Showtime (1979)

Koreografen, dansaren och regissören Joe Gideon har levt ett hårt liv. Vin, kvinnor...och dans har varit hans livs tre rättesnören. Mitt under uppsättningen av en stor Broadwaymusical får han en hjärtinfarkt. Han kämpar hårt för att få leva vidare, men kan endast se ett fortsatt liv i samma spår som tidigare: alltså vin, kvinnor...och dans. Detta går Döden, som självklart är en kvinna, med på till en viss gräns. När den överskrids tvingas Joe Gideon obevekligt med in i Dödens rike -- dock först efter det att han har fått iscensätta ett fantastiskt finalnummer!

Pressreaktion Svensk filmografi

"Visst har det blivit en färgläcker, rytmisk och musikalisk filmshow. Vem kunde tro något annan när Bob Fosse -- mannen som gjorde CABARET och "Liza with a Z" -- skötte projektet. Och dessutom haft personliga handskakningar med Döden.

Roy Scheider, som är Bob Fosses standin, är enorm. Han måste vara drömmen för en filmregissör. Personstark, dansant, medlevande. Ska man se SHOWTIME är det för hans skull.

Han står nämligen för det levande i denna film om död. Och om Hollywoodkultur.

Ty Hollywoodkultur är nog lika levande som de kroppar är som drabbas av Bob Fosses hjärtinfarkt." Bengt Melin i Aftonbladet

"SHOWTIME är alla jämförelser åsido ett slags USA:s showbusiness-svar på Fellinis 8 1/2. Men naturligtvis har de existentiella och metafysiska dimensionerna trängre utrymme i SHOWTIME. Den håller sig lugnt i swimmingpoolen och undviker de riktigt farliga vattnen.

Men antydningarna finns där, inte bara i utstyrseln hos den dödens sköna ängel för vilken Joe Gideon bekänner sina synder och får bekräftat att de inte är några synder.

Hans otrohet, hans lögner, hans förtryck av hoppfulla dansöser som han utnyttjar i sängen. Allt varder honom förlåtet -- inte för inte är det Fosse som står för regin! Han förlåts inte bara utan att känna ånger. Han regisserar också sin egen död i ett praktfullt sång- och dansnummer som borde ursäkta det mesta.

Döden blir en tilltalande muntration när man lärt sig leva med den utan skuldkänslor, tycks Fosse säga. Huruvida det är något djupt känt eller blott och bart en besvärjelse vet jag icke. Men jag lutar åt det senare. Därför blir "Showtime" till sist ett cyniskt äventyr. De stenhårda reglerna i amerikansk show-business kläs av: äta eller ätas. Men de står som segrare till slut, i all sin nakna grymhet.

"Allt jag gjort har antingen skällts för att inte vara djupt nog, eller roligt nog", säger Gideon/Fosse vid ett tillfälle. En brasklapp till tvivlarna, men framför allt en del i besvärjelsen:

Ångra dig inte! There's no business like show business! Acceptera! Visserligen är du en skit -- men just därför så lyckad!

Sällan har en kärleksförklaring varit så bitter, ett avslöjande avslöjat så lite, men i så fördömt underhållande form." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Regissören Fosse, vars levnadsteckning minst sagt påminner om Joes, har gjort en intensiv film som lyckas fånga all den sentimentalitet, självupptagenhet och bravado som ligger i uttrycket "The show must go on!".

Och Joe Gideon skulle säkert bli mycket belåten om han fick se hur han framställdes i SHOWTIME, för precis som Joe är filmen på en gång charmig och undanglidande.

I en film som Joe klipper säger komikern att uttrycket "dö med värdighet" betyder att man inte dreglar, och lita på att Joe inte är den som dreglar när det till sist går åt pipan. Till och med när han är som värst är han ett mycket charmigt svin, avväpnande öppen och vitsig.

SHOWTIME saknar varken trovärdighet -- Roy Scheiders insats är förstklassig -- eller vassa och avslöjande scener, men på det hela taget stannar den på ytan. Det är en enda lång, ytterst professionell och elegant hyllning till Joe Gideon-människan och hela den Hemingwayska machismomyten.

Ett mycket läckert litet giftpiller." Mårten Blomkvist i Expressen

"Så till filmen. Är den så märkvärdig? Ja, den är ganska märkvärdig som beskrivning av den väg som till himla bär för en man som lever av, för och genom "showbiz".

Samtaidigt provocerar den vårt sinne för "god smak" -- i varje fall vår känsla för dödens estetik. Vi är ju inte vana vid döden som sång- och dansman, eller som stort, glittrande, i sitt slag överdådigt och möjligen oöverträffbart, shownummer." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se