Pressreaktion Svensk filmografi
Recensenterna var genomgående mycket kritiska mot filmens underlag, Walentin Chorells pjäs. De flesta hade också erinringar att göra mot filmen. Mest positiv var Robin Hood i Stockholms-Tidningen: "Av detta stoff har regissören Henning Carlsen gjort ett stycke levande film, med en skicklighet och ett temperament, som man ej tilltrott honom. (-)
Han håller sig strängt till den gamla dramatiska regeln om tidens, rummets och handlingens enhet. Berättelsen flyter obruten inom samma rum. Man stiger inte för ett ögonblick ut ur tvättinrättningens fyra väggar. Och dock blir det inte monotont. Fotografen Mac Ahlbergs kamera rör sig i ett, och bilderna blir omväxlande genom att de tas på nära håll - ansikten, kroppsdetaljer, föremål - så att den enahanda bakgrunden knappast märks. (-)
Det segar till sig ett tag efter en stund (-) men så låter Henning Carlsen masspsykosen välla fram med stor kraft och i ypperlig regi. Filmen blir intensivt spännande.
Huvudrollerna Marta (Eva Dahlbeck) och Rike (Gio Petré) lider mest av manuskriptets brister, men regissör och fotograf gör ett "abstrakt" mästerstycke av Martas långa självbiografi, en återblick i ord, en inre monolog, där orden ligger under ett vackert belyst bildmontage av Eva Dahlbecks ansikte och av maskindelar à la Antonionis "Röda öken".
Polacken Komedas musik är i mitt tycke föredömlig."
Mauritz Edström i Dagens Nyheter: "Filmen ger en bild av kollektivets hänsynslöshet, flockens blinda attacklystnad, men den enda människa man känner något för är Eva Dahlbecks frusna sårade Marta, när hon förvandlas till jagat villebråd.
(-) Henning Carlsens regi känns hämmad inte bara av rummets begränsning, utan av de osynliga schabloner eller den oklarhet om vad han vill säga som Chorells stycke lider av. (-) Men det utbrott han här söker fånga av hat, solidaritet och fördomar, det som skall vara höjdpunkten i "Kattorna", ebbar ut i nästan ingenting. (-)
Som kvinnoskildring saknar "Kattorna" klor, är alltför vag i konturerna."
Carl Henrik Svenstedt lägger i Svenska Dagbladet skulden i första hand på regissören: "Det är något som inte stämmer i Henning Carlsens filmversion av Walentin Chorells pjäs "Kattorna". Vi ser ett beundransvärt stycke teater som inte riktigt vill fungera som film. (-)
Chorell har synnerligen skickligt byggt upp en dramatisk situation. I en sluten och pressad miljö - en fuktig och slamrande tvättinrättning - föser han samman inte mindre än 16 kvinnor, var och en släpande på sitt kors. (-)
Felet är i första hand personinstruktörens, och det verkar ärligt talat som om Henning Carlsen inte rått på denna magnifika samling skådespelartemperament. (-)
Det brister i enhetlighet och helhetsverkan, filmversionen blir konstlad och egendomligt likgiltig. Man frågar sig om den säkre filmaren Carlsen ("De gamle", "Återkomsten", m fl) håller för det täta, intima formatet. Han är en de fria ytornas man, rörlig och luftig. Här hade det snarare krävts en personinstruktör av mycket hög kvalitet."
Jurgen Schildt var besk i Aftonbladet: "'Kattorna' hör till det slags dramatik som engelsmännen kallar slice-of-life: snitten ur livet, de vardagsrealistiska rapporterna om folk som folk är mest. Chorells pjäs utspelas i en textilfabrik (i filmversionen ett tvätteri) där 16 kvinnor framsläpar sin arbetsdag genom att prata om det enda som enligt författaren kan intressera ett femininum, dvs karlar, byxor, hankön. (-)
Chorell har skrivit en pjäs som liknar grådaskvarianten av en följetong i Hela Världen."
Lasse Bergström skriver i Expressen: "Som teaterpjäs är "Kattorna" ett s.k. effektivt spelstycke, snabbt i vändningarna och med goda spelroller för en kvinnlig ensemble. Som seriös studie i feminina reaktioner, individuella och i grupp, är den däremot ytterst tvivelaktig: en konstruktion för 16 klichéer ur kjolförrådet, spänningsladdad med sina halvkvädna visor om de flytande gränserna i attraktionernas land.
Som film är det knappast bättre."
Genomgående negativ var Torsten Manns i Chaplin: "Kameran tycks ha svårt att komma fram mellan all rekvisita och maskiner (-) och fotografen har använt en orolig, fladdrig kamerastil där han kastar sig mellan kvinnornas ansikten i stället för att klippa. På detta sätt berövas filmen all rytm. Regis- sören vars uppgift det borde varit att binda ihop, dämpa, nyansera har i stället kastat ut en massa lösa trådar som inte finner fäste någonstans. Både han och fotografen står utanför den slutna kvinnovärlden, vars invånare blir groteskt uppförstorade à la Gullivers resor och de skildras utan medkänsla, insyn eller ömhet. (-)
Att de insprängda samlagen är tillkomna som ren spekulation behöver man väl inte påpeka. Och då talar vi inte längre om allvarligt syftande film."
Kommentar Svensk filmografi
Walentin Chorells pjäs "Kattorna" hade urpremiär på Kansanteatteri i Helsingfors 12.1.1961. Samma höst spelades den på Dramatiska Teatern i Stockholm.
Inspelningen av filmen varade från mitten av september till slutet av oktober 1964. Hela filmen består av interiörer och de togs samtliga i en av Stal-Lavals fabriksbyggnader i Nacka utanför Stockholm. Pjäsens textilfabrik hade i filmen ändrats till en tvättinrättning.
I Storbritannien och USA distribuerades filmen under namnet The Cats och fick ett blandat mottagande i pressen.
I Västtyskland kallades filmen Cattorna och försågs med underrubriken Verbotene Zärtlichkeiten, d v s "förbjudna ömhetsbetygelser" för att locka kring dess snuddande vid både homosexuella förhållanden och motivet ung flicka-ful gubbe. Där försökte filmen även utnyttja intresset från Ingmar Bergmans Tystnaden och Vilgot Sjömans 491. Den hade svårigheter med den västtyska filmcensuren och kunde därför inte distribueras förrän på sensommaren 1967.
Regissör för filmen var dansken Henning Carlsen (född 1927). Han gjorde sig först känd som en känslig och lyhörd dokumentärfilmare och skaffade sig en stor och mångsidig rutin på området. För svenska turistintressen regisserade han 1960 den i första hand för anglosaxiska länder avsedda propagandafilmen Souvenirs from Sweden och i mitten av 1960-talet övergick han mer och mer till att regissera spelfilm. Kattorna är hans första svenska spelfilm.
Eva Dahlbeck fick 1965 års Guldbagge för sin roll i filmen.
