Laila (1937)

Media (57 st)

Originaltitel	Lajla
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	George Schnéevoigt
Manus	Fleming Lynge
Förlaga	Fra Finmarken. Skildringer (Roman)
Produktionsland	Danmark Sverige
Produktionsbolag	Nordisk Films Kompagni A/S
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1937-11-22

Medverkande

Aino Taube
Laila (Lajla)

Ingjald Haaland
Aslak Lågje

Siri Schnéevoigt
Aslaks hustru

Tryggve Larssen
Jåmpo

Peter Höglund
Mellet, Lailas trolovade

Robert Johnson
Kosti, Mellets far, rik lapp

Visa fler

Handling

Långt uppe i norr ligger Karasjok, ett litet samhälle med kyrka och handelsbod. Det är juletid. Lappen och renägaren Aslak Lågje är inne för att handla, men han avslutar med ett besök i...

Visa hela handlingen

Press

DN (C B-n): "Lapplandsfilmen Laila börjar lovande: utan omsvep sättas vi redan i de första bilderna rätt in i en miljö av starkt etnografiskt intresse. Man sitter fängslad av denna...

Visa all press

Långt uppe i norr ligger Karasjok, ett litet samhälle med kyrka och handelsbod. Det är juletid. Lappen och renägaren Aslak Lågje är inne för att handla, men han avslutar med ett besök i kyrkan, där han råkar få se pastor Borg döpa ett barn tillhörande ett par lappar, som stå framme vid kyrkans dopfunt. Efteråt samtalar prästen med Lågje, som berättar att han slagit läger i närheten på Akkanäsfjället, men han är nu i kyrkan för att se om han med sin bön kan förmå Gud att skänka honom och hans hustru ett barn, för medan andra lappar får barn, får han själv inget.

Borta i lappkåtan på fjället väntar mor Lågje, hans hustru. Deras renskötare Jåmpo stretar med en motsträvig ren.

Handlaren Lind och hans hustru är på väg till kyrkbyn i var sin pulka dragen av renar. Bakom dem i tredje pulkan finns tjänsteflickan Magga med makarna Linds lilla dotter i en näverkont. Vargar dyker upp och Maggas pulka blir skild från de andra. Barnet rullar ur sin kont och blir hängande på en slänt mot älven. Magga jagas av vargarna som hinner upp henne och dödar henne. Makarna Lind får aldrig mera se sitt barn.

Jåmpo och mor Lågje hör vargtjuten och Jåmpo skidar mot ljudet och anländer i tid för att rädda konten med barnet undan vargen. Han bär hem barnet till kåtan och mor Lågje betraktar det hela som något av ett mirakel. Men när hon och maken får höra att makarna Lind förlorat sitt barn, slår samvetet dem. De skall återlämna det men får då veta att pesten kommit till byn och båda makarna är döda. Så de behåller barnet och döper det till Laila.

Denna Laila blir den vackraste flickan i hela fjällområdet och får många friare, bl a den renrike lappen Mellet, som Lailas föräldrar trolovar henne med. Nere i handelsboden där lapparna anländer en dag för att köpa presenter åt det blivande brudparet, får den nye prästens son, Anders Hjort, se den vackra flickan och efter ytterligare möten beslutar de två sig för att rymma tillsammans. Detta för att deras eventuella giftermål kommer att möta motstånd från alla håll.

Anders skyndar sig till det möte varifrån han och Laila skall skida mot Norge, men blir genskjuten av vargar, och efter en våldsam strid ligger han sårad och avsvimmad i snön där lapparna hittar honom.

Laila som under tiden trott att Anders övergett henne, skall just vigas vid Mellet när hon får bud, om att Anders råkat illa ut mot vargarna. Hon skyndar till hans sida. Samtidigt kallar man på pastor Hjort, hans far. Anders repar sig och Mellet finner sig i att Laila fått en annan fästman.

