sade sig förvara hemligt material. Putnis och Murnieks utbyter oroade blickar.

Tillbaka på hotellet får Kurt det kodade telefonmeddelandet och han tar, som avtalat, vägen ut via hotellets baksida och stiger in i en väntande bil. Han förs till några gamla spårvagnshallar, där en grupp människor -dock inte Baiba - möts i hemlighet. En svensktalande man, Gulbis, frågar efter Liepas mapp och påstår att antingen Putnis eller Murnieks ligger bakom mordet på Liepa.

Dagen efter inspekterar Kurt Wallander och "Blomman" mordplatsen tillsammans med Putnis och Murnieks. "Blomman" hör hur de båda lettiska polisofficerarna pratar om att de vill få iväg svenskarna helst redan nästa dag. Han säger vad han hört till Kurt, och de bestämmer sig för att begära fram allt utredningsmaterial. De hittar inget särskilt bland alla papper och kommer fram till att lösningen förmodligen ligger i Liepas röda mapp. För att köpa tid begär Kurt att få stanna ännu en dag så att han kan träffa Liepas hustru Baiba.

När han vaknar sent på morgonen nästa dag hittar han en dold mikrofon, som han demonstrativt ger tillbaka till en man som bevakar dem på hotellet. Ute i foajén smyger en kioskförsäljare diskret till honom ett vykort med tid och plats där han i hemlighet kan träffa Baiba. Kurt och "Blomman" kommer till polisstationen och förevisas en man som sägs ha erkänt mordet på Liepa. Kurt känner igen mannen som Gulbis och ser att han bär tydliga skador efter misshandel.

Han träffar Baiba i en kyrka och förs i bil till vännen Ineses lägenhet där de samtalar. Hon gråter när hon får reda på att Gulbis är arresterad och säger att det absolut inte kan vara han som mördat Karlis. Kurt håller med. Men han går inte med på att återvända som turist för att hjälpa Baiba och hennes vänner att genomföra en egen mordutredning.

Sista dagen i Riga arrangerar Putnis och Murnieks ett officiellt möte mellan Baiba och Kurt Wallander på polisstationen. När de träffas, pekar hon menande mot en mikrofon i en ventiltrumma och uppträder sedan demonstrativt kyligt och formellt. Kurt, som blivit smått förälskad i henne, blir lite sårad och ser länge efter henne då hon går iväg.

Tillbaka i polishuset i Ystad meddelar han omgående att han önskar ta ut semester. Hemma i lägenheten ligger det ett brev från Josef Lippman, en f d lettisk medborgare med kontakter i Baibas vänkrets. De möts och Kurt finner att alla arrangemang för hans hemliga återresa till Lettland redan är gjorda och finner sig snart på väg i bil genom Polen och Litauen till den lettiska gränsen under sin nya identitet - Gottfried Eckers, tysk medborgare.

Lippman lämnar Kurt vid Korskullen i gränslandet mellan Litauen och Lettland. Där hämtas han snart av Inese och körs till Riga. I spårvagnshallarna träffar han än en gång gruppen, men återseendet blir kortvarigt. En polisstyrka har omringat lokalerna och massakrerar samtliga mötesdeltagare så när som på Kurt, som lyckas gömma sig och sedan smita iväg i lastbil till ett hotell. Han möter Baiba, och de tar in på ett annat hotell som ägs av vänner till henne. Där träffar de också Mikaelis, Liepas assistent, som säger sig inte ha tillstånd att gå in i arkivet, utan i stället ritar en detaljerad karta och ger de nycklar som behövs åt Kurt.

