Kära släkten (1933)

Media (62 st)

Originaltitel	Kära släkten
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf Molander
Manus	Gösta Stevens Gustaf Molander
Förlaga	Den kære Familie (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1933-10-23

Medverkande

Gösta Ekman
Clas af Leijonstam, friherre på Clasberga slott i Skåne

Tutta Berntzen
Lilli, hans fru

Carl Barcklind
grosshandlare Friis, Lillis far

Thor Modéen
generalkonsul Filip Randal

Edvin Adolphson
direktör Ludwig

Dora Carlsten
Tyra, Filips fru, Lillis syster

Visa alla medverkande

Om filmen

Tutta Rolf och Gösta Ekman som spralligt äkta par i komedi där de satt sprätt på pappsens pengar och öppnar nattklubb för att bli av med...

Visa hela texten

Handling

Grosshandlare Friis i Stockholm har tre döttrar. Tyra gifte han bort med generalkonsul Filip Randel när han tjänat sin första miljon. När han tjänat sin andra gifte han bort Lilli med...

Visa hela handlingen

Press

SocD (Nixon): "Av Gustaf Esmanns rappa och roliga folklustspel finns inte så mycket mer än namnet, och rollförteckningen kvar i filmen. Gösta Stevens -- en herre som uppenbarligen inte...

Visa all press

Relaterat

Tutta Rolf och Gösta Ekman som spralligt äkta par i komedi där de satt sprätt på pappsens pengar och öppnar nattklubb för att bli av med fodringsägarna. Ledmotiv är "När tvenne hjärtan slå samma slag" av Jules Sylvain.

Sprakfålen Tutta Rolf ser rasande festlig ut där hon ligger i en snödriva med skidorna i vädret. Uppdragen skriver hon ett rasande kvickt telegram till lilla pappsen, som är en raring och tar hand om hotellnotan.

Kvinnorna pratar barnspråk i falsett, men männen har inte en chans. Carl Barcklind blir bortkollrad på en sekund, Thor Modéen sväljer vad som helst, Edvin Adolphson är en loser med hick-tics, Georg Rydeberg blir ditsatt av älskarinnan Ruth Stevens, Åke Jensen måste baxas åt rätt håll och Gösta Ekman talar patetisk låtsasskånska och är hjälplös som en kattunge.

Barcklind har tre döttrar, och här är intrigen: "När pappa fick sin första miljon fick du Thyra lilla en konsul, när han fick sin andra miljon fick jag en baron, och nu har han tre miljoner och då ska det förstås vara en greve."
Grevens älskarinna har sidenplagg och ligger i fåtöljer. Sickan Carlsson, som har trevliga skidkläder, byter den trolösa ädlingen mot den färglösa löjtnanten. Som är hennes kusin, men pjäsen är från 1892.

När Ernst Rolf dog 1932 tog hans fru Tutta tillfälligt tillbaka sitt flicknamn Berntzen för denna film. Den otroligt populära skådespelaren hade börjat som revyartist och spelade sprallig och självständig i filmer som låg långt från trettiotalets pilsnerfilm, där kvinnor var huskors som gömde spriten. Gustaf Molander är modernare än så. I denna – med viktiga undantag – smakfulla film susar det blonda kvicksilvret nedför trappräcken och får pappsen att låsa upp kassaskåpet. Men när skulderna växer tar hon saken i egna händer och öppnar en nattklubb. Hon må lägga huvudet på sned, men det är hon som ser till att det blir något gjort. Gösta Ekman får kämpa för att klara en mopp.

Allt är inte modernt. Filmen är från 1933 och den judiska skojaren Adolphson är oljig och skrattretande. Någon har ritat Modéens ansikte på en ballong, och han kör gapskrattande upp den under en ung kvinnas kjol.

Ekman vill hem till Stina, som har grisat. Det han har att göra i filmen är inte direkt sofistikerat, men groteskt är det inte. Han spelar sin Poppe-figur som han spelar på teatern: han slarvar skickligt med det han ska göra, och improviserar mitt i dialoger. Rollen är så tramsig att han på ett ställe börjar skratta utanför den. Det är över på ett ögonblick, men Molander lät det vara kvar. Det är modernt.

