Är dansen på förfall? : En aktuell fråga i kinematografisk belysning (1915)

Programmet tycks ha inletts med bondpolska och daldans utförda av folkdansare på Skansens dansbana. Därpå följde en menuett med Lisa Holm och Sven Fredriksson och en gammelvals med Märta Bergman och Carl Johannesson. Slutligen gavs exempel på modern sällskapsdans i form av onestep och apachedans, framförda av Lisa Holm och Carl Johannesson.

Kommentar Svensk filmografi

Denna Victoria-film har sitt intresse främst på grund av sitt efterspel.

Frågan om sällskapsdansens förfall var verkligen aktuell, och i vida kretsar uppfattades den moderna dansen med sina hetsande rytmer och skamlösa erotiska utmaningar som ett dekadensfenomen. Den film som Victoria lät spela in för att belysa frågan kinematografiskt var uppenbarligen gjord för att tillfredsställa denna opinion och framställde de gamla dansformerna som goda exempel ställda mot de anstötliga moderna.

Till en förhandsvisning av filmen inbjöd bolaget en rad framstående kulturpersoner, däribland den spektakuläre bildkonstnären Isaac Grünewald. I motsats till övriga åskådare reagerade Grünewald med ogillande, gav sitt missnöje tillkänna med vissling och uttalade efter visningen, att onestepen "dansades 'tendentiöst illa' och att Apache-dansen framställdes alldeles för tam och berövad alla sina mera spännande och 'skarpa' poänger".

Victoria-bolaget insåg publicitetsvärdet i denna missnöjesyttring och erbjöd Grünewald att själv utforma "ett kinematografiskt svar" på filmen. Resultatet blev en ny film med samma titel, Är dansen på förfall, där Grünewald och hans hustru Sigrid Hjertén tillsammans med två andra par, som föredrog att vara anonyma, dansade bostonvals och onestep så som de ansåg att modern dans borde dansas. Denna andra film är bevarad hos SVT och har fortfarande sina uppseendeväckande drag. Censuren fann att den var "ägnad att skadligt uppjaga barns fantasi" och lät barnförbjuda den (censurnummer 13.962). Grünewalds film fick premiär på Brunkebergsteatern 9.11.1915 och väckte en osedvanligt häftig och indignerad debatt i pressen. En av Svenska kyrkans förgrundsfigurer, Manfred Björkquist, skrev upprört i Stockholms Dagblad (17.11.1915) om "den Grünewaldska parningsleken" och krävde handling. Bland de mer prominenta debattdeltagarna fanns också f d filmcensorn Walter Fevrell som i Svenska Dagbladet (14.11.1915), skrev att han ansåg att biografbyrån gott kunde ha totalförbjudit filmen: "är den representativ för hr G:s konst, måtte vi då, åtminstone i vårt svenska samhälle, bli förskonade från densamma!"

Grünewald svarade avmätt i Dagen (18.11.1915): "Man skulle till följd av det anskri som höjts mot den moderna dansen kunna skriva en hel filosofisk avhandling över svenskarnas oförmåga att fatta något som kommer ur en något högre temperatur än deras egen." Och han avslutade sitt svar med ett förslag: "Men för att icke någon skall taga skada till sin själ av den moderna dansen, så räcker det ej med att göra som biografcensuren: förbjuda dess visande för barn; det vore nog säkrast att införa motbok på onestepp."

Det kan tilläggas att filmbolaget även i fortsättningen utnyttjade uppståndelsen genom att vid flera tillfällen anknyta nya dansfilmer på sin repertoar till frågan om det påstådda förfallet.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se