Banbrytande animerad dokumentär där Birgitta Jansson bandat gästerna på ett semesterhem och återskapat allt från köttbullar till frälsningssoldater i lera. Semesterhemmet gjordes när Aardman Animations började prova samma metod.
Stor dam i stol som snart ska braka sönder:
"… vi var ju på en sån här hälsokost, förra sommarn, var Knutte och jag. Fasta nio dagar, gick ner fem kilo. Inte en cigarett… Och inget kaffe. Jag skynda mig när jag kom hem och koka kaffe och ta en cigarett, och sen åt jag som vanligt. Morotssaften förstår du! Jag vill spy när jag ser rårivna morötter fortfarande."
En man med ett ben köper en öl i köket och kör rally med rullstolen. En annan är så krokig att näsan puttar runt potatisarna på tallriken. Lerklockan tickar, lerporslinet skramlar, lerpelargonerna står där de ska. Det händer just ingenting, men det går inte att sluta titta.
Animatören Birgitta Jansson var på väg ner från ett jämtländskt fjäll när hon fick lift med föreståndaren för Sjöbodahemmet i Hammerdal. Hon började arbeta där, och efter en månad började hon banda vad de gamla sa och skulptera dem i modellera. Rum och möbler byggde hon i ett lånat vardagsrum i Östersund, där hon la kameraräls på parketten och animerade sin film. I sista sekunden fick hon den färdigklippta filmen med sig till animationsfestivalen i Annecy, där Semesterhemmet fick både kritikerpriset och publikens pris.
Den envetna regissören hade gjort en animerad dokumentär, och hon hade gjort den i lera. Det var djärvt, och filmen blev inflytelserik. Creature Comforts, där Aardman Animations Nick Park några år senare la repliker i munnen på djurparksdjur i stället för snusgubbar, bygger på samma teknik: man utgår från autentiskt ljud. Men den första animerade dokumentären i filmhistorien är stum: den fantastiska The Sinking of the Lusitania, gjord av Winsor McCay 1918.
Jansson tummade fram allt från köttbullar till sjungande Frälsningssoldater i Plasticine-lera, och använde stop motion-animation för att få fart på dem. När man gör stop motion exponerar man en filmruta i taget. Mellan exponeringarna flyttar man det man animerar en mycket liten bit i taget. För en sekund färdig film måste man flytta sitt objekt 24 gånger. För en halvtimme får man stanna kameran 43 200 gånger. När man ser alla bildrutorna i ett svep tror hjärnan att det animerade rör sig.
Få svenska kvinnor hade gjort en stop motion-film på egen hand. På andra håll började pionjärerna redan på 1910-talet: 1919 gjorde tyskfödda Lotte Reiniger den första av sina berömda siluettfilmer. Den första kvinnan som arbetade med leranimation var den amerikanska konstären Helena Smith Dayton, som tillsammans med Willie Hopkins gjorde sin film 1916.
Birgitta Jansson hade en imponerande utbildning, men sa att det var arbetet med Per Åhlins Dunderklumpen som lärde henne yrket. Dunderklumpen dyker upp bland gästerna på semesterhemmet (och ryktet säger att mannen i solhatten är ett porträtt av Filminstitutets chef Harry Schein).
1982 berättade regissören: "[…] Först tänkte jag mig en dokumentärfilm, men jag var rädd att stämningen skulle vara försvunnen om det kom in ett filmgäng, och vi skulle ha en rad förskräckt stirrande ansikten framför oss. Ur detta nödläge föddes idén att göra dokumentärt ljud och sen porträttera dom i lergubbar. Jag hade aldrig sett någon sådan film så jag kände mig hela tiden osäker om det skulle kunna fungera (nu har den ju fått efterföljare i "Conversation pieces" av två skotska killar [Peter Lord och David Sproxton på Aardman Animations]). Jag vet inte om dom har sett min film, men den visades ju på många festivaler 1981, bl.a. på London Film festival. Efter att ha jobbat från september -80 till våren efter åkte jag och visade den på en tecknad filmfestival i Annecy i Frankrike där den fick ett väldigt varmt mottagande plus [den internationella] pressens pris. […] Jag hade ju jobbat med animerad film många år, men det var första försöket med leranimation […]"
Nina Widerberg (2016)