Kärlek (1952)

Media (186 st)

Originaltitel	Kärlek
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf Molander
Manus	Rune Lindström Gustaf Molander
Förlaga	Kærlighed (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1952-12-22

Medverkande

Sven Lindberg
Einar Brandt, präst

Doris Svedlund
Inga Tomasson

Erik Strandmark
Anton Tomasson, fiskare, Ingas man

Victor Sjöström
biskopen

Anders Henrikson
Sylvester Andreasson, fiskare

Hugo Björne
klockare Andersson, folkskollärare och ordförande i kyrkofullmäktige

Visa fler

Handling

Till Hällö på bohuskusten kommer den unge Einar Brandt för att tillträda befattningen som fiskarsamhällets präst. Han är son till ett hovrättsråd och har ägnat några år åt...

Visa hela handlingen

Press

Fem skådespelare, Sven Lindberg, Doris Svedlund och Erik Strandmark, veteranen Victor Sjöström och debuterande Gunnel Lindblom, fick särkilda lovord av majoriteten recensenter. "En...

Visa all press

Till Hällö på bohuskusten kommer den unge Einar Brandt för att tillträda befattningen som fiskarsamhällets präst. Han är son till ett hovrättsråd och har ägnat några år åt planlösa studier inom olika fakulteter. Utan pengar vid faderns hastiga bortgång har han valt teologin för att tillförsäkra sig en lugn landsortstjänst så att han skall kunna fullborda sin doktorsavhandling.

Men i hans församling lever människorna ständigt utsatta för havets faror; redan första kvällen får han bevittna följderna av en svår olycka. Fiskaren Sylvesters skuta rammas av en kolbåt och sjunker. Hustrun omkommer och sonen Wilhelm är nära att drunkna. Han räddas iland, och faderns och Brandts böner tycks återkalla honom till livet.

Närvarande vid olyckstillfället är klockaren Andersson, som försökt hindra prästens utnämning. Han företräder en ofördragsam, bestraffande kristendom och påstår att Sylvester rättvist lider för sina synder.

Andersson är änkling och hans enda tröst och stöd i livet är dottern Rebecka. Hon vill gifta sig med Wilhelm, vilket fadern bestämt motsätter sig. Konflikten med Brandt växer i styrka, då prästen ställer sig på de ungas sida och låter flickan bo och arbeta i sitt hus, sedan hon givit sig av hemifrån.

Brandts närmaste vänner på ön är makarna Inga och Anton Tomasson. Anton, yrkesfiskare och ordförande i kommunalstämman, är en vänlig, praktiskt lagd man med små kulturella behov; hustrun, född och uppvuxen på fastlandet, är känslig och svärmisk och tycker om att deklamera poesi. Var gång mannen är ute till sjöss plågas hon av ångest. Bägge makarna sörjer över att de inte fått några barn.

Mellan Inga och prästen uppstår en djup, mestadels ordlös tillgivenhet. En kväll, då Anton är borta, beger sig Inga till prästgården för att begära besked om Brandts verkliga känslor. Han tillstår då att han älskar henne, men deras kärlek kan aldrig fullbordas av hänsyn till Anton. Under mötet kommer klockaren på besök och ber att få tillbaka sin dotter. Då Brandt säger att det ännu är för tidigt hotar klockaren att anmäla honom för samvaron med Inga.

Anmälan går till kyrkomyndigheten och prosten och biskopen kommer för att anställa förhör med Brandt, den ene obevekligt fördömande, den andre varm och förstående. Inför biskopen bekänner Brandt inte bara kärleken till Inga; det onda i världen -- kriget och koncentrationslägren -- har kommit honom att förlora tron. Han fortsätter att verka därför att öborna tycks finna tröst och hopp i hans ord. Själv drivs han enbart av människokärlek. Biskopen känner sig stå nära något stort men ser ingen annan utväg än att avskeda Brandt. Prosten får beskedet att Brandt är svårt hjärtsjuk och snart kommer att dö.

