Flamberade hjärtan (1986)

Sjuksköterskan Henriette drömmer om äktenskap och kärlek men det verkar inte gå vägen. I hennes omgivning finns den glade homosexuelle Bent som hon delar lägenhet med och hennes osäkre bror Ole. Henriettes förhållande med en läkare på sjukhuset blir ett misslyckande. Hon möter sin tidigare pojk!vän, musikern Finn, och ser ett hopp om något lyckligare.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Kirsten Lehfeldt spelar huvudrollen, sjuksköterskan Henriette. Hon är en härlig aktris med humor och känslighet. Men det räcker inte till för att förta upplevelsen av långtråkighet inför den här filmen. Det vilar lite av svensk realistisk TV-serie över anrättningen, trots Kirsten Lehfeldts ansträngningar.

Helle Ryslinge kunde förmodligen med mer distans och mindre förälskelse i sina bildsekvenser ha gjort en riktigt bra film. Nu blir man mest uttråkad av allt sugande på orgiastiska röjarskivor, promiskuösa bögar, horkrogar och hårt frustande samlagsscener.

Några raska klipp med saxen, snabbare tempo och koncentration och det skulle kunna ha blivit en bra film också för den publik som befinner sig utanför de närmast sörjande i de bohemiska förfallna köpenhamnskvarter där Henriette vandrar omkring." Karin Monié i Aftonbladet

"Det är med frejdig humor som Ryslinge berättar om sin hjältinna, speciell talang har hon för komprimerade små vardagsscener. Till exempel att låta antyda falnande passioner och sublimerade drifter genom att för varje nytt kärleksmöte göra middagsmenyn alltmer komplicerad. Redan vid inbakade tungor i karamellsås är det så gott som kört.

Ryslinge har också en fin förmåga att genom små, till synes ovidkommande inslag i bildrummets utkanter sätta en surrealistisk färg på tillvaron: unga människor rotande i containrar, en plockad kyckling som en äldre man hissar upp till sin hustru från trottoaren, en toalettdörr i baklås som borras upp i en restaurang på det att inlåsta tanter kan släppas ut och välkomnas med en värmande "skål!".

Det är som såg vi ett materialiserat hemligt liv som nästan som på trots sipprar fram ur tillvarons grå husfasader; kanske tecknen på det möjliga liv som Ryslinge låter sin hjältinna kryssa sig förbi i jakten på gammaldags trygghet.

Hur det går för henne ska inte avslöjas, men roligt att följa henne på den vingliga färden -- det är det." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Den här historien berättas av en rutinerad regidebutant -- Helle Ryslinge med förflutet hos fria teatergrupper.

Hennes teknik är effektiv. I centrum några välporträtterade personligheter ur storstadsmyllret (framför allt den regissören närstående Henriette -- lysande spelad av Kirsten Lehfeldt -- men också hennes gamla och nya pojkvänner och hennes homosexuelle rumskamrat).

Runt omkring dem plockar hon in häftiga figurer och udda detaljer som kastar historien ur den vardagliga banalitetens alltför väl uträknade banor. Nästan varje bild innehåller någon utstuderad underlighet som bryter upp realismen -- och understundom skapar stor komik.

Så blir Helle Ryslinge flickboksromantikens undergång. Med sina yviga gester och sin drastiska humor drar hon täcket av en generations kärleksliv. Och finner en samling slitna solitärer som trevar efter närhet." Bernt Eklund i Expressen

"Kärlekshistorien med den gifte läkaren har i och för sig ett förutsägbart förlopp. Henriette (intelligent spelad av Kirsten Lehfeldt) med ett naket hjärta bakom sina olika förklädnader är som predestinerad att gå på nitar. Det har hon gjort förr och det är inte sannolikt att det blir så bra med musikern Finn på slutet heller. Tvånget att leva i parförhållande stökar till livet för fler än Henriette: där är hennes målande bror som svarar på kontaktannonser och där är den homosexuelle Bent som pratar ihjäl sina parförhållanden.

Helle Ryslinge fångar upp klichéerna och förstorar dem och punkterar dem om vartannat. Henriette får också ett anarkistiskt drag som kryddar anrättningen. Det vulgära i filmen skall inte ett ögonblick förnekas -- det vore också en omöjlighet -- men det märkliga är Ryslinges sätt att använda vulgariteten så att vi tydligare ser allt det äkta som finns bakom bråten. Vi ser människorna och tycker om dem. "De leva så gott de kunna", som Strindberg formulerade sig." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se