Grundfakta

Media (2 st)

Originaltitel Juloratoriet
Filmtyp Långfilm
Kategori Spelfilm
Regi
Producent
Manus
Förlaga
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1996-09-27

Medverkande

Henrik Linnros
Sidner som barn

Lena Endre
Solveig

Sophia Johansson
Eva-Lisa

Irina Sagtegen
Eva-Lisa som barn

Visa alla medverkande

Handling

Dirigenten Victor Udde repeterar Bachs juloratorium när han nås av budet att hans mor, Fanny Udde, avlidit. Vid dödsbädden hittar han en bunt brev, med en lapp där Fanny har skrivit...

Visa hela handlingen

Press

Mottagandet i pressen blev mycket gott. Flera kritiker tyckte sig ana en ljusning för svensk film. Särskilt mycket beröm fick Lena Endre och fotografen Harald Paalgard. Helena...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel
Videotitel i Sverige

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Produktionsledare
Projektledare
Foto
Musik
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Regiassistent
Stuntkoordinator
Scripta
Specialeffekter
Verkställande producent
Biträdande producent
Ansvarig utgivare
Inspelningsledare
Produktionsassistent
Inspelningsassistent
Rollsättare
Produktionsekonom
Produktionssekreterare
Filmkonsulent
B-foto
C-foto
Stillbildsfoto
Elektriker
Passare
Ljussättare
Negativklippning
Orkester
Dirigent
Sångare
Musiktekniker
Musikkonsult
Scenografiassistent
Snickare
Dekormålare
Rekvisita
Attributör
Kläder
Maskör
Byggledare
Klädassistent
Klippassistent
Ljudläggning
Synkläggning
Grafisk form
Övrig medarbetare
Manusöversättare

Medverkande

Peter Haber Aron
Johan Widerberg Sidner
Henrik Linnros Sidner som barn
Lena Endre Solveig (sångröst: Annika Nerfont)
Sophia Johansson Eva-Lisa
Irina Sagtegen Eva-Lisa som barn
Krister Henriksson Victor
Axel Widegren Victor som barn
Viveka Seldahl Fanny
Tomas von Brömssen kanonkungen
Torgny "Kingen" Karlsson Splendid
Robbie Baines Splendid som barn
Sif Ruud Selma Lagerlöf
Gerd Hegnell såsdrottningen
Per Oscarsson Fälldin
Ingvar Hirdwall Edman
Jonas Karlsson stollen
Tord Peterson patron Björk
Gustav Levin magister Stålberg
Eddie Axberg Lantz
Anna Mannerheim Lill-Märta
Hans Mosesson grannen
Dan Sjögren kantor Janke
Kerstin Tidelius översköterskan
Jan Holmquist auktionsförrättaren
Per Svensson distriktsläkaren
Peter Schildt rumsbetjänten
Marcus Palm vaktmästaren
Åke Gustavsson Sven Hedin
Annika Nerfont Lena Endres sångröst
Göteborgs Symfoniker
Göteborgs Symfoniska Kör
Örgryte Kammarkör
- Nya Zeeland:
Fiona Mogridge Tessa
Glenis Levestam Mrs. Winther
Mick Rose Robert
Edward Campbell mannen på bänken
Jonathan Hendry Charles Blake
Martyn Sanderson Stephen Eliot
Duncan Smith arbetaren
Peter Dennett mannen med pipan
Dan Langridge man vid lakan
- Ej krediterad:
Lena Larsson statistroll

Bolag

Produktionsbolag Sveriges Television AB (Göteborg)
Sandrew Film & Teater AB
FilmhusAteljéerna AB
Norsk Rikskringkasting
Danmarks Radio
The Gibson Group Ltd
Produktionsstöd Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Nordiska TV-samarbetsfonden
Nordisk Film- & TV Fond
Distributör i Sverige (35 mm) Sandrew Film AB 1996
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk) Sandrew Film AB 1997
Distributör i Sverige (köpvideo) Sandrew Film AB 1997
Distributör i Sverige (DVD) Sandrew Metronome Distribution Sverige AB 2004
Laboratorium Swelab Filmlaboratoriet AB
The Film Unit
Specialeffekter, ljud Arclight AB
Mixning Owe Svensson Mix AB
Övrigt bolag Sveriges Televisions ateljéer (Göteborg. Dekortillverkning)
The Gibson Group Ltd
Digital Film (digitala effekter)
AB Optical Vision (text- & printerarbeten)
Pro Vision (arkivmaterial)
Film Facilities (utrustning)

