Innehållsförteckning

Grundfakta

Media (2 st)

Beskrivning

Skådespelare (film- och TV-roller 1960-1997). Född Ernst Hugo Alfred Järegård i Ystad. Död i Lidingö.-Han var son till en bankdirektör i småstaden Ystad, en uppväxt han kom att beröra vid åtskilliga tillfällen, bl.a. i en serie uppmärksammade tv-program 1992.  Han upplevde denna miljö med skolan som kvävande och förtryckande samt som ett ständigt sökande efter faderns uppskattning. Han kom att revoltera mot allt detta och rymde 1945 mer eller mindre till Paris, där han tog teaterlektioner för Charles Dullin. Åter i Sverige kom han till Terserus...

Visa hela beskrivningen


Relaterat

Beskrivning

Skådespelare (film- och TV-roller 1960-1997). Född Ernst Hugo Alfred Järegård i Ystad. Död i Lidingö.

-

Han var son till en bankdirektör i småstaden Ystad, en uppväxt han kom att beröra vid åtskilliga tillfällen, bl.a. i en serie uppmärksammade tv-program 1992.  Han upplevde denna miljö med skolan som kvävande och förtryckande samt som ett ständigt sökande efter faderns uppskattning. Han kom att revoltera mot allt detta och rymde 1945 mer eller mindre till Paris, där han tog teaterlektioner för Charles Dullin. Åter i Sverige kom han till Terserus teaterskola, var på Nya Teatern och försökte förgäves komma in vid Dramatens elevskola 1947. I stället kom han först in som premiärelev vid Norrköping-Linköpings stadsteaters elevskola 1947-48 och sedan vid Malmö stadsteaters elevskola 1948 och förblev vid teatern till 1953. Trött på alltför små roller sökte han sig i stället till Upsala stadsteater där han förblev till 1957. Via ett år i Helsingborg 1957-58 kom han till 1959 Göteborgs stadsteater och där upplevde han något av ett sceniskt genombrott i pjäsen Vintergatan (1960) mot sin kamrat från Uppsala, Jan-Olof Strandberg. Senare gjordes också en tv-version (1962) av detta stycke.

1962 kom han till Dramaten där han förblev resten av sin skådespelarkarriär med många gästspel annorstädes som uppläsare och film- och tv-skådespelare. I slutet av sitt liv fick han också en internationell karriär genom samarbetet med Lars von Trier i flera av dennes filmer, främst som den bisarre doktor Stig Helmer i den allmänt uppskattade tv-serien Riket (1994 och 1997). Han var också en flitigt anlitad tv-underhållare och hans ”Farsanmonologer” i Timmen (1968-69) blev välkända och hans reklamfilmer för margarin i mitten av 1970-talet med Margaretha Krook räknas som något av milstolpar i denna art.

Han var en mycket utlevande skådespelare både på och utanför scenen och något av ett älsklingsobjekt för journalisterna, där han på ett generöst sätt bjöd på sig själv och ställde sig i centrum, aldrig långt från det stora skrattet. Han fick ofta spela mycket motbjudande karaktärer, något han själv sade sig uppskatta och kan också tolkas som uppgörelser med den förljugna småborgerliga miljö han växt upp i. Han menade att ondskan är ett naturligt mänskligt tillstånd och han spelade onda karaktärer med viss njutning. I tv-serien Skånska mord gestaltade han ett par svensk kriminalhistorias mörkaste karaktärer, mördaren och mordbrännaren Martin Svensson i Veberödsmannen (1986) och polisen och massmördaren Tore Hedin i Hurvamorden (1986).

Det var inte bara ansiktet med de speciella stirrande ögonen som gjorde honom lämpad för skurkroller utan också rösten som kunde ställas om mellan olika tillstånd av elakhet. Här blev det så att när han gav rösten åt Elake Måns i den tecknade filmen Pelle Svanslös (1981) utformades filmen efter hans röst i stället för att som gängse göra tvärtom. Det kunde även hända att flera av skurkrollerna kom att närma sig kalkonnivå som i den famösa Raggargänget (1962), som gangsterkung i Het snö (1968) eller skurkaktig general i Flygnivå 450 (1980). Även om dessa filmer knappast kan räknas till de mer vägande – han ville helst stoppa vidareutgivningen av Raggargänget på video – är det ändå karaktäristiskt för hans inställning som skådespelare att han inte ”fuskade sig igenom” ens dessa roller utan lade ner hela sitt yrkeskunnande på att skaka liv i alla dessa schablonfigurer.

Hans karriär bestod emellertid inte bara av skurkar och konstiga kufar utan sålunda var han Birger Sjöberg i den stora satsningen i tv Frida och hennes vän (1970) och han gjorde flera komiska roller som i Släpp fångarne loss – det är vår (1975) och i satirserien Televisioner (1974 och 1976). Den långa tv-intervjun Aktörens läte, gjord av hans son, blev något av hans audiovisuella konstnärliga testamente, där han utvecklade sina tankar över skådespeleriet. 1983 gav han också ut sina memoarer under titeln Ernst-Hugo Järegård – Inte lik någon annan.

Han erhöll 1967 Svenska Dagbladets Thaliapris, 1969 Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium, 1975 Dramatens O’Neill-stipendium, 1978 Sydsvenskans kulturpris, 1982 den kungliga medaljen Litteris et artibus, 1991 Piratenpriset, 1995 Danmarks förnämsta filmpris, Bodilstatyetten, som bästa manliga skådespelare samt 1995 Svenska Akademiens teaterpris. Han var gift med skådespelerskan Karin Nordström.

P O Qvist (2004)

 

Utmärkelser

Bodil Köpenhamn 1995 Riket (bästa manliga huvudroll)
Festivalpris Karlovy Vary 1995 Riket (bästa skådespelare)
Robert Köpenhamn 1995 Riket (bästa manliga huvudroll)
Pris Stockholm 1995 (Telias Svenska talarpriset)
Sammy Stockholm 1988 VD (titelroll+ roll i Strindbergs Oväder)
Stockholm 1988 (för roller i Stridbergs "Oväder" och Larssons "VD")

Insatser

Musikstycken

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?