Barnen från Jordbro (1996)

Media (2 st)

Det är upprop för klass 1D i Lundaskolan i Jordbro, den 23 augusti 1972. Klassföreståndaren

Inga-Britt Jones har handlat blommor för att göra det trevligt. Hon hälsar på barnen och det

står 'Välkomna till skolan' på svarta tavlan. Det är första gången Ulf, Marie, Tina, Renato,

Göran, Chrisoula, Petra, Therese, Tommy och alla de andra barnen samlas till en skoldag.

På det första föräldramötet presenterar klassföreståndaren sig själv. Hon har varit

lärare i åtta år och har själv två barn, fem och tre år. När föräldrarna gick i skola gick

det mesta ut på att lyssna och läsa, medan barnen i den nya skolan ska lära sig att tala

inför grupp.

Slobodan kommer ett par dagar senare till skolan, eftersom det inte fanns några

platser på flyget från Jugoslavien, där han varit på besök. Han visar en våtservett som han

fått på flyget för de andra barnen.

Rainer Hartleb för samtal med barnen om hur de ser på livet, vem som bestämmer i

Jordbro, vilka kompisar som är bästisar, relationer mellan killar och tjejer, vilka som är

intresserade av vilka osv.

Klassföreståndaren försöker lära barnen trafikvett och skogsvett. De sliter med

läxor och försöker lära sig läsa, skriva och räkna, 'för det måste man kunna när man blir

stor'. Det finns också problem: Roger har ont i magen för att det är för stökigt i skolan,

och Peter har fått sin fina jacka förstörd.

Den första terminen avslutas med en julfest, där barnen sjunger i kör. Föräldrarna

är med och hoppar säck, bland andra sällskapslekar. Jultomten kommer och visar sig vara en

svart man när barnen rycker av honom masken.

Hartleb samtalar också med föräldrarna. Urbans mamma vill att sonen ska bli som hon

själv, ärlig och snäll och som folk är mest. Hon har inga ambitioner, bara sonen sköter sig

och inte dricker mellanöl vid pressbyrån. Thereses pappa har svårt att se hur dottern är om

tio år. Han hoppas att hon pluggar litet, så att det går bra. Många flyttar ifrån området

efter några år, bland annat för de höga hyrorna.

Flera av familjerna vill flytta därifrån, de ser inte Jordbro som en slutstation,

för "ingen bor så långt från stan om man inte måste". En kvinna blir irriterad på att allt

är få fint i det nya området. Hon är hemmafru och tycker att veckans höjdpunkt är onsdagen,

då Vecko-Revyn kommer - "man ska ju inte ha så stora fordringar". Hon vill jobba med barn,

men har inte de rätta kvalifikationerna.

En annan mamma har arbetsdagar på 10-11 timmar, men vill inte flytta, eftersom det

finns det mesta för barnen i området.

Text: Ett år senare...

En mamma berättar om sin utbrändhet av arbete och barn. Tommy visar sina tecknade

serier. Han tycker bäst om spännande och kusliga historier. För andra barn är lyckan att bli

uttagna till fotbollslaget, men Maria får inte ens fotbollsskor eftersom hennes pappa inte

tycker att det är något för tjejer. Skolklassen besöker en byggarbetsplats. De får sin

första uppsatsuppgift, att berätta om sina föräldrars arbete. En gammal man, som för länge

sedan bott på det område där Jordbro byggdes, berättar om höns och kaniner och spelar

munspel. Barnen får prova på ponnyridning, men alla vill inte, eftersom man kan ramla av

hästen.

Ulrik kommer ny i klassen, och han är ganska bråkig och svär friskt. Det stora

problemet är att han slåss med kamraterna. Många oroar sig för det första betyget och en del

tycker att det vore bättre utan. En flicka säger att det är sällan hon känner sig riktigt

lycklig när hon går till skolan.

Skolavslutning. Det är tredje klass och sista året som klassen har Inga-Britt som

lärare. Hon får en vas i avslutningspresent och rektorn håller tal.

Kommentar Svensk filmografi

Jordbro-filmerna utgörs av dokumentärt material som Rainer Hartleb samlat 1972¿94. Det

presenterades ursprungligen som en rad TV-filmer, varav En pizza i Jordbro (1994/16) var den

sista och femtonde. Våren 1996 visades filmerna i en ny version, nu omredigerade till fem

filmer med en sammanlagd speltid på 6,5 timmar. Här ingick också material som inte visats

tidigare. Premiären ägde rum under Göteborg Film Festival och sviten visades senare på

biografen Zita i Stockholm och i SVT 2, där de sändes fem kvällar i sträck.

En pizza i Jordbro tilldelades 1994 års Guldbagge för bästa film och Göteborg Film

Festivals jurypris för årets bästa film och visades också vid filmfestivalerna i Berlin och

Sydney.

