Järnbäraren (1911)

Media (18 st)

Originaltitel	Järnbäraren
Filmtyp	Kortfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf "Muck" Linden
Manus	Erik Ljungberger (som Kaifas)
Förlaga	Jernbäraren (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svenska Biografteatern
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1911-01-16

Medverkande

Frithiof Strömberg
Axelsson, järnbärare

Anna-Lisa Hellström
Anna, hans dotter

Ivan Hedqvist
Dahl, brukspatron

Albin Lavén
Jäger, häradshövding

Gucken Cederborg
fru Strömqvist, krögarmadam

Lilly Wasmouth
servitris på utvärdshuset

Visa fler

Handling

Järnbäraren Axelsson och hans dotter Anna lever ett stilla och lyckligt liv i ett hus som också inrymmer källaren "Blå Duken". Brukspatronen Dahl och häradshövdingen Jäger, av...

Visa hela handlingen

Press

"Denna gång gafs en bearbetning af Aug. Blanches Järnbäraren och denna pjäs föreföll icke obetydligt bättre lyckad än Regina von Emmeritz. Den sceniska apparaten hade för detta stycke...

Visa all press

Järnbäraren Axelsson och hans dotter Anna lever ett stilla och lyckligt liv i ett hus som också inrymmer källaren "Blå Duken".

Brukspatronen Dahl och häradshövdingen Jäger, av vilka den senare sedan gammalt råkar känna Axelsson, beslutar sig en dag för ett nytt slags nöje. De klär ut sig till arbetare och besöker en typisk arbetarkrog, "Blå Duken". Snart blir de indragna i ett livligt dryckeslag. När Dahl i smyg häller ut en sup på golvet, upptäcks detta och väcker ont blod hos arbetarna, som handgripligen ger sig på de båda förklädda herrarna.

Järnbäraren ser det hela från sin bostad innanför krogen och rusar genast till de bådas undsättning. Dahl och Jäger följer sedan med in till Axelssons, där de får sina blessyrer omsedda, får låna några klädesplagg i stället för sina sönderrivna och bjuds på kaffe. Dahl noterar med stort intresse järnbärardottern Anna, ser henne djupt i ögonen och kysser på hand innan han går.

En tid senare får Anna ett tackbrev från Dahl. Brevet innehåller en briljantring, som väcker Annas förtjusning. Fadern får se brevet och ringen och blir arg.

En dag när Axelsson är på sitt arbete, passar Dahl på att bjuda ut Anna. Det bär iväg till ett utvärdshus, där det står framdukat en liten festmåltid i ett enskilt rum. Champagnen flödar och undergräver snart Annas motstånd. Dahl förför henne. När hon vaknar till besinning igen, är hon förlamad av förtvivlan och skam. Dahl bär ned henne till sin vagn och kör henne hem. Järnbäraren har väntat oroligt på sin utflugna dotter. Hon bekänner nu allt för honom.

Tiden går och snart kan hon inte längre dölja frukten av sin förbindelse med Dahl. Faderns hat mot förföraren växer sig allt starkare. Han beslutar att hämnas. En dag plockar han samman sina besparingar och några värdeföremål, skriver ett kort testamente och slår in alltsammans i ett paket, som han lämnar till Jäger på vägen till Dahl.

På Dahls kontor uppstår handgemäng och Axelsson stryper Dahl (utanför bild). Jäger, som anat oråd, har rusat efter Axelsson, men kommer för sent. Järnbäraren går ut för att nu också ta sitt eget liv.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Denna gång gafs en bearbetning af Aug. Blanches Järnbäraren och denna pjäs föreföll icke obetydligt bättre lyckad än Regina von Emmeritz. Den sceniska apparaten hade för detta stycke icke varit så vidlyftig och härpå hade framställningen i hög grad vunnit. Järnbäraren blev ett mycket spännande biografdrama, fylldt af lifliga och spännande bilder." (SvD)

"Inspelningen, som skett under hr Gustaf Lindens regie, är ypperlig, gjord med måtta i åtbörderna, men samtidigt med kraft och uttrycksfullhet." (StT)

"Å Västerås biografteater upptager programmet fr o m i torsdags bl a Aug. Blanches drama 'Järnbäraren' omarbetad för kinematografen och inspelt af framstående artister vid k. Operan samt Dramatiska och Södra teatrarna i Stockholm. Numret har besynnerligt nog framkallat en af någon sorts sedlig harm dikterad protest på visst håll, där numret stämplas som demoraliserande, i vidrighet och smaklöshet hittills oupphunnet, slipprigt, oanständigt, nervpinande, snuskigt osv. Det skadar ju inte att smaken förfinas, men nog finner man det egendomligt, att detta August Blanches drama, som första gången spelades [för! 65 år sedan, nu blir så stämpladt, blir så bedömdt.

Det är nog ändå att missförstå August Blanche, hans drama och publiken. Författaren har säkert inte haft någon dålig mening med stycket, som heller inte vidlådes af vare sig 'slipprighet' eller 'snusk', hvad tendensen beträffar, men är en realistisk skildring med motiv ur storstadslifvet, sådant det gestaltade sig för ett 70-tal år sedan och sådant det nog i vissa stycken tyvärr allt fortfarande gestaltar sig.

En skildring, vare sig den ges i ord eller bild, bör bedömas efter sin tendens eller sin allmänna läggning och sin totalverkan. Ifrågavarande skildring å biografen är alltigenom allvarlig, tragisk, lämnar efter sig ett dramas dystra verkan. Och, hvad man anar mellan bilderna på ett ställe, det får man ofta i dagspressen läsa både i och mellan raderna i skildringar om brott och uselhet. Vi hörde i går kväll någon allvarligt anmärka på att om något skulle tas bort ur stycket, så skulle det vara den där 2 minuters pausen, som kanske onödigt låter tanken hvila vid hvad som får antags försiggå bakom fälld ridå. Och det må ju vara riktigt. Men annars förefaller det, som att den, som kan taga skada af Järnbäraren, måste förut vara andligt defekt eller bra mycket moraliskt fördärfvad. Numret har förresten utan anmärkning gifvits på ett flertal andra platser i riket. Och biografcensuren i Västerås har icke visat sig höra till de slappa i landet." (Vestmanlands Läns Tidning)

Kommentar Svensk filmografi

Av Järnbäraren återstår idag 292 m interiörscener. Enligt bland andra Lilly Wasmuth (servitris i filmen) togs exteriörer till filmen senare i Stockholm. Utvärdshuset där förförelsen äger rum, skall t ex ha legat på Djurgården. Regin för dessa nu helt försvunna scener tillskrivs ibland Ivan Hedqvist. (Jfr kapitel III i decennieförordet till denna volym.)

I december 1923 gavs Järnbäraren som fyllnadsprogram till Johan Ulfstjerna (1923/21) på Palladium i Stockholm. Ivan Hedqvist hade ledande roller i båda dessa filmer. För detta tillfälle hade SF klippt samman en 347 m lång version, som nygranskades av Biografbyrån den 10.12.1923. Det tycks vara denna version minus sina texter som utgör våra dagars 292 m. Filmens manuskript finns bevarat i SFs arkiv.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se