I Ingas drömmar om frihet och fullbordad kärlek finns tanken på Antons död, men den dagen en av de inkommande fiskebåtarna går på en mina och sprängs i luften, känner hon enbart tacksamhet över att olyckan inte drabbade Anton. Han får veta att prästen skall lämna sin tjänst. Inga tar på sig skulden och berättar om sina känslor. Avslöjandet skjuts undan av ett för Anton viktigare budskap: de väntar för första gången barn.

Ett angeläget uppdrag kallar prästen till en ö i havsbandet. Under hemfärden kör han på grund i dimman och blir liggande utmattad på ett skär. Anton, som givit sig ut för att söka, finner honom och för honom tillbaka. Påfrestningarna har emellertid varit för stora; hjärtat orkar inte mer.

Prästens sista stunder förflyter i försoningens tecken. Rebecka har lovat återvända till sin far, fast besluten att gifta sig med Wilhelm. Anton och Inga finns vid bädden. Hon läser en bekännelsedikt av Karlfeldt och Brandt tycks komma fram till en ny tro innan han dör.

Pressreaktion Svensk filmografi

Fem skådespelare, Sven Lindberg, Doris Svedlund och Erik Strandmark, veteranen Victor Sjöström och debuterande Gunnel Lindblom, fick särkilda lovord av majoriteten recensenter.

"En ovanligt ren och klar bild av prästen ger Sven Lindberg i sin rolltolkning", skrev A Gunnar Bergman i AT och fortsatte: "Detta är, tror jag, det bästa Lindberg någonsin gjort på film. Också Doris Svedlund som den unga fiskarhustrun, vilken kommer att stå i ett visserligen kyskt men dock kärleksförhållande till prästen, visade något av det vackraste och finaste en artist kan visa. Överraskande fängslande och moget spelade den unga göteborgsaktrisen Gunnel Lindblom och Erik Strandmark som den rejäle fiskaren var naturligtvis precis så äkta och helylle man kunde vänta."

Nils Beyer i MT tyckte att Sjöström gav tyngd och auktoritet åt sin visiterande biskop, medan signaturen Hjorvard i Ny Dag underströk att "sådana biskopar som Victor Sjöström spelar förekommer annars inte på västkusten, där den verklige biskopen heter Bo Giertz och straffar synden strängare än de flesta. Regin och spelet var dock av bästa märke".

Beröm för sina insatser fick i de flesta tidningar även fotografen Åke Dahlqvist för sina västkustbilder och tonsättaren Lars-Erik Larsson för musiken, "den bästa filmmusik man hört på länge". (Expr)

När det gällde filmens allmänna kvalitet och Kaj Munks drama skilde sig omdömena kraftigt. AB, AT, Expr, Ny Dag och SvD var övervägande positiva; Mauritz Edström (Arbetaren), Carl Björkman (DN), Nils Beyer (MT) och Ingrid Arvidsson i BLM riktade bitvis mycket hård kritik mot filmatiseringen och det litterära underlaget. "Kolportage är det enda rättvisa namn jag kan finna åt Rune Lindströms och Gustaf Molanders film", skrev Edström.

"Kolportage därför att människorna är schabloner och handlingen rakt igenom gör ett grovt oäkta intryck. Kolportage än mer därför att bakom det dåliga resultatet ligger en from välmening, ett moraliskt s k gott uppsåt -- som konstnärligt får en ända med förskräckelse. Det är kolportagets öde."

Kritikern hävdade att filmen "pratats ihjäl": "Ända från början får man här allting tillrättalagt genom långa repliker, allt förklaras i så god tid, att bilderna som skall gestalta människorna genom att visa dem i handlandet ingenting har att tillägga."

En from schablon, en välment julsaga med ett och annat diktarord signerat Kaj Munk, var Carl Björkmans inte särskilt stora behållning: "För min del satt jag alldeles likgiltig inför denna film, en film som verkade mänskligt osann genom sin falska människoteckning och sina ideliga tillrättalägganden. Men det är en film som man -- även om man som jag tycker deciderat illa om den -- har svårt 'komma åt'. Därtill är den för undanglidande, för hal, den är en kristen ål."

