Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Slumrande toner : Fjärran ur tiden
Filmtyp Långfilm
Kategori Spelfilm
Regi
Manus
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1978-04-07

Medverkande

Marita Nordberg
Rosa Partanen, sällskapets primadonna

Pehr-Olof Sirén
Partanen, teaterchef

Bodil Mannheimer
Inga, skådespelerska

Peder Falk
Sten, skådespelare

Agneta Fagerström
Angelica, Stens fru, skådespelerska

Paavo Piskonen
Gustav, skådespelare

Visa alla medverkande

Handling

Finland i slutet av 50-talet. Ett turnerande teatersällskap, Provinsteatern, reser runt i landsorten och spelar engelska salongskomedier. Chefen kämpar för att ro det hela i land...

Visa hela handlingen

Press

Slumrande toner togs väl emot av kritikerna: "En äkta tidsstudie utan publikfriande nostalgi" satte AB som rubrik och Jurgen Schildt gav filmen fyra plus: "Bergenstråhles...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel
Manustitel

Filmteam

Medverkande

Marita Nordberg Rosa Partanen, sällskapets primadonna
Pehr-Olof Sirén Partanen, teaterchef
Bodil Mannheimer Inga, skådespelerska
Peder Falk Sten, skådespelare
Agneta Fagerström Angelica, Stens fru, skådespelerska
Paavo Piskonen Gustav, skådespelare
Ana-Yrsa Falenius Betty, skådespelerska
Nils Brandt skrattande man
Ralf Friberg lokal radioreporter
Soli Labbart stum kvinna
Börje Lampenius kommunalläkare
Susanna Ringbom disponentska
Marianne Wasastjerna läkarfru
Gustav Wiklund apotekare

Bolag

Produktionsbolag Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (35 mm) Fox-Stockholm Film Distribution AB
Distributör i Sverige (16 mm) Stiftelsen Svenska Filminstitutet 1979
Laboratorium Suomi-Filmi Oy

Handling

Finland i slutet av 50-talet.

Ett turnerande teatersällskap, Provinsteatern, reser runt i landsorten och spelar engelska salongskomedier. Chefen kämpar för att ro det hela i land trots att publiken sviker. TV har nyss gjort sitt intåg.

De få som kommer till föreställningarna uppskattar heller inte den sofistikerade komedi som sällskapet försöker spela. Skämten faller platt till marken inför en gravallvarlig publik.

Men det handlar också om relationerna inom sällskapet, som är en blandning av finlandssvenska och svenska skådespelare, bland dem den unge Sten, som gör sin första turné, och Angelica.

Teaterchefen, Partanen, är en gammal despot som driver de andra med järnhand. Han är regissör, spelar samtidigt en av huvudrollerna, kör turnébussen och försöker till de yngre förmedla något av yrkets nödvändiga disciplin.

Hans hustru Rosa är sällskapets primadonna. Hon tar till flaskan, när hennes man uppvaktar Betty, en av de yngre aktriserna. Den unge Sten kan inte trösta henne.

Påfrestningarna ökar. Det är ont om pengar. Hotellrummen är sjabbiga men ändå dyra. Sällskapets medlemmar nöter på varandra.

Till slut orkar inte Rosa längre. Hon begår självmord. Turnén upplöses.

Censur / granskning

Censurnummer 118985
Datum 1979-11-09
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Originallängd 1085 meter


Censurnummer 118985
Datum 1978-03-30
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Originallängd 2710 meter


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudtyp Ljud
Ljudsystem Dolby
Färgtyp Färg
Färgsystem Eastman Color
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 2710 meter
Längd i minuter 99 min
Akter 5 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Slumrande toner togs väl emot av kritikerna:

"En äkta tidsstudie utan publikfriande nostalgi" satte AB som rubrik och Jurgen Schildt gav filmen fyra plus:

"Bergenstråhles berättelse erinrar i många avseenden om den 30-talsgenre som i Frankrike kallades film noir, den svarta filmen, filmen om det spel som åt helvete bär. Den handlar om tomrummet som livsform. Den handlar också, som den svarta filmen, om solkig kärlek och om upprepningens och de invanda tumgreppens förödande tragikomik.

Men viktigare än så i den här skildringen är den sociala vinkeln, bilden av den skådespelarkår som ännu kuskar runt som samhällets C-klassare på Thespiskärran. (-) Från scenen kliver de ner till en vardag bestående av armod, brännvin, usla hotellklosetter och tätnande landsvägsdamm. (-) Som gruppbild och provinsiell tidsstudie är det en historia som luktar av äkthet. Det finns ingenting i den som är spektakulärt eller publikknipande, ännu mindre nostalgiskt."

