... och efter skymning kommer mörker. (1947)

Media (49 st)

Rune Hagberg har svårt med sig själv. Han håller på att förlora sin psykiska balans.

Rune är teknolog och pluggar hårt för att bli ingenjör. I sin lilla lägenhet sitter han uppe långt in på nätterna med sina böcker. Hans förhållande till fästmön Amy verkar kallt. Hon framstår mer som en symbol för den ouppnåeliga, gudinnelika kvinnan än en älskad livskamrat, som har tillträde till hans inre liv.

När Rune finner ett brev, som berättar om ärftlig sinnessjukdom i släkten, låter han inte Amy få veta något. Han ältar avslöjandet i sin ensamhet och känner allt starkare hur det onda arvet gör sig påmint inom honom. Nervsammanbrottet kryper närmare.

Efter en sömnlös natt faller Rune ihop. Han skär sig också i handen. Krisen bryter ut på allvar. Ett mord har förövats i trakten, och Rune får för sig att han är mördaren.

Rune försöker ta sitt eget liv genom att öppna gaskranen, men Amy hittar honom i tid och räddar honom. Fysiskt hämtar han sig snabbt. Av det som sker inom honom förstår hon ingenting.

Amy stannar hos Rune under natten. När hon sover mördar han henne.

Rune placeras på sinnessjukhus. (Bearbetning av recensioner, artiklar och censurkort.)

Pressreaktion Svensk filmografi

AT (S Almqvist): "Herr Hagberg har varit personligen gripen av sitt förstlingsverk. Därav ett drag av självupptagenhet, av 'egenmärkvärdighet', som kan bli svårsmält. En del av gravallvaret i filmen vill upphovsmannen försvara såsom ironiskt menat, men så kan det inte uppfattas av en oförberedd åskådare.

Över huvud kan man säga att ...efter skymning kommer mörker. . . inte är så alldeles klart 'artikulerad'. Den trevar i uttrycken, tempot är tungfotat, symbolspråket stannar ofta vid intentionen. Något skådespelande i vanlig mening förekommer knappast. Huvudaktörerna, herr Hagberg själv och dansösen Ami Aaröe, fotograferas mest som orörliga masker, osäkra i sina eftersynkroniserade repliker. Men fröken Aaröe har ett förtjusande filmansikte som nog bör tas vara på.

Filmens motiv är självspeglande, som så ofta i experimentell 'privat' filmkonst. En ömtålig ingenjörsstudent, dessutom överansträngd, snärjer in sig i den fixa idén, att han är förutbestämd att mörda. Till slut ger han vika för besattheten: hans vackra fästmö är offret.

Hagberg berättar därom dröjande, och med växande suggestion. Han söker påverka våra nerver och väcka vår oro, och han lyckas därmed allt bättre under filmens gång. Hur han i det begränsade utrymmet löst sina bildproblem är beundransvärt. Men den starkaste verkan kommer från ljudbandet, eller från kombinationen av bild och ljud. Den ypperliga musiken har skrivits av K A Westin, som redan i debuten tävlar med Lars-Erik Larsson eller vilken erkänd svensk filmkompositör som helst, och en hel del utlänningar dessutom. Varav äran i stor utsträckning tillkommer herr Hagberg."

SvD (U Sm): "För Hagberg har en modern enrummare med kokvrå och balkong varit ett outtömligt äventyr ur bildsynpunkt. Av de mest skrattretande prosaiska föremål -- en slasktratt, en manöverratt på en gasspis, en stol -- har han åstadkommit bilder av chockerande och makaber skönhet.

Däremot har han inte kunnat reda sig utan skådespelare. De vanliga människor som förekommer i filmen verkar allt annat än vanliga. Här borde Hagberg ha gått ännu ett steg längre i radikalitet och strukit alla agerande utom sig själv och Amy Aaröe. Hans egen sömngångaraktiga plastik och infantilt entoniga och opersonliga sätt att tala är bra. Likaså Amy Aaröes bussiga och en smula kyliga förståndsmässighet. Men de andras amatörmässighet är besvärande och borde ha ersatts med ljudeffekter. Om ljudfotot gäller i övrigt detsamma som om bildfotot: uppskakande verkningar har nåtts med ytterst enkla medel."

BLM (Artur Lundkvist): "Naturligtvis är Hagbergs film bristfällig och amatörmässig, men den bär likväl fram hans syften tillräckligt klart. Han vill först och sist arbeta med en kamera, allt övrigt kommer i andra rummet, och med kameran gör han verkligen små upptäckter av vardagslyrisk realism. I sin egen lägenhet, i köket med dess rostfria stål, får han fram en ny saklighetens närhet, en ren och inträngande effekt: vattenstrålen över händerna, bränt papper som spolas ner i vasken. Och i trappuppgången, på vinden, bland fasadens balkonger snuddar han vid en dramatisk förtätning, en förnimmelse av husets mystiska liv. Därtill bidrar betydligt de halvt irrationella ljudeffekterna (bästa ljudbilden är väl spädbarnets gråt efter svindelanfallet) (-)

