Brev från en död man (1986)

En vetenskapsman är en av de få överlevande efter en kärnvapenkatastrof. Han skriver till sin son Erik några brev där han försöker förklara vad som hänt, innan han själv dör.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Lopusjanskijs fredsbudskap är djupt känt. Han låter sina aktörer vältaligt och mångordigt formulera det. Och filmen utvecklas snart till en indignerad snackfest på den kollektiva gravkanten.

Man har, som sagt, sett det förr." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Lopusjanskijs film har en tungt malande frenesi. Den ger inte åskådaren en chans att slippa undan. Ohyggligast är avsnittet från lasarettets barnavdelning där till och med de berusade sanitetsmännen tvekar att gå in. Skriken från sönderbrända barn ekar länge i ens öron.

Men mitt i infernoskildringen finns ett vädjande, reflekterande drag som man gärna uppfattar som ryskt. En man håller ett litet tal där han förklarar sin kärlek trots allt till den tragiska mänskligheten, varpå han lägger sig i en grop och tar sitt liv.

Det är denna blandning av skoningslös insikt och mänsklig värme som gör "Brev från en död man" till en så märklig upplevelse. Utan tvivel är den ett av utropstecknen i den nya öppenhetens politik.

Visst finns här en försiktig anonymitet i lokalfärgen. Och vetenskapsmannen heter Larsen, sonen Erik. Ändå tycker sig den uppmärksamme på en hylla se en lätt karikerad byst av Chrustjev, vars ande förvisso svävar över raketålderns Sovjet.

Det finns mycket i filmen som påminner om att Lopusjanskij var Tarkovskijs discipel och regiassistent vid inspelningen av "Stalker" -- det är som om han med obönhörlig kraft och konsekvens dragit ut innebörden av domedagsstämningen över mästarens sista verk." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

""Brevet" är alltså ett stycke filmpoesi om människans sista stund på jorden. En på sitt sätt hoppfull rapport från hopplöshetens tid, där en gammal Nobelpristagare stannar kvar i gränslandet mellan liv och död för att söka klarhet om sin sons öde.

I detta underliga underjordiska undergångslandskap -- som på flera sätt för tankarna till "Stalker" -- utvecklar Lopusjanskij sin bildlyrik. Han gör det i svartvitt (kompletterat med enstaka övertonande färger) och han bygger upp en plågans och hoppets formlära som är hans egen -- släktskapet med Tarkovskij till trots.

Det gör hans film vital på ett mycket annorlunda sätt; ett brev från en än så länge levande." Bernt Eklund i Expressen

"Sedd i väst är Brev från en död man inte någon särdeles märklig film. Filmer om bomben har vi sett i sådan utsträckning att till och med kärnvapenhotet stundtals kan upplevas som ren fiktion och den miljö Lopusjanskij valt är också vanligt förekommande i andra filmer om paranoida sinnestillstånd. Dessutom blir filmen tyvärr efter hand ganska tråkig eftersom regissören inte har den berättarmässiga begåvning som skulle ha behövts för att leda historien utanför skyddsrummet. Det blir bara grått, svart och mycket ledsamt utan distans." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se