Till slut sammanviges Laila och Anders av prästen, som vid det här laget vet att Laila inte är ett lappbarn. Men han hedrar i alla fall Lågje genom att inför altaret kalla bruden för "Laila, Lågjes dotter", för vilket den allvarlige lappen tackar prästen. Underförstått att det råder rasfördomar mot lappar i kyrkbyn, men att prästen ställer sig utanför detta.

Pressreaktion Svensk filmografi

DN (C B-n): "Lapplandsfilmen Laila börjar lovande: utan omsvep sättas vi redan i de första bilderna rätt in i en miljö av starkt etnografiskt intresse. Man sitter fängslad av denna miljö, som representeras i växlande bildsviter, vilka visserligen över lag verka förvånande mörkt fotograferade, men som ändock både roa och undervisa. Vi få glimtar av lapparnas liv i kyrkbyn, av barndopet i kyrkan inte minst; prästen här är visserligen mer än lovligt tvålfager och verkar ateljéimporterad, men det lapska staffaget är tryggt och solitt, och man får ett vederhäftigt intryck också av det begynnande dramat -- representerat av den barnlöse riklappen Aslak Lågje, som långsamt och ett efter ett tar upp sina mynt ur påsen och stoppar dem i kollekten, Herranom till ett offer.

Men när så den stora dramatiken ska komma med i spelet, då blir det falskt mycket snart -- det blir oäkta svensk, eller kanske vi ska säga nordisk, film också under norrskenets himmel.

Till att börja med är det visserligen inte så svårt. Nog för att där då och då går en hel massa sentimental teaterschablon i lappgubben, som daltar med den hittade ungen, men Aino Taube håller humöret uppe en stund: det är en hurtig och rejäl flicka, och där är ett blåsigt lynne över hennes första scener, glittrande av snö och vårsprickning. Men sen räcker det inte ens med hennes humör -- scenerna börja bli sega och långsamma, man har inget intryck av att vare sig scenarioförfattare eller regissör behärska den rörliga tekniken, filmen går i stå. Och Dramat, det stora dramat kring vilket Lapplandsbilderna väl närmast äro tänkta som en ram, höjer sig icke på något sätt över den högst alldagliga svenska filmdramatiken. Vad här mässas! Vad här teaterspelas! Vad här offras åt kavat patos och inställsamt kindande mot felan!

Man kan exakt ange den punkt i dramat då filmen sjunker till nollstrecket: det är den sekund då Åke Ohberg gör sitt inträde i den: han ska gentemot Lappslandsvärlden representera den vite mannens värld, charmen hos dem som kommer söderifrån, en smula universitetsutbildning också för den del. Men denne nykrullade Junker Morgonröd representerar ingenting annat än Råsunda, och i hans kölvatten skidar där sen in en hel svit av filmstadsgardet: en liten mjäkig scen gör Solveig Hedengran, medan Carl Deurell svarar för det mest hopplösa av filmens intermezzon: under ett fantatiskt patetiskt upplysningsföredrag om bildningens välsignelse bestjäl han den stormrikaste bland lappar på hans fäderneärvda lappbibel och prackar på den stackars karlen den senaste bibelöversättningen i imiterat helfranskt band."

StT (Robin Hood): "Friis' gamla bok har skrivits om till ett scenario av Lynge, och det är inte mycket man känner igen från stumfilmen, där Mona Mårtensson spelade Lailas roll, den roll som Aino Taube nu formar. Mycken omsorg har lagts ner, men skådespelarna -- representerande alla skandinaviska folk -- ha svårt att värja sig för de teatraliska tonfallen och de stora gesterna. Typerna se bättre ut än de agera. Här är fläkten från Stiller-Sjöströms fornstora dar mindre lyckad. Svårast ha skådespelarna att klara accenten, och det 'finländska' (lapska får ofta representeras av ett Voi-voi)! Aino Taube ser strålande bra ut och presterar en viss avväpnande friskhet. Åke Ohberg har mest att småle, vilket han gör med charm. Allra lapskast -- förlåt uttrycket -- verkar svensken Pelle Höglund som Aino Taubes lappfriare. Ett grant filmutseende. Måtte han återkomma."