Handling

Dirigenten Victor Udde repeterar Bachs juloratorium när han nås av budet att hans mor, Fanny Udde, avlidit. Vid dödsbädden hittar han en bunt brev, med en lapp där Fanny har skrivit "Förlåt". Breven är från Victors far, Sidner, som han inte sett sedan han var liten pojke. Victor förstår att fadern försökt hålla kontakt, men att Fanny har gömt undan breven. Victor börjar läsa breven, där fadern försöker berätta allt som format hans liv.

Victor berättar om modern, Solveig, som levde för musiken och vars högsta dröm var att medverka i Bachs juloratorium i byns kyrka. På väg till en repetition råkar modern ut för en tragisk olycka och trampas ihjäl av en flock kor. "Det finns ögonblick som aldrig upphör," skriver Sidner.

Fadern, Aron, Sidner och systern Eva-Lisa tvingas lämna gården och allt lösgods auktioneras bort. Fadern har fått anställning vid ett hotell i Sunne, där han ska arbeta som servitör. Såsdrottningen, som sjungit i samma kör som Solveig, har förmedlat platsen.

Aron har svårt att anpassa sig till det nya livet och lever i djup sorg, där han ofta tycker sig se och diskutera med Solveig. För Sidner går det inte så bra i skolan. I stället för att göra de uppgifter han får av läraren, skriver han erotiska berättelser med Johann Sebastian Bach i huvudrollen. En dag träffar han Splendid, en plommonpallande pojke vars far är Kanonkung och saknar ben. Då denne frågar hur länge sedan det var Solveig blev ihjältrampad svarar Sidner "nittiosex dar och tre timmar sen". När Sidner berättar för Aron om Kanonkungen är denne ointresserad och skickar iväg honom till skolan.

En dag träffar Splendid och Sidner Selma Lagerlöf, som skickar dem till Fanny Uddes affär. Hon blir fascinerad av Sidners händer, som hon tycker liknar idolen Sven Hedins. Hon har ett signerat porträtt av denne på väggen.

I tidningen läser Splendid om en man som plötsligt blivit sinnessjuk och spärrats in på sinnessjukhus. På väg för att hälsa på honom får de syn på Aron, som levererar öl till trädgårdsmästarens växthus. Där har några män ordnat en radiomottagare. De har fått ett brev från Nya Zeeland, men ingen av dem kan översätta. Aron utses till att svara på brevet. Aron inleder en brevväxling med Tessa Schneideman.

Pojkarna besöker dåren. Sidner tycker sig äntligen ha mött någon som kan förstå hans smärtsamma upplevelse av moderns död, men håller på att bli indragen i buren av den galne. Sidner blir sjuk och sängliggande en tid efter upplevelsen. När han vaknar upp berättar Splendid att dåren begått självmord.

Arons brevväxling med Tessa utvecklar sig till en förälskelse på avstånd och de anförtror varandra sina innersta känslor. Hon skickar honom ett smycke som han ska hänga om hennes hals när han kommer till henne.

Sidner växer upp till en ung man och börjar även han arbeta som servitör på hotellet. Fanny Udde bjuder med honom på en biltur för att lyssna på ett föredrag av Sven Hedin, som samlar in pengar till sin nästa upptäcktsresa. De tar in på hotell. Fanny blir besviken över att Sven Hedin är så gammal och blir illamående när hon inser att hon lurat sig själv. På natten förför hon Sidner.

