Kvinnohuset (1953)

Media (1 st)

Originaltitel	Kvinnohuset
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Erik "Hampe" Faustman
Manus	Ulla Isaksson
Förlaga	Kvinnohuset (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB F-Produktion
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1953-08-31

Medverkande

Inga Tidblad
Anna Krook

Eva Dahlbeck
Isa

Annalisa Ericson
Sylvia, hattmodist

Birgitta Valberg
Vera

Ulla Sjöblom
Rosa Karlsson, portvaktens dotter

Kerstin Palo
Eva Lind, teaterelev

Visa fler

Handling

Ett kollektivhus har byggts i stan åt ensamstående yrkesarbetande kvinnor. Den massiva, skyskrapshöga tegelbyggnaden går under namnet "kvinnohuset". Där bor Isa, frånskild och frusen i...

Visa hela handlingen

Press

Reaktionen på filmen var övervägande negativ även om det inte saknades välvilliga kommentarer. Vad kritikerna framför allt vände sig emot var att romanens sammanbindande förklaringar...

Visa all press

Ett kollektivhus har byggts i stan åt ensamstående yrkesarbetande kvinnor. Den massiva, skyskrapshöga tegelbyggnaden går under namnet "kvinnohuset". Där bor Isa, frånskild och frusen i sitt känsloliv, och skvallertanten Ameli, kollektivets självutnämnda budbärare.

Ämnet för dagen är den unga teatereleven Eva Lind, som är i färd med att flytta in. De flesta hyresgästerna vet att hon är teaterdekoratören Tryggve Krooks älskarinna, en av många genom åren.

Krook har skaffat henne lägenhet i huset, där hans hustru Anna likaledes bor. Anna har sedan länge accepterat att Tryggve lever sitt eget liv och kommer och går som han vill. Kamraterna i huset har svårt att förstå hennes tolerans, hennes tillkämpade likgiltighet för mannens förehavanden.

Isa försörjer sig genom att spå i kort. Ameli hälsar på för att köpa sig en stjärna; hon vill veta om hennes dvärgspetstik blivit dräktig efter insemination. Stjär!nan påverkas emellertid av Annas uppdykande. Korten spår om ond bråd död, för "hjärterkungen" och för en ung flicka.

Tryggve kommer första natten på besök i avsikt att ligga över hos Eva. Hon rusar ned för att ta emot honom men omfamnar av misstag portvaktens fula och efterblivna dotter Rosa, som fattar att det finns något som kallas kärlek i de andras, de vackra och begåvades värld.

De ensamma kvinnorna söker olika lösningar på sin hunger efter ömhet och gemenskap. Sylvia, hattmodisten, den glada, bussiga och verklighetsanpassade sörjer aldrig länge en utebliven kavaljer. Vera tröstar sig med gudstro. Anna låter sig uppslukas av sin offerroll.

I husets gemensamhetslokal ordnas maskerad. Anna och Eva möts; hustrun bjuder upp mannens älskarinna till dans. Men Eva genomskådar tomheten och bitterheten bakom festdeltagarnas glädjeyttringar och flyr. Under vinets inverkan börjar ett par kvinnor smeka varandra. Nederst i huset, i källaren, blir Rosa våldtagen av en tjuv som hon tytt sig till i sin längtan efter kärlek.

Isa lägger en stjärna för Eva och berättar om kärlekens fruktansvärda grymhet, hur den slår människan när hon är som mest skyddslös. I det ögonblick Eva lämnar lägenheten kommer Isas f d man Håkan på besök. Mötet blir uppslitande; gamla anklagelser om svek luftas. Till sist bekänner Håkan att han är nedgången och oförmögen att arbeta. Han vill flytta in hos hustrun och återuppta samlivet. Isa värjer sig; hon har inga illusioner kvar och vill bara vara i fred -- för alla män.

Eva börjar inse sitt alltför stora beroende av Tryggve. När sommaren kommer lämnar hon honom och åker på turné. Tryggve väljer att tillbringa semestern med hustrun på sedvanligt sätt.