Gösta Ekman, som 1911 filmdebuterade som förförare i Anna Hofman-Uddgrens Blott en dröm, knäböjer över ihjälfrusna soldater i Karl XII, säljer sin själ till djävulen i Murnaus Faust, får nobelpris i Swedenhielms och spelar violin i Intermezzo.  Han filmar samtidigt som han står på scen, i allt från "Gröna hissen" till "Hamlet". Ekman-kulten får hundra tusen stockholmare att kanta gatorna vid hans begravningståg.

Molander hade verkat sedan stumfilmstiden och fortsatte lugnt genom trettiotalet, som gått till historien som det svenska filmdecennium den goda smaken glömde. Han gjorde en rad filmer med Tutta Rolf, och melodramen Intermezzo från 1936 blev Ingrid Bergmans biljett till Hollywood. I scenerna från nattklubben i Kära släkten får Åke Dahlqvist, Molanders trogna fotograf, visa vad han kan göra med rytm och rörelse.

Hitmaskinen Jules Sylvain gjorde musik till 148 filmer 1929–1949. Han arbetade med Ernst Rolf ("Jag är ute när gumman min är inne") gjorde kupletter med Karl Gerhard ("Han är ett bedårande barn av sin tid") och skrev otaliga schlagers – här "När tvenne hjärtan slå…" med text av Gösta Stevens.

"Gösta Stevens […] har gjort ett manuskript, vilket regissör Gustaf Molander utnyttjat med smak och urskillning. Utom i fråga om en detalj: den roliga men grova karikeringen av den judiske procentaren Ludwig (Edvin Adolphson) […] får i dessa tider lätt en bismak av proarisk och antisemitisk propaganda. […]. Någon pilsnerfilm är inte 'Kära släkten'. Snarare en väl blandad filmcocktail, avsedd att tillfredsställa alla smakriktningar. Den är inte något filmkonstens mästerverk, men väl en produkt av modernt affärsmässig svensk filmindustri." – Nixon (Nils Horney), Social-Demokraten

Nina Widerberg (2017

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Grosshandlare Friis i Stockholm har tre döttrar. Tyra gifte han bort med generalkonsul Filip Randel när han tjänat sin första miljon. När han tjänat sin andra gifte han bort Lilli med Claes af Leijonstam, en greve med ett intecknat gods. Greven är i Åre med de tre systrarna, åker skidor, bobsleigh och tolkar efter häst. För att betala hotellräkningen måste Lilli be sin fader om 1.000 kr vilket hon får.

Till Claes af Leijonstam ringer hans inspektor i Skåne och meddelar att godsets inteckningar håller på att förfalla. Han ber svärfadern om mera pengar, men denne vägrar. Lilli låtsas att hon skall pantsätta sina juveler för 10.000 kr och fadern ger henne summan och tar hennes smyckeskrin i pant -- men det visar sig innehålla kragknappar, en pik till fadern som alltid jagar borttappade kragknappar.

Nere på godset låter Claes det hela gå till auktion. Uppe i Stockholm öppnar han och Lilli restaurangen Krypin, vilken misslyckas, varefter de till struntförnäma Tyras vrede öppnar nattklubben Kragknappen vilken ser ut att gå bra. Pappan går dit och finner att Claes och Lilli uppträder och sjunger i sin nattklubb. Då meddelar han att han köpt in svärsonens gods och att barnen nu kan starta det skuldfritt, men "försök inte att tjäna pengar, för det blir alldeles för dyrt för mej".

Genom hela filmen har en annan intrig pågått mellan grosshandlare Friis och en viss direktör Ludwig -- herrarna har lurat varandra på mexikanska oljeaktier -- d v s det är Ludwig som blivit lurad varje gång. Till slut köper Claes aktierna av Ludwig för en struntsumma och ger dem till Friis just som de börjat gå upp. Enda ogifta dottern, Marianne, blir bortgift med löjtnant Valdemar Nyström, som har ett större arv i bakfickan.