Tillbaka i Sunne upptäcker Sidner att fadern förbereder sin resa till Nya Zeeland. Krusbär vill han ha med sig, liksom potatis, "som är så tydliga". Sidner försöker hålla kontakten med Fanny, men hon undviker honom.

På båten blir Aron mer och mer förvirrad. Han ligger mest i solen och äter dåligt. En dag reser han sig och hoppar över bord. Rederiet skickar hem några klädesplagg och Tessas smycke.

På Nya Zeeland blir det bråk mellan Tessa och hennes bror, som reagerar med stor svartsjuka på hennes förbindelse med Aron. Han misshandlar henne svårt.

Selma Lagerlöf kallar Sidner till sig och berättar att Fanny är på ett hem för ensamstående mödrar. Det är Sidner som är far till barnet. Han bryter samman. Tillsammans besöker de Fanny, som berättar att barnet döpts till Victor. Åter på hotellet bryter Sidners vansinne ut, han försöker våldta en köksflicka och hamnar på sinnessjukhus. Flera år senare hämtas han ut av systern Eva-Lisa, Splendid och Victor. Det är första och sista gången han ser sin son.

Sidner beslutar sig för att åka till Nya Zeeland och söka upp Tessa. Han får reda på att hon blivit sinnessjuk av broderns misshandel och att hon troligen är på något av stadens sjukhus. Sidner letar reda på henne, där hon arbetar som sjuksköterska på ett sjukhus för krigsinvalider. Hon är bitter, gift med en patient hon inte älskar och känner sig sviken av Aron som aldrig kom. Sidner ger henne smycket hon en gång skickat till Aron.

"Min far kom aldrig tillbaka. Kanske förenades han och Tessa av sorgen," säger Victor på väg in i en kyrka för att leda Juloratoriet. Det är den kyrka där Solveig en gång sjöng i kören.

Censur / granskning

Censurnummer 134166
Datum 1996-09-11
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Originallängd 3403 meter
Kommentar Aktindelning: 544-525-596-540-524-540-134 = 3403 m.


Tekniska fakta

Bildformat 1.85:1
Ljudsystem Dolby Stereo
Färgsystem Eastman Color
Hastighet 24
Längd i meter 3403 meter
Längd i minuter 124 min


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Mottagandet i pressen blev mycket gott. Flera kritiker tyckte sig ana en ljusning för svensk film. Särskilt mycket beröm fick Lena Endre och fotografen Harald Paalgard.

Helena Lindblad, DN: "Lättnad är den första känslan när 'jublets kategorier' börjar brusa i salongen. Med vilken lätthet Kjell-Åke Andersson närmat sig originalet!

Filmen frilägger berättelsens episka tråd: den stora sorgen efter att Solveigs ljus släckts, traderad från son till son i tre generationer. (-)

Filmens tydliga framåtrörelse får relief genom att berättelsen innehåller ett tydligt nu som aldrig riktigt förflyttas, och det är Solveig, gestaltad av Lena Endre. Hon är sällan i bild men låter sig laddas med en minnets lyskraft som banar väg i det sorgsnaste mörker. Peter Haber som den orörlige jordbundne Aron är en annan stöttepelare liksom Sif Ruud, som gör författarinnan Selma Lagerlöf med svartklädd tyngd. En robust dam som pendlar mellan att vara ödesgudinna och sällskapssjuk författarinna som behöver stoff till sina sagor. Viveka Seldahls Fanny Udde är mer endimensionell, präglad av en disträ behagsjukhet. Johan Widerberg (Sidner) faller också ur ramen med sitt nedtonade och bleka spel som inte får plats bland de andra starka gestalterna. (-)

En sådan total tillit till filmkonstens specifika uttrycksmöjligeter känns framåtblickande för svensk film, som ofta dödas av pratsjukan och tungfotad förklaringsmani.