Mot höstkanten är Eva tillbaka. Hon söks av den förtvivlade Rosa, som väntar barn. Eva försöker trösta portvaktsflickan.

Tryggve och Anna återvänder från semestern. Mot Annas förhoppningar är Tryggve inställd på att fortsätta samlivet med Eva. Men för Eva har triangelförhållandet blivit alltmer outhärdligt; hon drömmer mardrömmar där hustrun kräver att få delta i kärlekens intima lekar.

Rosa ser i sin övergivenhet ingen annan utväg än att kasta sig ned från kvinnohusets tak. Självmordet väcker Eva; hon vill inte längre köpa sin lycka till priset av Annas lidande och framtvingar en brytning med Tryggve. Han går omedelbart tillbaka till hustrun. När Anna på natten smeker sin man, mumlar han kärleksfullt Evas namn. Nu brister Annas behärskning; i ett utbrott av förtvivlan och raseri stryper hon Tryggve.

Anna hamnar i fängelse. Isa försöker smuggla till henne sömntabletter, men Anna avvisar alla tankar på självmord. Hon vill ta sitt straff, eftersom hon inte förmått älska sin man med det tålamod som Gud kräver.

På kvinnohuset inträffar äntligen en lycklig tilldragelse. Amelis tik har nedkommit med en kull valpar. Stolt visar hon upp dem för en pressfotograf. Livet går vidare.

Pressreaktion Svensk filmografi

Reaktionen på filmen var övervägande negativ även om det inte saknades välvilliga kommentarer. Vad kritikerna framför allt vände sig emot var att romanens sammanbindande förklaringar och fina psykologiska skiftningar i kvinnoporträtten fallit bort; Hampe Faustman hade inte i bild förmått tolka "allt det som sägs öppet eller halvkvädet i Ulla Isakssons utsökta prosa" (MT).

Enligt Lasse Bergström (Arbetaren) hade regissören, i stället för att tona ned romanens grälla inslag, vridit på "för full styrka". Mot två av filmens viktigaste roller -- den gifte mannen-teaterdekoratören och älskarinnan-teatereleven vände sig recensenterna med hårda omdömen. Harry Schein skrev i BLM att spelet, med undantag för Ulla Sjöblom, Eva Dahlbeck och Annalisa Ericson var bedrövligt: "Värst är det med debutanten Kerstin Palo, en söt flicka med skälvande mun och en hopplös replikföring. Ovanan att spekulera i nya ansikten är en förolämpning mot tre håll, mot publiken, mot yrkesskådespelare och inte minst mot debutanten. När man saknar de enklaste medel att uttrycka eventuell begåvning kan man bli dräpt av kritiken innan man får en chans som svarar mot ens resurser".

Robin Hood (StT), som fann det glädjande att Faustman "övergett sin torftiga 'socialrealism' och åter bekänt sig till 'formalismens' fruktbara gudar", kände sig i likhet med Lill (SvD) instängd i kvinnokollektivet. Den förre tog fasta på Kerstin Palos replik under husfesten -- "det är vidrigt" -- och kommenterade: "Man ger henne rätt, atmosfären är vidrig. Skyskrapan ser så ren och fin ut utanpå, men väggarna verkar inpyrda med bitterhet, grämelse och förträngda känslor. De enda med någorlunda frisk luft omkring sig är de damer, som lyckats leda in känslorna i andra kanaler, hattar som Annalisa Ericson eller hundvalpar som Marrit Ohlsson. Den som aldrig varit i kvinnohuset och bara hört talas om skyskrapan -- inte minst i samband med denna film -- frågar undrande om atmosfären verkligen är så förgiftad som rödvin vilket stått uppkorkat för länge."