Ingrid Arvidsson kallade Kärlek "en släktbjudning med idel välkända ansikten i nya kostymer" och "en triumf inte minst för sminkören". Den angelägna trosoron i dramat slätades över:

"Ibland biter det till i filmen av Kaj Munks egensinne och vildsinne, särskilt i dialogen, men oftast saknas allför mycket samklangen mellan det ursprungliga stoffet och den konventionellt gjorda utformningen. Gustaf Molanders regi, som alltid går en smula i citydress, ger inte riktigt illusion varken av det sträva och torftiga i miljön eller det oroliga tvivlet och trotset hos människorna. Själva hans oerhörda kunnighet blir en svaghet: scenerna glider fram perfekt väloljade, irriterande exakta och avmätta. Det är detta oengagerade och orytmiska grepp om filmen som i någon mån förstör det dramatiska stoffet. Filmen blir tablåer, en exempelsamling över en ovanlig präst som gick Guds vägar utan att tro på Gud, men spänningen, förtätningen, förlösningen uteblir. Det rasar många stormar i filmen, men bara på havet. I människornas uppgörelser med Gud och kärleken är det bleke."

I stark kontrast till dessa värderingar stod bl a A Gunnar Bergmans (AT) uttalande att Rune Lindström och Gustaf Molander svarat för "en med förebildlig omsorg och pietet gjord översättning till filmens språk", som kritikern hoppades skulle "bilda skola och bli tongivande inom kretsar som sysslar med filmmanus". De svenska filmskaparna hade inte fallit för frestelsen att överbetona kärlekshistorien och "skymma bort det verkligt centrala problemet i stycket, nämligen detta med prästen som inte tror".

"Det har på så sätt", fortsatte Bergman, "blivit en frisk och ren och stark film, ett stycke betydande dikt, fri och frän och saltmättad som den luft fiskarbefolkningen och den nyvordne prästen från huvudstaden lever i här ute i yttersta havsbandet".

Kommentar Svensk filmografi

Kaj Munk (1898-1944), dansk präst och författare med en mångsidig litterär verksamhet, skrev skådespelet "Kærlighed" 1926 på fem dagar. Han var då tjugoåtta år gammal och hade två år tidigare tillträtt en tjänst som sockenpräst i Vedersø, en liten fiskarförsamling på Jyllands västkust. Denna tjänst uppehöll han ännu då han under andra världskriget, på order av den tyska ockupationsmakten, mördades natten till den 5.1.1944. Pjäsen var för Munks del av så personlig karaktär att han lät den ligga och förmåddes först 1935 inlämna ett manuskript till Det Konglige Teater i Köpenhamn, där premiären ägde rum 14 september samma år.

Munks komplicerade förhållande till tidens auktoriteter, inte minst politiska, berördes av A Gunnar Bergman i dennes recension: "Detta genidyrkande geni som hela sitt liv var antidemokrat men dog som motståndsman då demokratins motsats tillfälligtvis hade makten. Den unge prästen i filmen (-) hör till den grupp människor som Kaj Munk kallar de utvalda. De kan inte mätas med vanliga mått och de behöver inte inordna sig under vanliga normer. Om en sådan utvald är präst är det t o m likgiltigt om han själv tror på det han förkunnar. Det är en övermänniskolära. Men den var nu en gång Kaj Munks."

Pjäsens melodramatiskt självömkande slutscen med en, enligt den döende prästen, leende Kristus blickande ned från ett krucifix och en älskad och älskande fiskarhustru som gråtande kastar sig över liket hade arbetats om av manusförfattarna till "fördel för helhetsintrycket" (MT).

Dramat saknade dock den resning som utmärkte "Ordet", ett föregående (1925) verk om tro och otro. Detta skådespel filmades av Gustaf Molander i Sverige (1943/43) och av Carl Theodor Dreyer i Danmark med premiär 1955. Bägge versionerna blev stora kritikerframgångar, den danska räknas till filmkonstens klassiker.

Inspelningstiden för Kärlek sträckte sig från mitten av juni 1952 till slutet av augusti, och huvudmängden skärgårdsscener togs på Käringön i Bohuslän.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se