Den långsamma grundligheten blir ofta uttryckslös, ibland vet man inte var gränsen går mellan parodi och allvar, och slutligen frågar man sig om inte hela detta berättarförsök egentligen är missriktat. Hagberg har ju haft fria händer att experimentera för fullt: just däri har han haft sin chans bland alla handikappen. Men av någon anledning har han i huvudsak försummat denna chans: hans film är endast i mycket begränsad mening ett experiment. Och det måste väl bero på att han själv delar den vanliga uppfattningen om film att den måste skildra, berätta, återge ett förlopp. Alltså filmen som förmedlare i stället för ett medel att skapa något nytt! Hagberg borde på ett långt djärvare och friare sätt ha kunnat experimentera med filmens outnyttjade uttrycksmöjligheter. Hans självpålagda återhållsamhet verkar fantasilös och bunden, den filmbegåvning han ändå säkerligen har tycks instängd mellan alltför vanemässiga föreställningar om vad film verkligen är. Att genombryta dessa schablonföreställningar, så ängsligt upprätthållna av den kommersiella filmproduktionen, borde ju annars ha varit 'den unge filmfantastens' rätta uppgift."

Kommentar Svensk filmografi

...och efter skymning kommer mörker krävde tre års arbete under primitiva förhållanden för Rune Hagberg och hans medhjälpare. Den halvannan timme långa ljudfilmen spelades in med en gammal stumfilmskamera, som tillät max sex meter film per tagning.

I samband med en visning av den färdiga filmen för särskilt inbjudna berättade Hagberg för signaturen Bois i Stockholms-Tidningen (21.2.1947): "Hela hemligheten är att jag konsekvent rättat mun efter matsäcken, avslöjar Rune Hagberg anspråkslöst. Vad jag måste räkna med var 1) en gammalmodig kamera, 2) min ungkarlslya som ateljé samt 3) en skriande brist på skådespelare.

Kameran slukade på sin tid 230 kr. av sparslantarna. Utverket räcker till precis 6 stumma metrar och det går inte att ladda mer än 25 m. allt som allt i apparaten. Sedan var det lyan -- och nu frågar sig lekmannen: hur i all världen har pojken burit sig åt med att ta huvudparten av de sprängladdade scenerna i samma lilla rum utan att bli monoton och utan att mer än ett par gånger upprepa tagningsvinkeln?

Till motspelerska hittade han en ung dansös, Amy Aaröe, som tidigare hjälpt honom med en kortfilm.

Så snart manuskriptet var utarbetat i detalj satte de i gång. Rune brukade ställa in kameran och ljussättningen. En av vännerna, Rolf Maurin, tryckte på knappen medan huvudrollerna agerade. Rolf har varit uthålligast av vännerna -- ett par tyckte med åren att det såg för hopplöst ut och försvann, andra figurerar tålmodigt i birollerna.

-- Vi hade alla våra arbeten att sköta på dagarna och det hände nog mer än en gång att vi på morgonkulan somnade där vi stod efter en natts tröttsamma omtagningar.

Slutligen, för i dagarna ett år sedan, var den stumma arbetskopian klar. Och nu kommer en solskenspoäng som man bara trodde var möjlig på vita duken: en mecenat blev så intresserad att han ställde sig bakom den kostsammaste etappen av 100.000-kronorsfilmen, nämligen ljudmixningen.

Alla repliker är nämligen intalade efteråt på Filmos och SF:s ateljéer. En 30-årig musiker, Karl Otto Westin, har komponerat musiken."

Den mecenat, som omnämns i artikeln och som påtog sig att bekosta filmens ljudläggning, var Lorens Marmstedt.

När filmen visades offentligt på bio, föregicks den av en kortfilm, där Hagberg berättade om hur hans långfilm kommit till.

I flera tidningsartiklar berättas om svårigheter innan filmen kunde få premiär; enligt branschfolk låg filmen långt över den vanliga publikens horisont.

Ny Dags O W-m berättar emellertid i sin recension (8.4.1947) om ett ovanligt försök att skaffa sig kunskap om publikmottagandet (på vems initiativ, Hagbergs eller någon annans, framgår dock ej):

"I samband med föreställningarna anordnar man även en slags 'galuppundersökning' om vad publiken anser om filmen. Det skall vara en verklig filmskapare som är intresserad av det. När försökte de kommersiella filmproducenterna på denna metod att komma underfund med vad publiken v e r k l i g e n anser om deras filmer? Nej, de matar bara biopubliken med filmer sådana som de tror publiken vill ha dem och utgår då från att biopubliken är lika ointelligent som de själva." (BHg)

Filmen, som med all rätt snart kom att gå under beteckningen "experimentfilm", fick efterhand i filmstudio- och avantgardekretsar ett stadgat rykte som "film maudit" och har under årens lopp visats en del i sådana sammanhang. För Rune Hagberg öppnade den emellertid ingen väg in i den svenska långfilmsproduktionen. Han förblev även i fortsättningen hänvisad till reklam-, industri-, annons- och annan beställningsfilm.

Under rubriken "Debatt kring en experimentfilm" publicerade Biografbladet, nr 3/1947, s. 161--168, fyra diskussionsinlägg om filmen av Hugo Wortzelius, Peter Weiss, Nils Peter Eckerbom och Stig Ossian-Ericson jämte ett antal förstoringar från filmremsan av nyckelscener i filmen. (GW)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se