Det är förstås fler skickliga hantverkare som sjunger det filmiska bygget i höjden. Framför allt den danske [norske, reds anm] fotografen Harald Paalgard vars känsliga kamera subtilt fångar och tolkar stämningar och dagrar. (-)

Ljudet är också ovanligt genomarbetat och skapar stor rörlighet, öppnar ett friskt tvärdrag i flera scener. Världen finns närvarande och avvärjer hotande tablåkänslor. Bullret från kornas klövar, Solveigs banemän från den olycksaliga dagen i vägkröken då allting började, anas som en dov ton under flera scener. Oceanens brus, som döljer hur Aron slutar sitt liv och Sidner startar sitt, likaså.

Juloratoriet är på samma gång lågmäld och rik på uttryck, ett poetiskt destillat som får en att, liksom Kanonkungen när han flög, känna sig som en dikt, eller åtminstone som en rad ur en bra dikt."

Jan Aghed, SDS: "På det hela taget innebär Kjell-Åke Anderssons Juloratoriet ett sällsynt lyckat möte mellan filmmediet och en folkkär litterär förlaga. Inte så att filmatiseringen i detalj följer Göran Tunströms brokiga släktkrönika. Tvärtom, manuset har ändrat på mycket i romanen, kraftiga, helt nödvändiga strykningar i dess spretande stoff har gått fram över händelseförlopp, personer och dialogpartier; i lindrigaste fall har nyckelepisoder och nyckelrepliker stuvats om.

Men samtidigt rör det sig ändå om ett pietetsfullt återskapande av bärande motiv hos Tunström - den livsförlamande sorgen och ensamheten efter en älskad närståendes död, kärleken som både outhärdlig smärta och läkedom, musikens livsbejakande kraft. (-)

Det är en smått genial men också självklar idé att låta den hastigt bortgångna och den vålnad som framkallas av Arons saknad, till slut suddig, anklagande och sarkastisk i hans skuldkänslors spegelbilder, spelas av Lena Endre. I likhet med Harriet Andersson hos Ingmar Bergman kan hon kallas för ett filmiskt axiom i sig själv. Endres närvaro i bild är tillräcklig för att ingjuta intensitet och täthet i en scen och tillräcklig för att kasta in starka vibrationer även i scener som illustrerar det tomrum hon efterlämnat, vilket just är poängen här. (-)

Man kan befogat invända att manuset skulle vunnit på att koncentreras ytterligare. (-)

Man detta är randanmärkningar bredvid förtjänsterna. Det händer bara alltför sällan att en svensk spelfilm uppvisar ett så genomtänkt, känsligt och uttrycksfullt bildspråk, i hög grad karakteriserat av en subtil och resonansrik flätning av visuella motiv - färger, föremål, vatten, naturvyer, ljussättning, kameraperspektiv - som slungar emotionella, poetiska och metaforiska ekon framåt och bakåt i berättelsen. Harald Paalgards foto är genomgående imponerande.

Väsentligast av allt är kanske att Kjell-Åke Andersson, utifrån en på en gång respektlös och ömsint behandling av Tunströms framvällande textmassor, skapat en film med uppriktiga starka känslor, förmedlade på ett sätt som gör att de lever kvar i åskådaren efteråt. Bland senare års svenska produktioner förtjänta av en stor publik bör nog denna ligga överst på listan."

Jens Peterson, AB: "Det finns en sympatisk tanke i Tunströms berättelse. Varje människa är intressant, har en historia, är originell och spännande.

I lilla till synes bleka Sunne döljs passioner och händelser som är lika färgstarka som i vilken världsstad som helst.

Problemet att fånga det här på film är att det blir så många original. Varenda människa omkring huvudpersonerna är en excentriker. (-)

Det finns också en risk i att använda alltför kända skådespelare i små roller. Vem hinner tänka något annat än att det är Per Oscarsson innan han försvinner ur handlingen?

Trots invändningarna är det en sevärd svensk film. Den alltid imponerande Lena Endre har en liten men central roll, Viveka Seldahl är bra som bräckliga Fanny Udde och Tomas von Brömssens Kanonkung får tillräckligt med tid för att bli något mer än en krumelur i marginalen."