Lasse Bergström i Expr:

"Jag ser inte klart motiven till varför Bergenstråhle efter Hallo Baby gjort just den här filmen, men jag anar att den med sin vingliga och tragiska färd på minnets bivägar är någonting av ett kärleksbarn. Det ger den närhet, trots avstånden, och åtminstone jag ser den med gripenhet och en lite sorgsen glädje. (-) Någon finstämd psykologisk skildring är det inte fråga om. Här bankar ensamheten med knutna nävar på de stängda dörrarna efter föreställningens slut och här har glädjen vodkarosor på kinderna när den någon gång visar sig. Men då Johan Bergenstråhles film är slut bär man med sig hans slitna bandaktörer någonstans i hjärttrakterna. Gå därför och se Slumrande toner. Den liknar ingenting annat på biograferna just nu: en liten, egenartad och bra film."

Elisabeth Sörenson i SvD:

"Turnébussen rullar i vårvintern över snöfläckade gärden i landskap så karga och övergivna att ångesten rinner kall bakom öronen på betraktaren -- och ändå växer det fram en poesi i bussens hjulspår. Fellinis La Strada svävar över finska marker. (-) Slumrande toner är inte någon stor film och motivet är många gånger använt, men ändå tycker jag att det är Johan Bergenstråhles mest övertygande film. Jag tycker väldigt mycket om den. Det är som om regissörens engagemang den här gången kommer inifrån och lever naturligt och utan åthävor filmen."

Hanserik Hjertén i DN beklagade att Bergenstråhle var "ute på så privata vägar, tyvärr" och tyckte att människorna i filmen "blir bara bisarra och beklagansvärda figurer, som man har svårt att närmare intressera sig för. (-) Ja, roligt är det inte, och Bergenstråhle går verkligen in för att visa det. Här finns avsnitt som är nästan virtuosa i sin gestalning av ett äckligt bottenläge."

Hjertén stördes också av jämförelsen med Angelopoulos Turnéskådespelarna, som visats något år tidigare:

"Bergenstråhles film saknar dess meningsfulla varndringar i ett politiskt landskap, och hans avsikter blir så mycket otydligare. Han berättar sin historia med beundransvärd skicklighet, men hittar inget perspektiv som gör den allmängiltig och angelägen."

Monika Tunbäck-Hanson i GP:

"Här finns dramatik och ett utmärkt spel på alla händer och någon gång en glimt av ljus och ömhet, ett sätt att se på människoansikten och fumliga kroppar som fick mig att tänka på Milos Forman.

Men jag saknar lite av den glädje och odramatiska vardag, som måste burit dem genom fler dagar än här. Deras privata helveten blir så stora att de mister sin storhet och därmed tappar filmen ibland fotfästet i verkligheten, både den som flimrar förbi bussens fönster och den som de sju bär inom sig."

Sven E Olsson i Arbetet:

"Den visar oss en balansakt på taggtråd, och den lyckas förena svindelkänslan och smärtan med en frodig och burlesk komik. Endast i tjeckoslovakisk och jugoslavisk film har jag sett så såriga krumsprång och en så mörk humor som här. (-) Det är en stark och kontrastrik film helt enkelt."

Utöver Stockholm, Göteborg och Malmö fick Slumrande toner mycket få ordinarie sättningar. Till Uppsala kom den först två år senare, vilket fick Hugo Wortzelius att protestera i UNT, i all synnerhet som han tyckte mycket om filmen:

"Bergenstråhle berättar med en bister klarsyn, som bär en högst personlig prägel och äger starkt känsloengagemang. Slumrande toner är heller ingen skrivobrdsprodukt, den lever, i de skenbart konstlösa men noga avvägda bilderna, som fylls med, paradoxalt sagt, exakt den tomhet de skall fyllas med. Som miljöskildrare är nämligen Bergenstråhle alldeles lysande."

Jonas Sima i Chaplin framhöll det "ryska" i stil och ton med Tjechov inte långt borta:

"Ur den gränslösa tomheten kommer toner, en och en som istappar som brister i solen och slår i backen. Det gnistrar och blänker om olyckorna. Kort sagt: Johan Bergenstråhle har gjort en fasansfullt komisk film, hans överlägset bästa."

Kommentar Svensk filmografi

Hallo Baby hade premiär i januari 1976. Johan Bergenstråhle var då redan igång med förberedelserna för sin nästa film, den första på eget manuskript, den första som var baserad på egna erfarenheter.

Bergenstråhle (f 1935) hade inledningsvis tänkt sig att bli skådespelare och efter att ha genomgått Witzanskys teaterskola fick han säsongen 1958/59 engagemang på Landsteatern i Finland, vilken turnerade med bussen Ida i den finska provinsen. Det var minnena från denna tid, då man f ö spelade David Home's salongskomedi "Vad vet mamma om kärleken" (The Reluctant Debutant), som låg till grund för filmidén, och i beaktande av Jörn Donners bakgrund vände sig Bergenstråhle hösten 1975 till honom. Projektet var ju också lämpligt som samproduktion med Finland.

