Agnes Arnau och hennes tre friare : Lustspel i fyra akter (1918)

Filmens svenska programblad (1918):

Godsägare von Hermanntitz sitter mycket bekymrad och skriver ett brev till sin gamle vän Arnau. Han har också orsak att vara förargad, hans äldste son Hans har visat sig enligt den gamles mening alldeles förlorad. Han har valt det kall, för vilket han svärmat, nämligen konstnärsyrket - och efter en stormig scen lämnat hemmet.

Hur skulle det nu gå med von Hermanntitz älsklingsplan, en förbindelse mellan hans hus och Arnaus. Men han hade ju ännu en son, denne skulle nu bli den, som skulle rädda situationen.

Och det är just därom han nu skriver till den gamle vännen ... pojken ser bra ut - lik far sin - och välartad. Jag skickar honom till Dig pr omgående. Titta på honom en smula, kanske passar han för Din väna dotter. Vi låta honom emellertid i början stiga av som vanlig turist vid "Gröna Elefanten", så att Du ogenerad kan komma och hälsa på honom ...

Och unge herrn får order att genast resa till Arnau och gifta sig, fast befallningen tydligen ej faller den unge mannen på läppen. Arnaud får vännens brev och visar samma för sin dotter. "Du får nu ej spela den unge mannen något spratt, när jag reser bort på ett par dagar", säger han och det lovar hon då så säkert.

Men i Agnes lilla ostyriga huvud har redan runnit upp en plan. Hon lånar av värdshusvärden i byn hans skylt och snart prunkar utanför Arnaus ståtliga gods en skylt med inskriptionen "Gröna Elefanten".

Och nu är man redo att mottaga gästen - och snart infinner sig en ung man, som Agnes fattar synnerligen sympati för. Han skriver in sitt namn i "resandeboken" och nyfiket läser hon Hans Bloch ... Ja, ja, mången gång är man någon annan än den man utgiver sig för. Henne skulle han minsann ej lura ... Och snart lär de båda unga älska varandra, han anar ej, vem hon är och hon anar ej, att han är broder till hennes utkorade.

Men unge Tonny har ej gjort sig bråttom på vägen till den utvalda. Han gör uppehåll litet varstans och i skötet av en trupp skådespelare i ett resande teatersällskap, trivs han utmärkt. Slutligen övertalar han en skådespelare att mot klingande valuta övertaga hans roll, som friare.

Och som en bomb slår denne ned i det förmenta värdshuset. Med later och viktig min presenterar han sig som baron von Hermanntitz och frågar efter vägen till godset. Han skulle nämligen gifta sig med den rika godsägaredottern. Förskräckt hör Agnes hans svada. Skulle hon gifta sig med denne - aldrig i livet!

Och skulle hon ha misstagit sig och den andre verkligen ej vara baron von Hermanntitz. Nu blir det ett väldigt spektakel på godset och förvirringen ökas än mer, då en tredje von Hermanntitz visar sig på valplatsen.

Det är Tonny, som nu först hunnit fram, men som han i förtroende delgiver den förmenta tjänsteflickan, ej vill gifta sig med den rika fröken. Men se hon ville partout ha honom, förklarar han ...

Agnes blir alldeles huvudyr. Vem är den rätte? Gode Gud, låt det vara den förste! Och litet oväntat kommer fadern hem. Har han blivit tokig, hela hans hem är förvandlat till en krog och som servitös arbetar hans egen dotter. Men det hela är naturligtvis ett av hennes vanliga, galna upptåg.

Nu tar han trådarne i sin egen hand och snart visar det sig, vem som är den rätte. Och till Agnes stora glädje är det tydligen den absolut rätte. Och pappa Hermanntitz underrättas, men då han finner, att brudgummen är identisk med hans äldste son - målarekludden - är han först omedgörlig och då Agnes en stund lirkat med gubben en smula, ger han med sig och välsignar de båda unga.