"Lätt är det aldrig", skrev Lill, "att på film berätta en handling med många huvudpersoner, alltså ett kollektiv, även om denna handling är koncentrerad till platsen och någorlunda till tiden". Romanens läsare, menade Lill, men inte filmpubliken, visste något om karaktärernas bakgrund, och för den senare måste t ex replikerna mellan Isa och hennes f d man te sig obegripliga. "Detta är det ena", fortsatte skribenten, "Det andra är att den hysteriska tonen från boken hålls spänd från början till slut, utan vilopauser, och har fått en främmande tillsats av homosexualitet -- illustrerad i den stora kostymbalen med bara husets egna som gäster -- som ytterligare ökar den unkna atmosfären. Filmen saknar balans och den är, ärligt talat, rätt pinsam att genomlida."

Men det fanns andra, positivare tongångar. Karl Ekwall i AT tyckte att filmen, trots den bristfälliga karaktärsbeskrivningen, rymde "andra kvaliteter som gör att man blir övervägande förtjust". "Det finns en nerv i spelet och regin som man inte är van vid inom svensk film och ett allvar som inte går att ta miste på. Men så har Faustman också haft ett sällsamt fint skådespelarmaterial till förfogande. Inga Tidblad och Eva Dahlbeck är naturligtvis de som bär ensemblen. I deras spel ligger en väv av nakna nervtrådar som ständigt vibrerar i husets pressande och osunda atmo!sfär. En virtuos demonstration av känslor och lidelser. Just i detta ligger Kvinnohusets storhet. En annan roll som man inte glömmer är Ulla Sjöblom som portvaktsflickan Rosa. Ful och smittad av ensamhetens skräck drivs hon till slutet. Om Kerstin Palo kan man säga att hon är ung och det är ju en tilltalande egenskap i och för sig. Om några år kanske hon är mogen för en så stor uppgift som hon hade i den här filmen. Mitt i denna samling av nervvrak rörde sig också Annalisa Ericson. Hennes prestation låg kanske en aning utanför de övrigas men absolut inte under."

Kommentar Svensk filmografi

Författarinnan Ulla Isaksson, född 1916 i Stockholm och uppväxt i frikyrklig miljö, har vid flera tillfällen medarbetat i svensk film. Romanen "Kvinnohuset" utgavs 1952 av Raben & Sjögren/Tidningen Vi i Stockholm. Boken var den första av författarinnans hand som filmades.

Ingmar Bergman utgick i Nära livet (1958/8) från två av Ulla Isaksson bearbetade och dramatiserade noveller. Dramatiseringen publicerades filmens premiärår under titeln "Nära livet -- Det vänliga, det värdiga". Förnyat samarbete med Ingmar Bergman ägde rum i Jungfrukällan (1960/1), till vilken författarinnan skrev manuskriptet.

Nästa samarbetspartner var Vilgot Sjöman. Han och Ulla Isaksson skrev manus till Siska (1962/17), regisserad av Alf Kjellin. Filmen Klänningen (1964/13) i Sjömans egen regi byggde på författarinnans roman med samma titel, utgiven 1959.

1973 kom romanen "Paradistorg". Den filmades några år senare under samma titel med premiär på stockholmsbiografen Spegeln 18.2.1977. I detta fall skrev Ulla Isaksson och regissören Gunnel Lindblom tillsammans ett scenario.

Hampe Faustman startade med sitt bolag F-Produktion inspelningen av Kvinnohuset under senare hälften av maj 1953. De sista scenerna togs i början av juli.

Föreståndarinnan för skyskrapan i Stadshagen nekade inspelningsteamet tillträde då hon ansåg att Ulla Isakssons roman vanhedrade huset. En formell anhållan om tillträde från Faustmans sida avslogs av fastighetsstyrelsen med motiveringen att hyresgästerna ville få "leva i fred och slippa inblandning i något slag av sensation". På grund av en intern, personlig förbindelse kunde dock några scener tas från husets insida.

Statens Biografbyrå fann för gott att klippa fem meter kvinnosamvaro med homosexuell anknytning, men ej så mycket att någon kunde ta miste på scenens innebörd.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se