Donner beviljade inledningsvis pengar till platssökning som ägde rum vintern 1976, och i mars skrevs ett manuskontrakt. Ett första manus betitlat "Teaterliv" presenterades i slutet av maj, och Donner hoppades kunna dra igång produktionen till sensommaren. Det var nu inte så lätt. Varken Europa Film, Sandrews eller SF ville ställa upp. TV1 var automatiskt med via I-fondsavtalet, Stockholm Film åtog sig distributionen och Donner ordnade ett laboratorium i Finland. På senhösten fick filmen produktionsgaranti. Den hette nu "Chefen och Rosa".

Vintern 1977 gav Harry Schein klartecken utan samproducenter och 18.4.1977 drog inspelningen igång. Budgeten löd på 2,8 miljoner inklusive administration. I slutet av juni var inspelningen programenligt avslutad. Inga större avvikelser hade skett. Ekonomin var under kontroll.

Donner hade hoppats på premiär under senhösten, men tyvärr fungerade inte samarbetet med klipparen Lasse Hagström som Bergenståhle hade tänkt sig. Bergenstråhle var själv mycket missnöjd med den första versionen och fick tillåtelse att tillsammans med Carl Johan De Geer (utan credit) arbeta fram en ny version. Denna låg inte klar förrän i januari 1988 och först i mars fanns det en A-kopia.

Under hela efterarbetstiden låg producenten i produktion med en film i egen regi, Män kan inte våldtas (1978/5), vilket fick negativa konsekvenser. Ingen ville ta på sig ansvaret för lanseringen och 7.4.1978 mer eller mindre smögs filmen upp på Lilla Kvarn med dess drygt 100 platser.

Kritiken var övervägande positiv -- men kanske inte så säljande. Dysterheten betonades -- och filmtiteln (efter Alexander Slottes melankoliska "folkvisa") och den kanske alltför konstnärliga affischen hjälpte inte till. Publiken svek totalt. Redan efter 14 dagar lades filmen ned och inte gick det bättre i Göteborg och Malmö, där filmen släpptes upp mitt i sommaren. Då hade dessutom två sårade österbottningar utgjutit sig över filmen i Expressen (3.6.1978):

"Varenda ton, varje stämning i filmen är falsk. Det är bara slätten och de karaktäristiska ladorna man känner igen. För övrigt staplar Bergenstråhle fördomar och schabloner på ett mycket pinsamt sätt."

Totalt såg bara 1 500 människor filmen på biograf. När den visades i TV 23.8.1982 sågs den förmodligen av flera hundratusen -- ordentligt uppbackad av positiva förhandsskriverier. En svensk films ganska vanliga öde vid denna tid.

Agneta Fagerström hade aldrig tidigare spelat film -- eller teater -- när hon fick rollen som Angelika. Efter regiutbildning på Dramatiska Institutet har hon sedermera gjort sig bemärkt som kort- och TV-filmare. Den uppmärksammade TV-filmen Seppan fick 1987 också biografpremiär.

Inspelning

Gamlakarleby Finland 1977-04-18 1977-06-22
Jakobstad Finland
Sundom Finland
Vasa Finland (med flera platser i Finlands Österbotten)

Visningar

Sverigepremiär 1978-04-07 Lilla Kvarn Stockholm Sverige 99 min
Urpremiär 1978-04-07 Lilla Kvarn Stockholm Sverige 99 min
TV-visning 1982-08-23 TV1 Sverige 95 min

Musikstycken

Originaltitel Musik i urval


Utmärkelser

Chaplin-priset Stockholm 1979
Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag Stockholm 1978 (bidrag om 257 317 kr)

Ämnesord

DK Drama
DK Teater
Finland
Finlandssvenskar
Gamlakarleby
Hotell
Jakobstad
Regissörer
Salongskomedi
Självmord
Skådespelare
Sundom
Teatersällskap
Teaterturné
Turnébuss
Vasa

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Polyester
Bredd 35 mm
Längd i meter 2685


Typ Duplikatpositiv
Materialbas Polyester
Bredd 35 mm


Typ Originalnegativ bild
Bredd 35 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 35 mm


Typ I-band musik
Bredd 17,5 mm


Typ Slutmix
Bredd 35 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel En film av Johan Bergenstråhle SLUMRANDE TONER
Affischdesign Bengt Serenander


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel Version I. Teaterliv.
Omfång 71 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Omfång 26 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Omfång 27 s.
Språk Tjeckiska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Utskrift 2. Chefen och Rosa. En filmkomedi av Johan Bergenstråhle.
Omfång 105 s.
Språk Svenska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper SET
Färg papper SET
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Program folio
Språk Svenska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Hitta filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?