Genom de labyrintartade korridorerna i Rigas polishus tar sig Kurt Wallander fram till arkivet, letar fram Baibas akt där hon misstänker att maken kan ha gömt sin mapp, och tar den med sig därifrån. Kurt och Baiba finner emellertid inget annat i mappen än ointressanta uppgifter. Senare har de samlag med varandra på hotellrummet. På morgonen uppsöker Kurt en präst, Boris Simonoff, som var nära vän med Karlis, men denne har inte heller några av de viktiga dokumenten. Han är på väg att gå men vänder i dörren, går tillbaka och river upp bakstycket på den tavla hans far gett till Karlis och som nu pryder sakristian. Där ligger Karlis röda mapp. Sedan väntar Kurt, som avtalat, på torget, men Baiba dyker inte upp.

I stället går Kurt till centralstationen och låser in mappen i ett förvaringsskåp och tar sig därefter till den alternativa mötesplatsen i ett stort varuhus. Han träffar Baiba, som säger att hon måste lämna mappen till polisen annars dödas Gulbis i häktet. Runt omkring dem sluts också en ring av civilklädda polismän. Kurt drar med sig Baiba upp på taket, där han konfronteras med Putnis. Först tror han att Putnis är på hans sida, men inser snart att han gissat fel. Just som Putnis ska skjuta Kurt och Baiba, blir han dock träffad i halsen av ett skott från Murnieks pistol, och dennes mannar stormar in på taket.

I striden mellan Putnis och Murnieks män segrar den senares styrkor. Men Kurt Wallander skadas av sergeant Zids, som arbetar för Putnis, när de slåss om en pistol, och det blir Baiba som får komma till undsättning genom att skjuta Zids. Murnieks tackar Kurt för hans insatser.

En tid senare skiljs Kurt från Baiba när han ska åka hem. Det sista han frågar henne är om de ses igen. Hon svarar med en motfråga: "Vad tror du själv?"

Censur / granskning

Censurnummer 133583
Datum 1995-11-02
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Originallängd 2914 meter


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Dolby Stereo
Hastighet 24
Längd i meter 2914 meter
Längd i minuter 106 min


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Temperaturskalan i mottagandet gick från ljummet till nära nog absoluta nollpunkten. Med något undantag tyckte recensenterna att regissören Pelle Berglund, som också gjort TV-serien Mördare utan ansikte (även den efter Mankell-roman), behållit TV-estetiken även i biograffilmen. Detta och det långsamma tempot i handlingen menade många gjorde filmen tråkig. Flera pekade på brister i både handlingens logik (Wallanders väg genom polishuset i Riga till det hemliga arkivet och sedan ut igen) och i själva iscensättningen (olika årstider i Ystad och Riga). Skådespelarna med Rolf Lassgård, Björn Kjellman och Ernst Günther i spetsen fick däremot beröm även av de bitskaste kritikerna.

Bernt Eklund, Expr: "Alla som nyss tagit farväl av Rolf Lassgård efter Mördare utan ansikte i TV kan trots den ovana miljön lätt känna igen sig. Hans polis är oförändrat tung, tragisk och självömkande - en frånskild karl som söker tröst i öl och operaarior. Hans engelska är stolpig, i actionscenerna är han trög men kraftfull. Problemen i privatlivet består men får mindre plats än i TV-serien, balansen blir bättre. Nu kan Ernst Günther göra ett exakt och avgränsat porträtt av den målande tjurgubbe som är hans pappa. Den djupt kända längtan efter kvinnligt sällskap tillåts inte dominera men finns där tydligt nog för att göra engagemanget på andra sidan Östersjön trovärdigt.

Även om kriminalhistorien egentligen är mindre intressant den här gången - de blodiga maktspel som följt Sovjets fall blir uppenbarade men knappast genomlysta - så är den utmärkt berättad. Wallander går ton i ton med det nerslitna Riga, båda är så grå att en röd regnkappa lätt blänker likt en rubin. Pelle Berglund utnyttjar kombinationen på bästa sätt."