Bertil Palmqvist, Arbetet: "Vi förs åter till Sunne i världen, i sagan, i sägnen. Det är en förunderlig köping, där ett växthus rymmer en radioutrustning som lyssnar på världen, där Fanny residerar i sin märkliga affär, där ett sjukhus döljer stor sorg och vånda, där Selma Lagerlöf dyker upp då och då som gumman i lådan och där sorgen ¿ nästan alltid förgäves ¿ försöker bryta ner all glädje och allt livsmod.

Den skenbara värmländska idyllen visar sig rymma en hel mänsklighet och det Nya Zeeland som DX-radion i växthuset lockar med visar sig befolkat av precis samma mänsklighet med samma sorger, ångestar och glädjelängtan.

Allt detta, alltså, skildrat med filmens medel, med ett foto av Harald Paalgard som Michalkov skulle ha applåderat, med ett auktoritativt bildberättande och en känslig personinstruktion av regissören. Kjell-Åke Andersson torde ha framtiden för sig. (-)

Men mest handlar det om Peter Habers av sorg, tvivel och försiktig glädje drabbade Aron, om Solveig som dör i första akten och sen hela tiden är med, gestaltad av Lena Endre så oemotståndligt livskraftigt att döden tappar sin udd, om Sidner som förlorar varje fotfäste han tycker sig finna och som Johan Widerberg på sitt truliga sätt gör till den evige sökaren. Av Fanny med de verklighetsfrånvända drömmarna gör Viveka Seldahl en gripande person. Fiona Mogridges nyzeeländska Tessa, kärlekslängtan personifierad, inte att förglömma.

Ett spänstigt oratorium för den svenska filmens framtid."

Bernt Eklund, Expr.: "Kjell-Åke Andersson har gjort en fantasifull filmatisering, fotografen Harald Paalgard trollar fram åtskilliga magiska bilder.

Samtidigt är det uppenbart att romanens mångsidiga rikedom vållat problem. Åtskilligt har skalats bort, mer borde antagligen ha offrats. Kanonkungen hänger i fler meningar i luften, och det är som det ska vara - Tomas von Brömssen klarar sånt. Sif Ruud är en klippa som Selma Lagerlöf. Men andra hittar inte utrymme nog att bli personligheter. Till och med Per Oscarsson hamnar på mellanhand.

Fiona Mogridges Tessa, drabbad av passion per post, blir svår att nå; Peter Habers irrande färd genom glädje och sorg blir ibland oklar på oklart vis.

Samtidigt är Viveka Seldahl ypperlig som dam med svaghet för Sven Hedin och unga män. Johan Widerberg är än en gång åtrådd yngling med en återhållen spelstil som med viss möda utvecklas mot våld och 'vård'.

Det är, kort sagt, mycket. Inget är tråkigt, somligt fabulöst. Men riktigt svettigt blir det inte."

Bo Ludvigsson, SvD: "Den som befarar att romanens 'själ' gått förlorad, behöver dock inte oroa sig. Författarna har utfört förvandlingsnumret med varsamhet och fantasi; vi känner igen oss och får samtidigt något nytt.

I samarbete med den mycket skicklige fotografen Harald Paalgard, har regissören dessutom verkligen lyckats göra film av manuskriptet. Bilderna skimrar, lever och berör; det som inte sägs i ord eller aktion, berättar kameran för oss. Dessutom har Juloratoriet tekniska kvaliteter att glädjas åt. Här finns skärpa också i ljudet, som i svensk film ofta lämnas åt sitt öde. Och aldrig får man känslan av att beskåda ett möbelmuseum eller gammalt klädförråd. Skickliga medarbetare i många yrkesgrupper har gett sitt bästa, inte minst Stefan Nilsson med sin i god mening eklektiska musik.

