Här kommer vi, livet (1980)

Några skolelever i 16-, 17-årsåldern framsläpar sina sista skolår i en s k obs-klass i en förort till Helsingfors. De är trotsiga, pubertetströtta, utanförstående och nonchalanta. Deras lärare är stor och trygg och kallas "Farsan". Honom litar de på. Hos honom finns en intuitiv, ömsint förståelse. Annars är skolan -- och hela samhället -- en fientlig värld. Obs-eleverna har en del pojkstreck för sig; som att sända rockmusik i skolans högtalaranläggning under morgonandakten. I matsalen viker de yngre undan i skräck och beundran för dessa elever -- lärarna i motvilja. En pojke heter Jussi, en blek kille med håret på ända. När han blir sparkad försöker han sparka tillbaka och upptäcker att han står ensam mot världen. Det är om hans tafatta uppror filmen handlar.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Filmens tempo är långsamt, fjärran från all amerikansk action vilket kan kännas ovant och irriterande. I gengäld uppnår man med det något slags gradvis fördjupad solidaritet med huvudpersonerna. Vi följer dessa unga människor genom en trumpen vardag som ligger nära dokumentärfilmen.

Intressant är att hem och föräldrar inte längre spelar så stor roll i dessa ungdomars liv. Det är som om föräldrarollerna och hemmets auktoritet försvunnit och ersatts av samhällets mera objektivt iskalla normer. Det är skolan, Abab-vakterna, restaurangutkastarna och taxichaufförerna som griper in som omänskliga auktoritära uppfostrare. Och det är staden, hamburgerstånden och parkeringshusen som är dessa unga människors ödsliga livsmiljö." Gunilla Boëthius i Aftonbladet

"Nej, det här är en riktigt dålig film som aldrig vill ta slut. I nästan fulla två timmar segar sig filmen fram mot det melodramataiska slutet. Det känns som en seg hinna mellan filmduken och åskådaren. Filmens regissör har inte lyckats som personinstruktör. Det vuxna skådespeleriet är ofta pinsamt svagt. Filmen känns inte trovärdig många stunder.

De två första minuterna är en ovanligt närgången och blodig förlossningsscen som upplevs som löst påhängd utan någon som helst meningsfull relation till resten av filmen. Det är ett billigt trick av regissören att försöka grabba tag i åskådaren. Har man något att säga måste man ockdå kunna framföra detta på ett riktigt sätt. Åtminstone på film." Jan Gustafsson i Dagens Nyheter

"Det är en påfallande finsk film. Tung, tyst, sluten. Debutregissören Tapio Suominen stressar inte sina bilder, utan låter dem växa och mogna i lugn och ro.

Han säger inte mer än han måste -- och det innebär när det är som bäst att pojkarna kliver ut ur stereotyperna som lite otydliga och svårgripbara, men påfallande levande personer.

När det är som sämst innebär det att lärare och föräldrar sitter fast i mallarna på ett nästan parodiskt sätt.

Det är alltså en ojämn film. Men värd intresse -- också för att den är finsk och för att vi alldeles för sällan ser finska filmer." Bernt Eklund i Expressen

"Den debuterande långfilmsregissören Tapio Suominen har som ofta debuterande långfilmsregissörer ett engagemang som kan uttryckas lätt och välformulerat i pressreleaser, men som det är knepigare att få fason på i en spelfilm, där det -- om man inte är vaksam och kunnig -- gärna uppstår berättarmässig rundgång, vilket i sin tur leder till det som effektivast slår ihjäl de mest hedervärda ambitioner, nämligen den absoluta och monumentala tråkigheten." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se