Once Upon a Time in America (1983)

Max och Noodles växer upp som två fattiga invandrarpojkar i New Yorks judiska kvarter. Deras föräldrageneration har emigrerat till det förlovade landet med många drömmar och förhoppningar i bagaget. Pojkarna har inte lika stora illusioner. Den väg mot rikedom som är möjlig för dem är den kriminella. Tillsammans med tre andra pojkar börjar de smuggla sprit. Förbudstider råder i USA. Fler ligor är sysselsatta med detta vilket leder till gängkrig. Den yngste pojken i gänget blir skjuten. Noodles grips av vrede och dödar den skyldige till dådet. Han åker i fängelse. Då han kommer ut i vuxen ålder har de andra tre med Max i spetsen byggt upp ett gangsterimperium. Nu är de inte bara sysselsatta med spritsmuggling utan även grövre brott. Noodles som är mer romantiskt lagd, är tveksam. Max är mer cynisk. I centrum står även två kvinnor. Deborah, Noodles kärlek, väljer att bli skådespelare istället för att ge sitt liv åt honom. Carol har en kylig yta men har ett inre som hotar att explodera när som helst. Hon blir nyckelpersonen i uppgörelsen mellan Max och Noodles.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Där "Gudfadern" var mättad och dramatiskt effektiv är Leones film löskokt och segdragen. Vad "Gudfadern" ägde av kraft och konsekvens ersätts i Leones film av en småsnaskig legering av blod och socker. Där "Gudfadern" arbetade med eftertryck fungerar Leones film som ett oljetryck, varvid det inte är den maskinella termen som avses utan den hötorgsmåleriska.

Där "Gudfadern" höll sig på det episka spåret företar Leone en serie fjantiga svikthopp i tid och rum. Där "Gudfadern" tillgodoräknade sig snillet Nino Rota använder Leone ett ljudband som är tapetserat med musikalisk kitsch. Där "Gudfadern" uppvisade Marlon Brando, denne brottslighetens sömndruckne kejsar Nero, uppvisar Leones film Robert de Niro. Inget ont om de Niro, men originalet är som vanligt överlägset den mumlande kopian.

Summan är med andra ord ingenting som motiverar stölden av fyra timmar i våra begränsade liv. Det är skada att Leones baktunga bemödanden genom Europa Films försorg slussats ut till folket.

En rimligare destination, förmodar jag, hade varit lövstatippen." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Dessutom tycks Leone inte ha någon större hand med sina skådespelare. Robert de Niro, denna en av filmens få verkliga aktörer, gör en tämligen blek insats. En som klarar sig bättre är den unga Elizabeth McGovern. Trots sina vid det här laget många filmroller och sitt nästan docklika utseende -- som lätt kan missbrukas -- har hon inte fastnat i något fack. Tvärtom spelar hon lågmält och med uttrycksfull inlevelse där så krävs.

Det är faktiskt hon som i någon mån räddar filmens övriga kvinnliga roller, som uppvisar en häpnadsväckande variationslöshet: här finns allt från hora till madonna men ingenting mitt emellan. Man skulle frestas att kalla det hela kvinnoförakt -- om det inte vore att där i så fall finns lika goda grunder för att kalla filmens skildringar av män för mansförakt.

Ty detta är en film där gamla mördarkompisar blickar varandra tårfyllt i ögonen och minns de gamla goda tiderna när de var ute på gatorna och gjorde vad män måste göra. Det är med andra ord inte mycket mera sofistikerat än MITT LIVS NOVELL, modell gangster. Eller för att säga det med ett talande uttryck, kitsch." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Till råga på plågan är Leones gangsterföljetong närmare dubbelt så lång som alla tidigare kända gangsterfilmer, med undantag av Coppolas "Gudfadern". Han arbetar med olika tidsplan men utan överblick och ritningar: hans film är som en deg, fortfarande i jäsning.

Det finns några avsnitt på det längst bort belägna tidsplanet som har ett visst känslotryck och där de astronomiska ateljékostnaderna ger meningsfull utdelning. Dessutom har Robert De Niro, denne märklige aktör, gripit tag i sin samvetsömme gangster och lyckas paradoxalt skapa en viss tragisk resning i förvirringen. Men som helhet: en katastrof, ett kioskdrama i finkläder, uppblåst och tomt." Lasse Bergström i Expressen

"Den som vill se en rå och actionfylld gangsterfilm med mycket underhållningsvåld kommer att bli besvikna på "Once upon a time in America". Leone är nämligen hela tiden trogen sin historia, han vägrar flirta med publiken. Han underhåller oss inte med det våld han visar, han tvingar oss i stället att känna gärningsmannens smärta också när han visar en rå våldtäkt." Britta Svensson i Stockholms Tidningen

"Tyvärr har Leone struntat i den kontinuitet och sammanhållning som utmärker god epik; trådar ur intrigen får hänga fritt utan att han bryr sig om att knyta ihop dem till slut i en vävnad med osynliga sömmar. Hans esteticerande handlag drar ofta ner tempot så att det snuddar vid det löjliga. Det är inte nödvändigt att det skall ta Noodles en minut för att gå igenom en dörr eller två att föra den enklaste dialog det allra minsta stycke framåt. Leone komponerar sina scener på bekostnad av sin berättelse.

Det slutgiltiga resultatet blir en film som vinglar fram mellan det storslaget episka, det löjligt självupptagna och det storvulet påfrestande. Att den ändå behåller så många av mästerverkets omisskänliga drag är ett tecken så gott som något på att Leone är en av vår tids stora regissörer." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se