Eva af Geijerstam, DN: "Men det är en överloppsgärning att rusa iväg och se filmen på biograf. I TV skulle svagheterna i Hundarna från Riga inte avslöjas på ett lika iögonfallande vis. Den stora duken kräver obönhörligen att det inte får grönska i Skåne när det är iskall vinter i Riga, i synnerhet inte när ett av historiens motiv är närheten till våra baltiska grannar. Ett tempo med en förklarande dialog som med en smula välvilja kan kallas eftertänksamt förvandlas till pratiga longörer vid transport till bioduken. Och ska man avsluta sin historia med en dramatisk uppgörelse med vapen i hand, ställer det betydligt högre krav på hantverket än vad som kan passera som godkänt i en TV-ruta.

Men värst av allt: till och med de stalinistiska skuggorna över ett fattigt och postkolonialt Riga, det som är filmens själva grundbult, förvandlas till kalla kriget-kliché. Här blickar människorna hålögt ur sjaskiga paltor, utan att någonsin få mänsklig kontur. Filmmakarna borde ha sett och lärt av Gianni Amelios Lamerica, som gjort sig liknande ärende i Albanien.

Den mest spännande frågan i Hundarna i Riga - vem är vad i Rigas polishus, och varför?- fördunklas av alla dessa brister. Vad hjälper det då att Rolf Lassgård som Wallander, Björn Kjellman som assistenten Blomman och Ernst Günther som målande pappa Wallander aldrig skäms för sig? Eller att Stellan Skarsgård och Åke Jörnfalk skymtar förbi i trygghetstöntig slipover och guldpläterad slipshållare, som motpoler till nystalinistiska gangstrar i läderpaj? Och medan man med måttlig förväntan - det är min rekommendation - inväntar TV-visningen av Hundarna i Riga kan man gärna filosofera över vad som bör göras när klichéerna som här står i vägen för både spänning och djupare ärende. Det är nog dags att förnya genren. Kanske rent av med en yngre lyckligt gift polis med barn och öra för rock'n roll i konfrontation med vår nygamla onda värld? Det är bara ett förslag."

Jan Aghed, SDS: "Den ter sig ganska osannolik redan i Henning Mankells bok - historien om hur Ystadsdeckaren Kurt Wallander först besöker Riga på tjänstens vägnar och sedan tomtar omkring i staden som anonym turist, konspirerar med en underjordisk motståndsrörelse och bryter sig in i en maffiainfiltrerad poliskårs hemliga arkiv. Pelle Berglunds filmversion får den att sakna all trovärdighet och relaterar den på ett sätt som bara kan öka läsarens/åskådarens häpnad och förvirring. I kulturradion häromkvällen hörde jag en sågning av filmen som lät som ett ovanligt sadistiskt lustmord. Det var innan jag själv sett Hundarna i Riga. Nu måste jag konstatera att grymheten var befogad.

Det finns helt enkelt inget fördelaktigt att peka på. Med något undantag - Ernst Günther, som dock inte har mycket att göra, eller Lassgård, som kör på rutin - är spelet genomgående svagt och ofta uselt. Atmosfären är inte det minsta suggestiv, vare sig i trakten av Ystad eller i de lettiska miljöerna, utan platt intetsägande. Förekommande scener med våldaction är amatörmässigt iscensatta. Dialogen innehåller repliker som denna - hjältinnan till hjälten, apropå ett nyss utspelat blodbad: "Du får aldrig glömma det. Glömmer vi det är vi inte människor".

Mest påfrestande är kanske att all denna illa skrivna, fadda och haltande thrillerdramatik är så övernaturligt ointressant berättad, ett enda mördande tråkigt harvande i stillösa televisionsbilder. Det är något av ett mysterium hur den filmiska talang som Berglund bevisligen demonstrerade en gång i tiden så totalt kunnat upplösas i en grådaskig sörja av scener utan tillstymmelse till formvilja och personligt uttryck."

