Hämnden är min (1979)

En film baserad på verkliga händelser. Iwao Enokizu är en man fullständigt besatt av lusten att utföra vettlösa och gåtfulla mord som aldrig får någon förklaring. Polisen är honom ständigt i hälarna men morden förblir ett mysterium...

Pressreaktion Svensk filmografi

"Det är en våldsam film, men det handlar inte om blodbadseskapism. Den motsättningarnas sprängverkan som är regissören Shohei Imamuras konsekventa berättarspråk har andra syften. Så här kan ett bildförlopp se ut:

Vi får veta att ett knivmord begåtts. I nästa bild ser vi mördaren fängslad. Vi ser hans händer. Han frågar efter en nagelsax. I en tillbakablick ser vi hur mordet gick till. Badande i blod, med avskuren kroppspulsåder, lovar offret att inge säga, bara han få gå. I nästa bild pissar Iwao på sina fingarar för att bli ren från blod. Förhören med massmördaren är intensiva, men inte mer än att ett sportevenemang på TV drar allas blickar till sig.

Osannolik röra.

Javisst. Och sån är ju verkligheten. Stort och smått blandas i en fullständigt osannolik röra. Jag undrar om det inte är den banala vanligheten, tråkigheten, hos Ken Ogatas Iwao, som egentligen är den mest omskakande; prydlig i kostym och slips, glasögon med bakelitskalm. En mördare?

Shohei Imamura har gått i lära hos filmgiganten Ozu. Den stramhet med vilken han bryter sin fruktansvärda bilder mot varandra emotsäger inte det. Den obevekliga mekaniken i hans film suger en med. Man värjer sig förgäves." Björn Samuelsson i Aftonbladet

""Hämnden är min" är alltså så tillvida verklig, som den skiljer sig från hela den skola av kriminalfilm som vill klarlägga och förklara brottslingens och det omgivande samhällets psykologi och moral. Givetvis har den inte heller ett spår med en vanlig tjuv-och-polis-film att göra.

Men jag har ytterst svårt att avgöra vad som är dygd och vad som är nödvändighet. Den uppfordrande i fallet Enokizu och hans brott tycks mig gå förlorat i Imamuras kylslaget rationella berättarstil och oklarheter. Är Enokizu en fadermördare genom ombud? Är hans mord en form av inställda uppror? Vilken roll spelar de religiösa motiven? Till slut blir svaren dessvärre närmast likgiltiga." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Filmen bygger på en verklig mördares öden, och som så ofta med filmer som återberättar autentiska historier har den blivit alldeles för utförlig. Imamura framstår som en formellt skicklig men mycket omständlig berättare, som här till sist helt tappat greppet om sin historia.

Det blir med tiden tämligen trist." Mårten Blomkvist i Expressen

"- - -

Men ingen av dessa människor är ond. De är bara så. Med det menar jag inte att ett försonande dis ligger över dem. Som att detta är samhällets verk. Nej, så enkel är inte "Hämnden är min". Snarare skapar Imamura en skönhet hos dessa människor som samtidigt som de är människor som samtidigt som de är offer för de stora vitnande förträngningarna och livets likgiltiga rouletteliknande rörelser har en besynnerlig kraft och känslighet för ögonblicken och tingen.

Eller är det endast filmen som har denna extrema känslighet? För det är nog denna remarkabla sensibilitet, tillsammans med den isande historien, som gör Hämnden är min till så stor film. Imamura har en gång varit regiassistent till den enligt min mening störste japanske regissören, Yasujiro Ozu. Och han har övertagit denna stora japanska tradition där tyngden inte ligger på ett expressivt kamerarbete, dynamiska och psykologiserande klipp, Utan på en rymd som organiseras inom bilden." Stig Larsson i Stockholms Tidningen

"Imamuras metod är att så objektivt som möjligt berätta om huvudpersonens förehavanden och förhållanden, hans relation till kvinnor, till fadern, etc.

De anhörigas reaktioner och sätt att agera skildras också. Mellan huvudpersonens svikna hustru och hans far (hennes svärfar såldedes) finns en erotisk dragning som den unga kvinnan är villig att bejaka men som svärfadern av moraliska skäl håller emot. Hos honom finns ännu värderingar grundade i någon form av en i dag mer eller mindre övergiven religion, medan sonen är den yttersta konsekvensen av ett samhälle där den enda kontakten med en tro av något slag är vissa riter i samband med bröllop och begravningar. Värderingarna och normerna har man gjort sig av med.

På något annat sätt kan jag inte tolka meningen med den här filmen som är skickligt gjord men för vilken jag känner föga entusiasm." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se