Pressreaktion Svensk filmografi

SocD (Nixon): "Av Gustaf Esmanns rappa och roliga folklustspel finns inte så mycket mer än namnet, och rollförteckningen kvar i filmen. Gösta Stevens -- en herre som uppenbarligen inte heller skäms för att lika gärna arbeta som film- och revyfabrikant än som författare -- har av detta magra skelett samt en del mer eller mindre komiska och filmtekniskt användbara påhitt gjort ett manuskript, vilket regissör Gustaf Molander utnyttjat med smak och urskillning. Utom i fråga om en detalj: den roliga men grova karikeringen av den judiske procentaren Ludwig (Edvin Adolphson), vilken luras av grosshandlaren och hedersmannen Friis (av vilken Carl Barcklind gör en förträfflig typ), får i dessa tider lätt en bismak av proarisk och antisemitisk propaganda. Thor Modéen som en värdig men i överförfriskade ögonblick för tävlingar i armbrytning livligt intresserad brasiliansk konsul och svensk bracka, har sin givna publik. Likaså Gösta Ekman, vilken spelar den oförbätterlige friherren och galenpannan Claes Lejonstam så spralligt och talar skånska så elegant att den evigt kvinnliga majoriteten av publiken blir hänryckt och applåderar -- åtminstone gjorde den det premiärkvällen -- medan den manliga minoriteten tjusas av Tutta Rolfs uppvisningar som sång- och skidartist. Hon gör tvärhopp och sjunger Jules Sylvains senaste schlager med samma säkra teknik. I övrigt -- ja, i övrigt var det nog lite amatörmässig rollbesättning.

Någon pilsnerfilm är inte Kära släkten. Snarare en väl blandad filmcocktail, avsedd att tillfredsställa alla smakriktningar. Den är inte något filmkonstens mästerverk, men väl en produkt av modernt affärsmässig svensk filmindustri."

StT (Robin Hood): "En film som denna är så rik på goda ting, så många begåvade människor ha samarbetat, att en kort recension omöjligt kan göra rättvisa åt alla dem som gjort goda insatser. Man observerar utsökta landskapsbilder och djurstudier av fotografen Åke Dahlquist. Man har roligt åt Gösta Ekmans skånska baron, skinande av aristokratisk älskvärdhet och aristokratiskt lättsinne (Ekman är verkligen spontan -- han och lilla Sickan Carlsson). Man skrattar åt Adolphsons hickande, skickligt gjorda jude. Man fröjdas åt många levande, bra regisserade, bra fotograferade scener, där Thor Modéen och Tutta Berntzen och Carl Barcklind komma riktigt till sin rätt.

Men det hela är -- som så ofta i svensk film -- mycket väsen för just ingenting. De färglösa framforcerade scenerna, som inte äro sällsynta, dämpa verkan av de färgstarka, levande.

Det hela hänger inte ihop! Scenerna äro för mycket självändamål, regissören har dem inte i sin hand, de springa i väg med honom, han förmår ej samla dem och leda dem mot ett bestämt mål. Filmen flyter ut i ingenting."

Kommentar Svensk filmografi

Gustav Esmann (1860-1904) är den populäre danske komediskaparen, som en gång tidigare lämnat material till en svensk film. Det var Mauritz Stillers film 1917, Alexander den Store, där Harald Madsen, sedermera "Släpvagnen", debuterade.

Esmanns "Den kære Familie" hade urpremiär på Det Kongelige Teater i Köpenhamn den 1 maj 1892 och fick en våldsam framgång, som gjorde att man behöll den på den stående repertoaren. Svenskarna var inte sena att adaptera den och i Stockholm fick den premiär den 17 september 1892 på gamla Dramaten, en liten hemtrevlig teater vid Kungsträdgårdsgatan.

Daniel Fallström i SF's programblad: "'Kära släkten' gjorde samma stormande succés här som i Köpenhamn. Den upplevde icke mindre än 90 föreställningar.

Och samma scenlycka följde komedien till den s k Mindre teatern vid Birger Jarlsgatan där den återuppstod den 15 november 1917.

För tredje gången sedan premiären på gamla Dramaten 1892 skulle 'Den kära släkten' samla stockholmarna. Det var på Oscarsteatern i mars 1929. Egendomligt nog hade Dramatiska teatern släppt ifrån sig denna dyrbara höna som värpte guldägg. Men den fann väl Esmanns komedi alltför borgerlig och icke nog litterär för sina förnäma förhållanden.

Emellertid blev framförandet på Oscars icke endast en stor publiksuccés utan också en artistisk sådan."

Filmen Kära släkten hade samtidig premiär i Malmö (Scania) den 6.11.1933.

Utom den rent svenska versionen 1933 filmatiserades den på nytt 1962 i Danmark som dansk-svensk samproduktion under titeln Den kära familjen/Den kære familie (1962/14) i regi av Erik Balling, nu med Jarl Kulle i den tacksamma rollen som den skånske friherren Claes af Leijonstam.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se