Åh, en så'n grabb! (1939)

Media (48 st)

Originaltitel	Åh en så'n grabb
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ivar Johansson
Manus	Gösta Rodin Erik Asklund
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Wivefilm
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1939-10-25

Medverkande

Elof Ahrle
Loffe Larsson, bilmekaniker

Sickan Carlsson
Eva Blomberg

Gösta Cederlund
konsul Axel Blomberg, Evas far, ägare till Blomberg & Co. Kommanditbolag

Elsa Carlsson
fru Blomberg, Evas mor

Åke Engfeldt
Kurt "Kurre" Lindberg, bilmekaniker, Loffes kollega

Eivor Landström
Marianne Blomberg, Evas syster

Visa alla medverkande

Handling

Loffe är bilmekaniker i ett stort garage och bland hans favoritkunder är familjen Blomberg, bestående av konsul Blomberg med fru plus döttrarna Eva och Marianne samt sonen Carl-Bertil....

Visa hela handlingen

Press

StT (Robin Hood): "Om läsaren kan tänka sig en serviceman på en bensinstation med vita änglavingar på overrallryggen så är det Elof Ahrle i denna film. Han är så renhårig och ädel...

Visa all press

Relaterat

Loffe är bilmekaniker i ett stort garage och bland hans favoritkunder är familjen Blomberg, bestående av konsul Blomberg med fru plus döttrarna Eva och Marianne samt sonen Carl-Bertil. Marianne har lämnat in sin bil till reparation och den hade omfattande skador, vilket Loffe påpekar samt kompletterar med en lektion i trafikvett mot vilket Marianne reagerar mycket skarpt. Hon tar den nyreparerade bilen -- som tillhör hennes sjuka mor -- kör runt ett gathörn och plockar upp sin inofficiella fästman Gunnar Lundgren, en fattig ung man på pappans kontor.

Loffe svärmar för konsulns dotter Eva, som sköter en stor del av arbetet på konsulns kontor. Hemma hos Blombergs grälar man om bilkörning, både Marianne och Carl-Bertil kritiseras för sitt vårdslösa hanterande av bilar. Carl-Bertil frågar hur mycket Gunnar Lundgren har i lön på kontoret och fadern svarar att det är 500 kronor i månaden. På kontoret framgår att Gunnar jonglerar med växlar för att klara utgifterna när han skall roa Marianne ute på stan.

Eva säger till Loffe att hon skulle vilja lära sig köra bil och frågar om han skulle kunna undervisa henne. Något som Loffe entusiastiskt går med på. Efter några lektioner bjuder Eva hem honom på lunch och konsulinnan finner sig tveksamt i att han får äta med familjen i matsalen istället för med personalen ute i köket. Samtalet kommer in på trafikfrågor och Loffe meddelar att var tredje fånge i landet är en rattfyllerist. Hemma i garaget dyker Gunnar Lundgren upp, han är gammal skolkamrat till Loffe. Det framgår att han behöver låna 500 kronor för att klara sina affärer och Loffe skriver på en växel åt honom.

Efter en körlektion hamnar Loffe och Eva i Södra Folkparken och dansar modedansen Palais Stroll. Följande dag är konsul Blomgren bortrest och kamrer Bengtsson får inte kassan att stämma, det fattas 2.000 kronor i kontanter. Loffe tar ut 2.000 från sin sparbanksbok, som han ger till Eva för att lägga i kassan så att den stämmer. För om Gunnar blir misstänkt kommer han att avskedas. Därför hjälper Loffe till med pengarna.

Men konsuln återvänder och meddelar att han har lånat från sin egen kassa, 2.000 kronor, och inte lämnat något kvitto på beloppet. Eva lyckas varna kamrer Bengtsson så att han myndigt kan säga till konsuln att aldrig låna från sig själv utan kvitto.

Det blir midsommar och Carl-Bertil lånar pappas bil och är ute och kör med en flicka -- ganska spritpåverkad. Trafikpolisen jagar honom på motorcykel och han kör genom ett par järnvägsbommar. Loffe hinner upp honom i sin bil och tvingar honom byta bil -- Carl-Bertil far hem med flickan, medan Loffe arresteras för fortkörningen. Efteråt blir det stort gräl hos konsuln och Carl-Bertil tvingas erkänna sin dårkörning på midsommaraftonen. Men eftersom Loffe inte var spritpåverkad klarar han sig undan med böter. Konsuln och konsulinnan får finna sig i att Loffe och Eva förlovar sig.