Stockholmsförorten Jordbro var när Rainer Hartleb valde den för projektet ett

nybyggt samhälle som helt dominerades av barnfamiljer - pensionärer utgjorde bara någon

procent av befolkningen. Inspelningsår för de olika filmerna är Barnen från Jordbro

(1972-75), Leva i Jordbro (1975-81), Tillbaka till Jordbro (1988), Det var en gång en liten

flicka (1991/21) och En pizza i Jordbro (1994).

Sviten börjar den 23 augusti 1972, då det var upprop för klass 1 D i Lundaskolan i

Jordbro, en skola där det pågick ett pedagogiskt försöksprojekt. Efter att ha följt barnen

skoltiden ut, då de slutade klass 9, ansåg Hartleb att projektet var slutfört. Fem år senare

inbjöds han till klassens femårsjubileum. Han gick dit utan kamera, men ungdomarna blev

besvikna och undrade varför han inte ville filma mer. Då föddes idén om en fortsättning, och

sammanlagt följde Hartleb barnen i 22 år, fram till vuxen ålder, yrkesliv och i flera fall

föräldraskap.

I ett flertal tidningsintervjuer beskriver han tillkomsten av projektet. "En gång

träffade Rainer Hartleb den arkitekt som ritade Jordbro [Ebbe Lidmark, red anm]. Arkitekten

talade i lyriska ordalag om hur han lagt sig ner i den susande skogen söder om Stockholm och

överrumplats av uppenbarelsen om hur det lilla samhället skulle ta form med påfartsramper

och allt.

Vi tar en biltur i förorten som skulle bli en böljande stad av italienskt snitt.

Rainer Hartleb berättar hur han ville ställa frågan hur människor formas av att växa upp på

en plats som denna. Han följde 25 barn upp i vuxen ålder och skildrade deras vägval i en

lång räcka filmer. (-) Nu har han arbetat om sitt gamla material och åstadkommit en

kronologisk svit på sex filmer.

- Man ska inte överskatta de här filmerna för Jordbro, säger han och guidar runt i

ett delvis nedlagt industriområde.

- Men människor kan spegla sig i dem. Filmerna är en uppmaning att vara känslig,

öppna sig och se det oväntade, tillägger han.

Det har skett en tyngdpunktsförskjutning. Med åren har de enskilda individernas

utveckling kommit i fokus framför kollektivets. Att dokumentärer, per definition, aldrig

blir vad man väntat sig, förklarar Rainer Hartleb redan nu och sedan igen och en gång till

under intervjun.

Det författare brukar säga om sina romanfigurer, att de börjar leva ett eget liv,

gäller egentligen i ännu högre grad dokumentärer.2 (Eva Strömberg, GP 9.2.1996):

"Det Rainer var ute efter var en del av det nya Sverige - förorten.

- Jag hade ett pockande samhällsintresse och var fascinerad av den nya sociologin

som gick ut på att leva med dem man forskar om, att undersöka vanor och sedvänjor. Att vara

med samtidigt som man står utanför.

Det var inte, som man kanske kunde tro, svårt att få barn och föräldrar att ställa

upp på Jordbro-svitens första film, Från en barndomsvärld. Sjuåringarna var så uppspelta

inför skolpremiären att en filmkamera varken gjorde till eller från. De anhöriga fick inte

reda på något förrän vid det första föräldramötet. Det var först efter det att filmen visats

på TV, med all uppmärksamhet som följd, som de inblandade riktigt insåg konsekvenserna.

Detta innebar vissa svårigheter när Rainer kom tillbaka följande år eftersom alla barn

plötsligt ville spela apa framför kameran.

Samhällskritiken i filmen hade dessutom delat upp föräldrarna i två grupper: 'Det är

en för dyster bild av Jordbro' och 'Precis så här är det.' Rainer kunde emellertid snart

jobba vidare på sin svit. Tyngdpunkten har med tiden förflyttats från filmarens egen

samhällskritik till de medverkandes öden, eller som Rainer säger: 'Fokus har flyttats från

mig till dem'. (Fredrik Sahlin, Nöjesguiden 6.7.1994)

Flera reportage tog upp frågan om hur Rainer Hartleb arbetade som dokumentärfilmare.

"Jordbro-filmerna är historia för honom nu. Det blir inga fler delar. En fortsättning skulle

medföra uppenbar risk för något som en dokumentärfilmare absolut vill undvika: Att personen

framför kameran börjar spela rollen av sig själv i stället för att vara sig själv.

Då är steget till fiktion inte långt. Som i de tyska Heimat-serierna, sexton och tio

timmar långa, om livet i en liten tysk by från 30-talet och fyra decennier framåt.

"Jag älskade dem. Heimat är en så rik berättelse, allt är så skickligt gjort och

ihågkommet. Men det är oerhört medvetet, med hjältefigurer och uträknad handling, säger

Rainer Hartleb.

Och vad blir skillnaden i slutresultat?

