Venedig på glid - "Kulturens Disneyland" (1981)

Venedig på glid är en film om den unika staden Venedig och dess historia, men framför allt om staden sådan den ser ut i våra dagar och den rovdrift den är utsatt för.

Vi färdas på kanalerna, både i arbetarkvarteren och de elegantare delarna, vi ser stadens något bedagade skönhet, som gör ett vemodigt intryck.

Men det är framför allt genom utvalda invånare som vi gör oss bekanta med staden och dess speciella karaktär.

Många hus står tomma i staden, vilket provocerat till husockupationer. Bland ockupanterna finns Renata och Gianni med dottern Julca. Det hus de ockuperat ägs av kommunen som låter dem bo kvar i nåder. Ett privatägt hus hade de åkt ut ifrån, fortare än kvickt. De håller sig kvar i staden, trots att kommunen erbjuder bostäder i Marghera eller Mestre på fastlandet. Hit är emellertid den kemiska industrin koncentrerad med åtföljande utsläpp som gör det till en livsfarlig miljö.

Vi träffar arkitekten Sandro som meddelar att Venedig har ca 80.000 invånare, och att varje år minst 4.000 människor flyttar bort från staden. Fastigheterna köps till stor del upp av spekulanter eller rika utlänningar, mestadels amerikaner, som kanske vistas där en eller två veckor om året. Om ca 20 år kommer Venedig att vara en död stad, spår Sandro.

Tio till tolv familjer äger 600 fastigheter i Venedig, fortsätter Sandro. De saknar ansvar för staden och använder sina hus som spekulationsobjekt. Venedig dör under lyxbarbarerna, menar han.

Vid ett middagsbord möter vi andra venezianare, som hävdar att Venedigborna är romantiska, lata orientaler, som ser förfallet men gör ingenting åt det. Egentligen känner de bara till sin egen stadsdel.

I arbetarkvarteren träffar vi Renato, som jobbar i sitt anletes svett. Han har fått i uppdrag att göra hundratals åror för den årliga roddtävlingen på lagunen. Han har knappt tid att snacka, i stället får hans kompisar beskriva hur han tillbringar sin tid och vad han drömmer om.

I ett magnifikt palats träffar vi grevinnan Anna Maria Foscari, som får företräda den venezianska traditionen Hon har en doge i släkten, Francesco Foscari på 1400-talet. Hennes man var uppenbarligen en högt uppsatt fascist, och hon vänder sig mot att de som en gång var brinnande i tron, efter kriget vände sig mot den ideologi de en gång förespråkade.

Vi möter vidare musiker och målare bosatta i staden, och på barer ställer folkliga poeter upp med sång på veneziansk dialekt.

Arkitekten Sandro får sista ordet: han talar om den viktiga balansen i lagunen som tillåtit staden att stå kvar så länge, och att man företagit ödesdigra muddringar som gör att jättelika oljetankers nu färdas genom staden på väg till Porto Marghera. Det livsfarliga är att vattnet nu tillåts gå in i lagunen och ut med stor hastighet, vilket underminerar husgrunderna.

Uppifrån kampanilen ser vi över staden till Marghera och Mestre.

Arlecchino gläntar på dörren för att lämna Venedig.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick ett övervägande gott mottagande.

Jan Gustafsson, DN: "Matheo Yamalakis går inga publikfriande genvägar när han försöker komma verkligheten inpå livet. Lite tungt. lite mödosamt ibland, för han oss steg för steg in bakom fasaderna. En harlekin, Arlecchino från Commedia dell'arte, är staffage i filmens början och slut. Den hade klarat sig bra utan denna figur. Venedig på glid känns både impressionistisk och improviserad emellanåt. Vilket ofta kan vara dokumentärfilmens villkor. Här ligger både styrkan och svagheten i filmen. dess styrka är människorna, värmen, det levande. Summan blir en film inte bara om en undergångshotad stad, utan om en mänsklighet, en värld som ser ut att komma att förinta sig själv."

Bernt Eklund, Expr: "Matheo Yamalakis redovisar läget i detta - som någon säger - 'kulturens Disneyland'. Han gör det inte med bilder av duvor på Markusplatsen.

Han gör det genom att gå bakom turistkulisser och sevärdheter. Han möter venezianarna - och genom dem det riktiga Venedig.

Han går hem till dem, träffar dem på barer eller ser dem i gondoler. De sjunger och spelar - men framför allt pratar de i munnen på varandra om sin stad och om sitt liv med staden.

Ibland blir pratet för svällande. Men det gör filmen påfallande vital, den är i själva verket så levande att döendet - Venedigs döende - trots allt känns avlägset."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Kanske hittar Yamalakis aldrig 'medelvenezianaren' när han går omkring och finner å ena sidan vänsterstudenter å den andra en contessa som på sin mans sida kunde räkna in en doge från 1400-talet - hon hoppades att historien skulle omvärdera fascisterna.

Och vänsterstudenterna? Ja, de ockuperar tomma lägenheter och har också allvarsord att säga om det faktum att Venedigs hus köps upp av främlingar som kommer och bor där ett fåtal dagar per år.

Det är inte bara vattnets hastighet som hotar Venedig, det ger ändå den här 73 minuter långa, personligt gjorda filmen besked om."

Mario Grut, AB: "[Yamalakis] förhoppning är att (-) visa 'en helt annan sida av Venedig' än turistbroschyrernas.

Nåja. Även Yamalakis är trots allt turist i staden. Och i hans intervjuer hörs påfallande få venetianare med vardagliga jobb och påfallande många med nog så turistnära finyrken.

En av de intervjuade är konstnär. En annan är arkitekt. En tredje är akademistuderande. En fjärde är grevinna och välartikulerad om fascismen i det gamla goda Italien. En femte sitter i San Giorgio och spelar Frescobaldi. Allt mycket långt från vad jag förmodar även Yamalakis menar med Venedigs 'andra sida'.

Men han är en skicklig intervjuare med ett mjukt och följsamt utfrågningssätt som får folk att tala otvunget. Det är det utmärkta med filmen. (-)

[Hans arbete] annonseras som ett avslöjande av verkligheten bakom Venedigs kulisser. Men det blir till slut inte så mycket med avslöjandena. Kulisserna hindrar Yamalakis att komma fram.

Och kanske är det inte underligt. Möjligen är det just kulisserna som är det intressanta med Venedig?"

Kommentar Svensk filmografi

Matheo Yamalakis, f 1931 på Kreta, var ursprungligen målare och har från 1967 varit verksam som fri filmare.

Bl a har hans essäistiska stadsfilmer uppmärksammats. Dessa omfattar, förutom Venedig-filmen, Sa du Paris? Du menar väl Paris? (1979), I Aten (1982) och Berättelser från Stockholm (1990).

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se