Pressreaktion Svensk filmografi

StT (Robin Hood): "Om läsaren kan tänka sig en serviceman på en bensinstation med vita änglavingar på overrallryggen så är det Elof Ahrle i denna film. Han är så renhårig och ädel att renhårigare finns inte, även med champonering morgon, middag, kväll.

Denna änglalika ädelhet är egentligen vad man har att anmärka på i filmen. Man förstår filmbolaget: våra hjältar på vita duken ha så länge varit larvar, flabbar och mähän utan mera ryggrad än en strömmingsflundra, så det är bara aktningsvärt om man söker lansera en grabb med ruter och rent hår. Hårtvätten hade dock inte behövt vara fullt så steriliserande som när det gäller mjölk åt spädbarn.

I övrigt är filmen både trevlig och bra. Det rör sig mycket kring bilar, och regissör Ivar Johanson har tydligen satt sig in i miljön ordentligt. Biltermerna, bilslangen och bilolyckorna verkar inte löst påklistrade, utan växa fram organiskt ur miljön. Vilket är en bra sak. Amerikanerna ha skämt bort oss i den punkten."

SocD (Edg): "Skulle den lättrörde åskådaren någon gång känna något vått i ögonvrårna inför Loffes gränslösa ädelmod, så tar Loffe fram sin gamla specialitet från Folkets hus, 'ishockeyspelare' i modern version, och beskriver en 'matts', så att det eventuella vemodet ögonblickligen tar sig uttryck i glädjetårar. Det är alltså inget ont att säga om Elof Ahrle i och för sig. Men till nästa gång kan det väl sättas en gräns för präktigheten?

Detta skulle ju också kunna tänkas för Sickan Carlssons chefsdotter, som i sin tur äger alla kvinnliga dygder och dessutom är så söt så man vet inte vad. Även hon visar sig emellanåt mäktig att lägga bort det glada leendet."

AB (Filmson): "Åh, en så'n grabb, kan man verkligen utbrista. Elof Ahrle är förstås storartat bra som en äkta stockholmspojk med skallen på skaft och hjärtat där det ska sitta men Ivar Johanson och hans författare ha gett honom lite för stora änglavingar på overallen. Det är så i regel med svenska filmare: de bli lätt alltför ambitiösa och nog tycker jag det blir lite påträngande i längden med allt bilvettspredikande i filmen.

Annars är det hedersvärt att filmen har en rejäl linje och håller sig till den. Är det Erik Asklund som putsat den röda tråden från garaget till konsulvillan, liksom Kar de Mumma hyfsat dialogen? Enkelt och naturligt, roligt och riktigt blir det mesta i filmen som rent tekniskt är den labile Ivar Johansons allra bästa. Den flyter jämnt men kommer då och då med lyckade vändningar, precis som det ekensnack som kniper några av filmens kraftigaste applåder. Sickan Carlson, rund och rar och hjärtans renhårig som bara just hon kan vara, ser i alla fall till att 'kisen' snackar vårdat när det behövs.

Hon sitter på kontor hos pappa, Gösta Cederlund, vilken inte på länge varit så trivsam som här. Börjar han finna formen på film liksom han alltid haft den på scenen? Gratulerar! Elsa Carlsson är också rolig i synnerhet i en av filmens bästa scener, där hon placerar ett fytusan mitt i prick, men annars är hon en av de få figurer filmen onödigt chargerar. Så där klumpiga är man mera sällan i 'finare' familjer och man undrar ibland om svenska filmkockar nånsin satt sin fot i ett s. k. bättre hem. Skulle det inte räcka med att konsulsonen är en knöl och en bildrulle som hellre bort ha ett kok stryk på stående fot än ett i grunden inställsamt beskydd av hederspaschan Ahrle?"

Kommentar Svensk filmografi

Kar de Mumma anges både i förtexter och program som "manusmedarbetare" vilket han själv å det bestämdaste förnekade i den pressdebatt som uppstod kring filmen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se