- Att man hela tiden kan gå tillbaka till en dokumentär och säga: Detta är

verkligheten. Du ser människorna på ett annat sätt då, det som händer får en annan laddning.

Pippi Långstrump är ju till exempel alltid Pippi Långstrump. Barnen som är 7-8 år i min film

förändras, de är samma människor fast annorlunda.

Den svåraste biten för en dokumentärfilmare är inte att återge verkligheten, utan

att välja bland de inspelade bilderna av verkligheten. Redigeringen. Vad ska bort?

- Man skulle ju vilja att varje del tog tre-fyra timmar. Men du kan drunkna i

trivialiteter också. Film är inte liv, det är bilden av liv. Koncentrerat liv. Och du måste

försöka vaska fram det som ger intryck, som är själva koncentratet. Jag vet så mycket om de

inblandade. Men jag måste berätta om dem för en publik som inte vet någonting, säger Rainer

Hartleb.

Jordbro-filmerna har en melankolisk, sorgsen ton gemensam genom sina faser. Den är

Rainers egen.

-Jag tror att melankolin kommer från tidens gång. Från vetskapen om att varje

ögonblick är ett sådant som inte kommer tillbaka. Aldrig någonsin.

Inte ens i Jordbro." (Anders Hansson, GP 6.8.1996).

"Rainer jobbar med en annan metod än exempelvis kollegan Stefan Jarl som gärna

dramatiserar sina dokumentärer. Där Jarl arbetar målinriktat mot ett speciellt uttryck låter

Rainer saker bara hända.

- Jag vill inte begränsa mig, det blir mycket mer spännande så här. Som en slags

roadmovie genom livet.

Om någon svävar på målet, eller kanske bryter ihop, stänger Rainer inte av kameran,

han låter i stället minuterna passera. Inget händer - och närheten är stundtals total. Som

när hemmafrun tittar tomt framför sig efter att föga upplyftande ha konstaterat:

'Höjdpunkten är onsdag när Vecko-Revyn kommer - jag menar det är ju inte så att man hoppar i

taket direkt. Men man ska väl inte ha så stora fordringar.'

Är detta den sanna dokumentären?

Nja, det finns ingen ren dokumentär. Så fort man försöker fånga någonting, med penna

eller kamera, skapar man sin egen sanning. Men... hur ska jag säga... jag försöker

åskådliggöra hjärnverksamhet och samtidigt skapa hjärnverksamhet hos åskådaren.

Rainer tror att han lyckats få sina Jordbro-vänner att berätta direkt ur hjärtat. Om

man låter folk berätta om det som de tycker är väsentligt så glömmer de snart bort kameran,

hävdar han." (Fredrik Sahlin, Nöjesguiden 6.7.1994)

Flera skribenter kommenterade också den samhällsbild som växte fram under filmernas

gång. "Sakta men obevekligt tränger kylan in från Hartlebs film. Från sjuttiotalets öppna

klassrumsbilder där eleverna sitter vända mot varandra, inte som soldater i ett led mot

läraren: från elevdemokrati och pedagogisk glasnost till dagens egna lägenheter, egna

arbeten, egna barn.

- Den som inte arbetar är inte en riktig människa. Kylan från styckrummet där

repliken sägs och kylan från själva repliken blandar sig med varandra. Det är ett öppet

samhälle. De här människorna har växt upp i ett öppet samhälle. De har fått ansvar,

förtroende. De fick välja plats i klassrummet själva. Det är här den verkliga naiviteten

kommer in. Den som en flicka, mot slutet av filmen [Tillbaka till Jordbro, red anm], berör

när hon säger: "Jag har gjort precis samma sak som mamma och mormor.

Rainer Hartleb lyckas, utan att andas ett ord om saken, visa till vilken grad de

osynliga mönstren styr våra liv, till vilken grad det öppna samhället, det öppna klassrummet

är en illusion, en naiv dröm som aldrig lyckats komma åt dessa mönster.

Tillbaka till Jordbro är en djupt solidarisk film, humanistisk bortom den ljumma

humanism som gav oss öppna klassrum och stängde vägen ut ur klassamhället. Flickan i filmen,

hon tittar rakt emot dig och du måste möta hennes blick. Och känna dig som en idiot;

manipulerad." (Kristoffer Leandoer, AB 31.8.1988)

"Första filmens fråga, Får de det bättre i Jordbro 1990?, besvaras nu med att de

flesta flyttat härifrån.

- Högre standard materiellt sett har de ju, säger Rainer Hartleb. Villaboendet, som

barnen pratade om som överlägset boende, är infriat för Petra och Therese. Men inte i

Jordbro. Chrisoula har återvänt till Grekland och gift sig och fått barn där. Men den som

bor kvar är Ulrik. han sitter på sin balkong, äter middag och minns sin revolt i tonåren. Nu

mår han gott av sitt etablerade och rörliga ungkarlsliv." (Rebecka Tarschys, DN 1.12.1994)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se