Biodlaren (1986)

En biodlares, Spyros, resa från norr till söder i blommornas spår, sökande efter sig själv.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Det är vackra bilder och gravitetiska scener Angelopoulos klätt sin vemodiga berättelse i. Dess tungsinthet gör den till slut ändå till en rätt anonym historia.

Den mänskliga bakgrunden till filmgestalternas ensamheter försvinner alltmer i dunkel. Ensamheten som ett slags ting i sig kommer alltmer i filmens fokus.

Det gör ett långsamt deprimerande intryck. Som att i två timmar betrakta ett ansikte som inget annat rymmer än sin egen uttryckslöshet." Mario Grut i Aftonbladet

"Och ändå, mitt i den grå tröstlösheten finns här små stunder av värme, koncentrerade till några oerhört fint skildrade scener: den anspråkslösa glädjen i att dela en flaska vin på sjukhussängen med två gamla vänner, eller att strutta omkring i den kalla blåsten vid havet. Det är litet som i Ettore Scolas "Macaroni", men mindre tillrättalagt, mindre dramaturgiskt friserat -- och därför kanske i någon mening sannare.

Annat att glädja sig åt är Giorgio Arvanitis utsökta foto som i ett slags visuell sympati med filmens stämningsläge fångar varenda melering i den gamla halvt raserade stenmuren. Och vars kamera inte låter sig jäktas utan ibland står kvar och så att säga avvaktar skeendet -- som låge det en inbyggd förkunskap, en ödesbestämdhet i dess säkra, inväntande blick.

Och så finns här den oförliknelige Marcello Mastroianni, den tunga gången, de neddragna axlarna som bar han på en karg längtan, ett fruset hopp -- men dock ett hopp om att kanske få ordning på sig själv och sina tynande bisamhällen.

Som sådan blir han något av filmens "röst", Angelopoulos stumma språkrör, hans trots allt. Ty detta är en film där "sorgen" -- för att citera Thomas Mann -- "över sakernas tillstånd inte får störa glädjen att uttrycka den". " Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

""Biodlaren" är en passionshistoria kring höga murar av tabun. Murar som den unga flickan lätt skuttar över medan den gamle mannen klättrar tungt och mödosamt.

Passionen som kontaktlöshet, där inga klyftor överbryggs, ingen gemenskap är mål eller förutsättning. "Låt mig gå", ber hon medan hon kastar sig i hans famn.

Passionen som rit. När allt är fullbordat försvinner hon mot livet, han mot döden.

Och framför allt passionen som dröm och längtan och hopp. En gnista liv hos den som slutat leva.

Allt detta gestaltas mästerligt av Mastroianni.

Det är inte första gången han gör en slocknande människa och det är inte första gången han gör det bra. Men här är varje hjärtslag en del av rolltolkningen. Här väntas varje andetag in lugnt, med absolut rytmkänsla hos skådespelare och regissör." Bernt Eklund i Expressen

"Mötet med dottern blir för biskötaren Spyros inledningen till en uppgörelse med sig själv och sitt förflutna. De känslor som till en början dominerar honom uttrycker Angelopoulos i en magnifikt talande scen där den före detta läraren lämnar bröllopsfesten, går över en liten bro och ställer sig och betraktar sitt forna hem från andra sidan ett litet vattendrag, medan kameran följer honom i en mjuk förflyttning. Med hjälp av Mastroiannis mycket uttrycksfulla kroppsspråk sammanfattar scenen med genial enkelhet Spyros syn på sig själv, sin omgivning och deras gemensamma tillvaro.

Med samma tyngda inställning ger han sig ut på sin årliga resa, men den här gången har avskedet från dottern skapat en grund för omvälvningar där inte bara vemod utan också sexuell lust med incestuösa undertoner är några av beståndsdelarna. När Spyros råkar samman med en ung och pojkaktigt finlemmad lifterska finns därför förutsättningar för att alla hans förträngningar och dolda begär skall vakna. I flickan kan han se inte bara ungdom och en tillvaro fri från minnen. Hon kan också bli en bild av hans egen förlorade ungdom och bortslösade förflutna, en sorts spegling av såväl tidsmässig som erotisk natur.

Det finns i synnerhet två scener i filmen som pekar på denna nya medvetenhet, detta självuppvaknande. Den ena är när Spyros bakifrån betraktar flickan, medan hon inleder en liten privat dans framför en jukebox. Den andra är när han tvättar sig i en liten vattensamling, blir medveten om sin egen spegelbild och tittar upp och in i kameran med ett uttryck av skräckfylld insikt.

Biodlaren är en film som verkar ligga närmare Angelopoulos egen person än till exempel Turnéskådespelarna, och därför blir den långa sexuellt fyllda sekvens mot filmens slut som utspelar sig direkt framför duken på en nedlagd biograf, vilken som sista föreställning uppenbarligen visade Hitchcocks Jag bekänner, särdeles talande.

Det är ett inträngande och personligt filmkonstverk, och tillsammans med Turnéskådespelarna hjälper den till att höja kvalitetsnivån på försommarens filmutbud i Stockholm högst avsevärt." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se