NDA (Per Lindberg): "Det vore visserligen för mycket begärt att denna nordiska film skulle kunna lösa det problem, som mycket få filmer ha löst: problemet vad personerna skall tala för språk, för att bli trovärdiga. Laila-filmen handlar om ett rasproblem, kontraster mellan lappar och svenskar. För att skilja sig från svenskarna, måste lapparna i filmen tala en slags litterär skrivbordsdialekt, som redan den genom sin tillgjordhet kastar publiken ur förmågan att ta berättelsen på allvar. En norsk skådespelare från norska mål-rörelsen, Ingjald Haaland, och en norsk skådespelare med östlandsdialekt, Tryggve Larssen ha, för att verka lappar, fått lära sig att bryta på svenska. Det gör inte illusionen, att de äro lappar, större. De ha för övrigt bägge uttrycksfulla ansikten, Haaland som den rike Aslak Lågje något säreget romantiskt, visserligen riskabelt nära Tidemand-smaken; Tryggve Larssen som Jåmpo närmare verkligheten; han gör dessutom verkliga sportbragder på sina skidor.

Men lyckas man än slå dövörat till för teatermässigheten i språkvalet, så är det genast andra invändningar som tvinga sig på en. Måste man, för att få tillfälle att se dessa vackra scenerier, och Aino Taubes ansikte, också bli iproppad en berättelse och ett spel så fullt av gammal teatertradition i stället för omedelbar sanning? Skall man tvingas till en sådan oartighet som att säga, att de mest äkta rollskapelserna i pjäsen presteras av dem som veterligt icke ha teaternamn -- utom lapparna själva och barnen, Siri Schnéevoigt och Peter Höglund. Måste man konstatera att även om man reser många mil norr om polcirkeln, så kommer en filminspelning inte bort från en föråldrad teateruppfattning om hur en människa bär sig åt och vad en publik begär?"

Kommentar Svensk filmografi

Svenska källor brukar ange denna film som svensk, eventuellt svensk-dansk, medan danska uppslagsverk oftast har filmen upptagen som enbart dansk.

Enligt filmens censurkort har filmen under en tid visats under titeln Jagad av vargarna, för att senare ha återfått titeln Laila.

Jens Andreas Friis (1821-1896) var en känd norsk författare och språkvetare. Han blev docent i lappska språk 1866 och professor 1874. Han utgav många mycket grundliga arbeten om lappska språken och lapparnas mytologi och hans folklivs- och reseskildringar blev populära. Bland hans skönlitterära arbeten märks hans "Fra Finnmarken. Skildringer", 1881, som senare kom i flera nya upplagor och då var omdöpt till "Laila".

"Laila", denna långa novell, fängslade den danske filmfotografen och -regissören Schnéevoigt, som i slutet på 20-talet i all tysthet skaffade sig filmrättigheterna från Friis arvingar. Han inspelade den 1929 i Norge som stumfilm med Mona Mårtensson i titelrollen.

Schnéevoigts svensk-danska produktion av Laila 1937 var på visst sätt hans försök att få sin gamla film att nå den stora publik han eftersträvat och som han missat med stumfilmen.

1958 regisserade Rolf Husberg en ny version av Laila i en svensk-tysk samproduktion för Sandrews och Rhombus Film.

Aino Taube (intervju 9.2.1976): "Filmen gick länge i Tyskland och visades mycket för tyska soldater. Tyska myndigheter spårade tydligen något slags rasistiskt budskap som de gillade. Det resulterade i en störtflod av brev från tyska soldater till mig. Jag hade även filmanbud från Tyskland som jag inte nappade på. Det kom även vissa förfrågningar från USA, men det blev aldrig någonting definitivt därifrån."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se