Agonia (1981)

Rasputin, Grigorij Jefimovitj föddes 1868 i byn Pokrovskaja i Tobolskguvernementet. Helt oväntat för alla blev han vid 27 års ålder kringvandrande predikant och utnämnde sig själv till "Gudsman". Rasputin var ett öknamn som betydde "den utsvävande". Han lär ha fått namnet på grund av sitt umgänge med otaliga kvinnor. Rasputins fåfänga och moraliska hänsynslöshet banade 1907 väg för honom till de aristokratiska kretsarna i S:t Petersburg. Han hämtades till hovet för att bota tronarvingen som led av den livshotande blödarsjukan. Där gjorde han sig snart hemmastadd och kallade tsarparet för pappa och mamma. Rasputin kom så småningom att bli en betydande maktfaktor inom statsapparaten och kunde via tsaritsan avskeda eller -- gärna mot mutor -- tillsätta ministrar. Rasputins verksamhet förlamade delvis den ryska krigsledningen under världskriget och nedsatte Ryssland i dess allierades ögon. Den underminerade också ställningen för de monarkistiska riktningarna inom landet. Varken Rasputins okunnighet och brist på bildning eller hans lösaktiga leverne förmådde rubba hans ställning. En sammansvärjning bildades mot hans liv av storfurst Pavlovitj, furst Jusupov och dumamedlemmen Purisjkevitj. Denna trio röjde Rasputin ur vägen 1916.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Agonia" är allt som allt en flammande och bråddjup berättelse om vidskepelsens förbund med kejsarvansinnet. Att se den är inte bara tillrådligt. Jag betraktar det hellre, i en repertoar där Sovjet bara undantagsvis finns med på kartan, som en historisk repetionsövning och en konstnärlig nödvändighet." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Fängslande är också skildringen av hur tsarfamiljen lämnat salongernas glans och gömt sig i små överlastade gemak med lönndörrar i en kväljande avskildhet från verkligheten.

Det är framför allt i detta miljömåleri filmen har sin styrka. Men felet med den är att Klimov inte är diktare nog att frigöra sig från det som är tacksamt och lättköpt i sin historia.

Han upprepar samma sorts stämningar av förruttnelse och instängdhet i den där lite hysteriska överdrivna stilen som rysk film har lätt att falla in i.

Och det är ungefär samma fel med Rasputinporträttet. Det är behäftat med en viss tjatighet och växer aldrig ut till ett människoöde som kunnat ge filmen ett djupare perspektiv." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Huvudpersonen Rasputin spelas med vanvettig intensitet av Aleksej Petrenko. Han porträtterar lika mycket myten som mannen.

Som berättargrepp har det klara förtjänster men även svagheter. Personen bakom myten förblir av nödvändighet otydlig. Och fenomenet Rasputin förblir -- kanske även det av nödvändighet -- oförklarat.

Vad gjorde denne galning till gudars like? Egentligen?

Som skådespel är han i vilket fall häftig." Bernt Eklund i Expressen

"Men "Agonia" har ändå tycke av brett upplagd historieskildring, en magnifik kostymfilm med personernas namn utskrivna i bildrutan första gången de uppträder.

Det kan tyckas lite själlöst, men om man har en förkärlek för storslagna verklighetsberättelser är "Agonia" väl värd att ses, trots hackigheten i berättandet.

Och vem har inte fascinerats och fantiserat över Rasputin, bonden från Sibirien som utnämnde sig själv till gudsman och vandrade in i St Petersburgs maktcentrum.

I "Agonia" spelas han av Alexsej Petrenko; som en frånstötande, självförhärligande, liderlig och ändå märkligt fascinerande människa.

En magnifik uppvisning i vansinne -- och en märkvärdig rollgestaltning i en, trots allt, inte särskilt märkvärdig film." Mia Tottmar i Stockholm Tidningen

"Den som kan tänkas irritera dagens sovjetryska myndigheter i Agonia är naturligtvis inte i första hand det på sitt sätt ömsinta porträtt av tsaren utan mer de gammalryska religiösa föreställningar den pekar på och möjligen också frammanar, föreställningar som mer allmänt kan kopplas till maktutövning och självgenererande makteliter som i avsaknad av verklig kontakt med det väldiga folkhavet använder besvärjelser av det ena eller andra slaget för att hålla sig kvar vid makten.

Det som på ett mer direkt plan är märkligt med Agonia är miljöer, dekor och spel som också i vanliga fall är genomarbetade i rysk film men som här har en extra dimension utöver den rena perfektionen. För första gången får vi en trovärdig föreställning på film om hur livet i tsarens Ryssland kunde ha tett sig och då inte bara i den vanliga historiska planschformen utan också med osedvanlig atmosfär, bl a i miljöer som gränsar till det orgiastiska, i bordeller, badhus och på privata fester.

Spelet är också utöver det vanliga vad det gäller utseendemässig trovärdighet men också i närbilder av exempelvis tsarens ansikte där vi tack vare Anatolij Romasjins suveräna mimik tycker oss kunna se rakt in i denna oroliga själ som spelgar en hel epoks nedgång och fall." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se