Kommentar Svensk filmografi

Hundarna i Riga följde direkt på TV-serien Mördare utan ansikte (premiär 18.10.1995), som även den samproducerades mellan Danmarks Radio och Sveriges Television AB TV2/Malmö och regisserades av Pelle Berglund. Många i filmteamet och av aktörerna var desamma som i TV-serien. Samtidigt med inspelningarna av TV-serien och långfilmen - vilka följde på varandra under 1993 - skrev SVT TV2 kontrakt med Henning Mankell för att filmatisera även hans tredje roman om ystadpolisen Kurt Wallander, "Den vita lejoninnan" (1993).

Henning Mankell (f 1948) är författare, dramaturg och regissör. Under några år i mitten av 1980-talet var han teaterchef för Kronobergsteatern. 1989 flyttade han till Moçambique och huvudstaden Maputo, och har sedan dess arbetat där som regissör och dramaturg för teatergruppen Mutumbela Gogo på Teatro Avenida. Från romandebuten "Bergsprängaren" (1973) till den första kriminalromanen, "Mördare utan ansikte" (1991) har Henning Mankell skrivit ett tiotal romaner och ett trettiotal teaterpjäser. Men det var först då han började skriva om kriminalassistent Kurt Wallander vid ystadpolisen som han nådde en masspublik.

I de många intervjuerna som följde på försäljningsframgångarna fick Mankell ofta kommentera litteraturrecensenternas jämförelser mellan hans kriminalromaner och Sjöwall/Wahlöös, vilkas romansvit påbörjades 26 år tidigare.

Till Lennart Nylund, TT (artikeln publicerad i SP 8.11.1994), sade han: "Det är nog ofrånkomligt. Deras tre-fyra första böcker är väldigt bra, så jämförelsen känns hedervärd. De tog genren på allvar, till skillnad från författare som Stieg Trenter, vars böcker utspelas i ett obegripligt vakuum och inte alls intresserar mig."

Och till Per Mortensen i DN 3.12.1994 sade han: "Fast det är stor skillnad på det 60-tal Sjöwall-Wahlöö skildrade och det sena tjugonde århundrade jag själv försöker förstå. De fyra första böckerna om Martin Beck håller måttet. Efter dem tog politiska beskäftigheter alltmer överhanden till förfång för det episka flödet och samhällskritiken."

Sin huvudperson, Kurt Wallander, beskrev författaren i en intervju för Anders Sundin i SvD 4.2.1994 så här: "Som en duktig polisman. Han är envis, tålmodig, känner rutinernas värde och är lite fantasifull. Som privatman har han sina goda och dåliga sidor. Han är en person som inte lyckats formulera vilken typ av liv han vill leva, vilket han delar med många. Han är sannerligen ingen märkvärdig person."

När SVT TV2 Malmö ville filmatisera Henning Mankells romaner, var det författaren själv som valde Pelle Berglund som regissör och Rolf Lassgård i huvudrollen som Kurt Wallander. Rolf Lassgård (f 1955) utexaminerades från Teaterhögskolan i Malmö i mitten av 1970-talet och arbetade därefter på Skånska Teatern i Landskrona för bl a regissören Peter Oskarsson. 1982 flyttade han med Oskarsson till Gävle, där de arbetade på Folkteatern. På 1990-talet blev Lassgård frilansande skådespelare och filmdebuterade med Önskas (1991/8). Genombrottet kom året efter med porträttet av den alkoholiserade Fritz Algot "Tjaffo" Nilsson i Min store tjocke far av Kjell-Åke Andersson(1992/18), en rollprestation som guldbaggebelönades.

Rolf Lassgård blev sedan närmast fast i rollfacket som kriminalpolis, då han i sex Sjöwall/Wahlöö-filmatiseringar, med premiärer på bio och video under 1993-1994, på ett oförglömligt sätt gestaltade den bufflige Gunvald Larsson. Därefter kom de två Henning Mankell-filmatiseringarna, som släpptes i TV och på bio 1995 samt huvudrollen som norrländsk kriminalpolis i Kjell Sundvalls Jägarna (1996/4).