Juloratoriet lyfter från den texttrogna tungroddhet och de redovisande tablåer som vi på sistone sett mycket av i svensk film. Här finns luft och smidighet i handlaget. Och mer än tillräckligt ofta även ett lustfyllt släktskap med romanens magiska realism. Det fina med filmen Juloratoriet är emellertid inte den styckvisa kongenialiteten med romanen. Det härliga är att filmen, på sina villkor och med sina medel, ibland förmår fånga det mystiska och storslagna i mänskligt varande."

Kommentar Svensk filmografi

Göran Tunströms roman "Juloratoriet" kom 1983. Den sålde i 160. 000 exemplar och fick året därpå både Stora romanpriset av Litteraturfrämjandet och Nordiska rådets litteraturpris. Kjell Sundstedt, som var med om att skriva manus till filmen, låg också bakom de dramatiseringar för scenen som spelades på Uppsala stadsteater och på Folkteatern i Göteborg. Göran Tunströms son Linus gjorde ytterligare en dramatisering som spelades på Orionteatern i Stockholm.

Göran Tunström var nöjd med filmatiseringen av romanen: "Första chocken fick jag när 'Juloratoriet' kom på teatern. Nu hade jag garden uppe. Det har varit svårt för mig att se något flimra förbi som jag har ägnat fem sidor åt i boken. Men jag är enormt glad åt filmen, jag tycker den är fantastiskt bra, säger han." (DN 23.9.1996)

Men glädjen var inte ogrumlad: "Litet besviken är han möjligen på att handlingen inte utspelas i Sunne. Skådespelarna talar inte värmländska och 'Hotell Sunne' där 'Såsdrottningen' regerar i köket har bytt namn till 'Hotell Standard'.

- Det är Sunne jag känner, det är där jag kan gå och peka ut hus och platser där det skett, och jag hade väl tanken att i alla fall rollfiguren Splendid skulle talat värmländska, men tydligen gick det inte att ordna." (DN 12.9.1995).

Kjell-Åke Andersson såg sig själv som uppstickare för att han tagit sig an Tunströms roman: "Han är kritisk mot svensk film idag därför att han tycker att det saknas mod att våga och att riskera någonting.

- Man lägger sig på en medelväg. Det blir varken dåligt eller bra, det blir lagom. Men bakom ligger att alla är alldeles livrädda för att misslyckas, ty gör du det i svensk film är du död. Nej, vi behöver aktuell, bra och engagerande svensk film inte bara i komedins form, utan som speglar allvaret i nutiden, säger han.

Med den inställningen griper han sig nu an Juloratoriet och känner sig som uppstickare." (SvD 5.11.1995)

Det tog Andersson tolv år att förverkliga drömmen att göra film på Tunströms roman. Manuset har arbetats fram i omgångar under de senaste åren. "Det är ett bra och billigt sätt att förbereda en film. Har man arbetat länge med manuset, lärt känna alla karaktärerna och gjort hela storyn till sin finns ett gediget utgångsmaterial när hela den stora, tunga, dyra produktionen kommer igång." (SDS 15.1.1995)

Musiken i filmen spelades in i Moskva: "Av alla ställen på jorden är Mosfilms ateljéer de som har den renaste akustiken och samtidigt det högsta tekniska kunnandet, säger filmens kompositör Stefan Nilsson.

Nilsson har redan erfarenhet av Moskva. Förra året spelade han in musiken till en dansk film här. Tidigare har Mio min Mio och Vendetta fått musik här. Så det finns traditioner.

Fyra dagar tar det för filmens regissör Kjell-Åke Andersson , producenten Katinka Faragó och Stefan Nilsson att spela in filmmusiken tillsammans med dirigenten Konstantin Krimets. Det de särskilt uppskattar är att man på Mosfilm ännu har tid att repetera.

- I Sverige skulle inte det hinnas med, säger Stefan Nilsson. Och den enda lokal som har motsvarande akustik är Berwaldhallen. Men dit är det ett års väntelista. (-)

Moskvas symfoniorkester framför sammanlagt 17 musikinslag på en halvtimme tillsammans.

