New York 1953. Larry Lapinsky, som är 22 år, beslutar sig för att lämna föräldrahemmet i Brooklyn och flytta till det friare livet i Greenwich Village, där han börjar på teaterskola och får många nya vänner i konstnärskretsarna. Han träffar också en flicka, Sarah, och när hon blir med barn vill han gifta sig med henne. Men hon gör i stället abort. Larry får chansen att provfilma och Sarah beslutar sig för att resa till Mexiko - tillsammans med av pojkarna i gänget. Och Larry får besked att han fått den åtrådda filmrollen och packar väskorna för att flyga till Hollywood. Mazursky är för all del ingen experimentator. Han tillgriper inget imponerande bildspråk och ger oss heller inte - eftersom Amerika genom filmernas försorg i huvudsak torde vara kartlagt vid det här laget - några originella eller halsbrytande utblickar i terrängen.
Men hans film har andra och mänskligare tillgångar. Den lever högt på de tre aktörer som är Shelley Winters och Christopher Walken och framför allt Lenny Baker, berättarens viktlösa och trotsiga ställföreträdare. Den är på en gång blixtrande och aktsam i sitt sätt att fånga in judiska livsstilar och judisk humor. Den granskar, med beundransvärd synförmåga, det bohemeri som föregår det existentiella allvaret. Den rör sig med kvickhet och värme och intelligens inom de egna och amerikanska ramarna.
Den kommer säkert inte att placeras med fetstil i filmhistorien. Men den innehåller - vilket räcker för att vi ska omfatta den med en sympati som gränsar till kärlek - några hinkar av klarsyn och några rågade skopor av detta som alldeles odefinierat brukar benämnas charm eller utstrålning.
Säg vad ni vill om amerikanerna. Men de kan sitt Amerika." Jurgen Schildt i Aftonbladet
"Det är en intelligent, skojfrisk och fint känslosam film som kommer från hjärterötterna. Lenny Baker är ett fynd som den kvicke judeynglingen på vägen till Hollywood och Shelley Winters sagolik som den gränslösa moderskärleken i fettvalkar och medelklassmoral.
Så var det en gång för länge sedan, på 1950-talet. Mazursky trollar fram det lika övertygande i storstugan som Bogdanovich gjorde i landsortshålan i DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
"Paul Mazursky bygger upp sin film rapsodiskt med blixtsnabba övergångar och det är otroligt så mycket han får med av stämningarna i tiden och hur livfull hans skildring är.
Skådespelaridolen heter Marlon Brando, den dyrkade poeten är Dylan Thomas. Ibland snuddar kafésamtalen vid de tunga politiska händelserna: den uppseglande McCarthyismen, avrättningarna av makarna Rosenberg ... I den ödsliga tunnelbanestationen hittar Larry en tomflaska som i hans hand strax förvandlas till en just mottagen Oscar och han håller ett festligt tacktal i vilket inte heller mamma saknas.
Paul Mazursky ser sig om i kärlek mer än i vrede. Han utsätter inte decenniet för någon kritisk granskning, han bara minns sin ungdom och kan kosta på sig att le åt klichéerna och det litet sentimentala. Fattiggatan i Brooklyn får bilda slutvinjett: han låter Larry hejda sina steg för att ta in synen innan han drar vidare mot Hollywood och Framtiden - och vad han ser är inte armodet utan värmen och gemenskapen mellan människorna." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet "Bråkig men klipsk komedi, som skämtar bort verkligheten, och inte med den." Jonas Sima i Expressen