Även Rolf Lassgård fick flitigt beskriva den folkkäre Kurt Wallanders karaktärsdrag. Så här gjorde han det i en intervju för Tomas Johansson i SkD 12.11.1994: "Han är tålmodig, envis. Han är operaälskare och så har han problem med privatlivet. Skild, dricker för mycket. Han klarar inte av att stänga av jobbet när han kommer hem, vilket gör honom till en bra polis, men det tär på Wallander. Han vill sluta, han känner sig ensam och det blir mycket krök. Han är vanlig, med vanliga problem och det är svårt att spela vanlig. (-) Han blir alltid förälskad i fel brud, han är några år äldre än jag. Och så måste han ta hand om sin far, som spelas av Ernst Günther. En alldeles underbar skådespelare, förresten. Fadern är hötorgsmålare, han har två motiv. Ett landskap med tjäder, ett landskap utan tjäder. (-) Det som tilltalar mig i böckerna är just att det lilla möter det stora. Ena dagen har polisen problem med småbrottslighet, med bortsprungna tjurkalvar. Nästa dag möter de den stora, råa verkligheten, rasismen, problemen i Baltikum."

Hundarna i Riga blev ingen publikframgång i biograferna. Knappt åtta månader efter premiären hade den setts av 30.315 besökare.

Förlaga

Originaltitel Hundarna i Riga (Roman)
Författare Henning Mankell


Visningar

Sverigepremiär 1995-11-10 Sandrew Borlänge Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Borås Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Eskilstuna Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Gävle Sverige 106 min
1995-11-10 BioPalatset Göteborg Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Halmstad Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Helsingborg Sverige 106 min
1995-11-10 Saga Hudiksvall Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Jönköping Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Kalmar Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Karlstad Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Linköping Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Luleå Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Lund Sverige 106 min
1995-11-10 BioPalatset Malmö Sverige 106 min
1995-11-10 BioPalatset Norrköping Sverige 106 min
1995-11-10 BioPalatset Stockholm Sverige 106 min
1995-11-10 Royal 1 Stockholm Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Sundsvall Sverige 106 min
1995-11-10 Royal Umeå Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Uppsala Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Västerås Sverige 106 min
1995-11-10 Scala Ystad Sverige 106 min
1995-11-10 Sandrew Örebro Sverige 106 min
TV-visning 1996-10-04 SVT2 Sverige (del 1)
1996-10-11 SVT2 Sverige (del 2)
1998-11-06 SVT2 Sverige (del 1)
1998-11-13 SVT2 Sverige (del 2)
Videorelease 1996-02 Sverige 102 min
Dvd-release 2003-12-03 Sverige

Musikstycken

Originaltitel La Bohème
Kompositör Giacomo Puccini
Sjungs av Jussi Björling
Victoria de los Ángeles
Lucine Amara
Robert Merrill
Giorgio Tozzi


Originaltitel Moskva - Odessa
Kompositör Vladimir Vysockij (1968)
Textförfattare Vladimir Vysockij (1968)
Sjungs av Vladimir Vysockij


Originaltitel Gaismas pils
Kompositör Jāzeps Vītols
Textförfattare Auseklis
Sjungs av kör


Originaltitel Für Elise, pianobagatell, a-moll
Kompositör Ludwig van Beethoven (1810)


Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mindre än 850 x 400
Affischtitel HUNDARNA I RIGA
Tryckeri Ohlsson & Co. Reklamproduktion AB


Storlek Mindre än 850 x 400
Affischtitel HUNDARNA I RIGA
Tryckeri Ohlsson & Co. Reklamproduktion AB


Bestånd Manuskript

Typ Dialoglista
Manustitel Hundarna i Riga.
Omfång 19 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Omfång 27 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Dialoglista. Hundarna i Riga.
Omfång 54 s.
Språk Svenska


Typ Kringmaterial
Manustitel Musikförteckning.
Språk Svenska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 3
Färg papper 2
Bakombild papper 3
Dia 17
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?