- Men i sammanhanget kan man inte ha vad som helst, menar Stefan Nilsson. Det måste vara något symfoniskt, i samma klass." (DN 20.6.1996)

En viss diskussion utbröt angående detta att skådespelaren Johan Widerbergs rollgestalt återigen blev förförd av en äldre kvinna (detta hade också varit fallet i Bo Widerbergs Lust och fägring stor, 1995/21). Widerberg suckade åt debatten: "Frågan är fånig. Det är som om jag skulle sagt nej till Kjell-Åke när han ringde. Roligt, men nej tack, jag blev förförd i min förra film." (SDS 27.9.1996)

Förlaga

Originaltitel Juloratoriet (Roman)
Författare Göran Tunström


Visningar

Sverigepremiär 1996-09-27 Royal Göteborg Sverige 124 min
1996-09-27 Metropol Malmö Sverige 124 min
1996-09-27 Astoria Stockholm Sverige 124 min
1996-09-27 Biopalatset 1 Stockholm Sverige 124 min (samt ytterligare 26 platser)
TV-visning 1998-01-01 SVT1 Sverige (del 1)
1998-01-03 SVT1 Sverige (del 2)
1998-01-05 SVT1 Sverige (del 3)
2000-03-01 SVT2 Sverige 119 min
2004-12-22 SVT1 Sverige 119 min
Urpremiär 1996-09-22 Röda Kvarn Sunne Sverige 124 min
Videorelease 1997-03 Sverige 119 min
Dvd-release 2004-02-18 Sverige

Musikstycken

Utmärkelser

Festivalpris Rouen 1998 (unga publikens pris)
San José 1998 (bästa långfilm; Cinequest San José)
Fédération Internationale des Ciné-clubs Karlovy Vary 1997 (särskilt omnämnande)
Guldbagge Stockholm 1997 Bästa foto Harald Paalgard
Guldbaggenominerad Stockholm 1997 Bästa film
Stockholm 1997 Bästa regi Kjell-Åke Andersson
Stockholm 1997 Bästa kvinnliga biroll Viveka Seldahl
Festivalpris Karlovy Vary 1997 Lena Endre (bästa skådespelerska)
Svenska Filmkritikerförbundets pris Stockholm 1996 (årets film)

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm
Längd i meter 3403


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm
Längd i meter 3403


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Polyester
Bredd 35 mm


Typ Duplikatpositiv
Bredd 35 mm


Typ I-band
Bredd DAT


Typ I-band
Bredd DAT


Typ Printmaster
Bredd 17,5 mm


Typ Printmaster
Bredd DAT


Typ Videokopia analog
Bredd Betacam SP (PAL)


Typ Videokopia analog
Bredd Betacam SP (PAL)


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100


Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100


Storlek Mindre än 850 x 400


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel Juloratoriet av Göran Tunström. Grovmanus: Kjell Sundstedt. Version 1. 1992-10-09.
Omfång 120 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Juloratoriet av Göran Tunström. Filmmanus Kjell Sundstedt. I samarbete med Kjell-Åke Andersson. Version 2. 29 april 1994.
Omfång 130 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Juloratoriet av Göran Tunström. Filmmanus Kjell Sundstedt. I samarbete med Kjell-Åke Andersson. Version 3. 13 oktober 1994.
Omfång 122 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Juloratoriet av Göran Tunström. Filmmanus Kjell Sundstedt. I samarbete med Kjell-Åke Andersson.
Omfång 189 s. + 1 s. rollista.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Juloriatoriet av Göran Tunström. Filmmanus Kjell Sundstedt. I samarbete med Kjell-Åke Andersson. Version 4. 31 januari 1995.
Omfång 142 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel The christmas oratorio.
Omfång 47 s. + 1 s. förslag till ändringar i ett ex.
Språk Engelska


Typ Dialoglista
Manustitel Dialoglista Juloratoriet. 96-10-02.
Omfång 56 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Juloratoriet.
Omfång 12 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel The christmas oratorio. English text list. 970822.
Omfång 35 s.
Språk Engelska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 9
Färg papper SET
Bakombild papper 9
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Hitta filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?