Ingrid Dahlberg

Media (1 st)

Svensk journalist, producent, Dramatenchef samt landshövding i Dalarna. Född i Vetlanda.

-

Efter studentexamen och studier i USA sökte sig Ingrid Dahlberg till Sveriges Television, som då hette SR. Hon fick jobb som scripta men övergick snabbt till att bli dokumentärfilmare och drog iväg på äventyrliga reportageresor, bland annat till dåvarande Nordvietnam och Västafrika. Svart vecka i Nimba (Roland Hjelte, Dahlberg, Lars Hjelm, 1966) gav en fränt kritisk bild av svenska näringslivsintressen i Liberia. Sju ton bomber per person (1970) handlade om förödelsen i Vietnam efter de amerikanska bombningarna. Tillbaka i Sverige gjorde Dahlberg gjorde en film om den spionåtalade Fritiof Enbom i Affären Enbom (1973) och en dokumentärsfilmtrilogi tillsammans med Birgitta Svensson om finansmannen Axel Wenner-Gren, Vem var Axel Wenner-Gren? (1975).

Dessa produktioner tillkom i ett arbetsklimat som Dahlberg har beskrivit i en tidningsintervju: "Det fanns möjlighet till hög produktivitet och djupgående research. Det var en inställning som jag tror var generösare än vad det är i dag på televisionen. Och vi var inte så många, så om det man gjorde bara var bra, så fick man göra i stort sett vad man ville."

Vissa av hennes TV-reportage skulle komma att återanvändas på 2010-talet i Göran Hugo Olssons hyllade dokumentärer The Black Power Mixtape 1967-1975 (2011) och Om våld (2014). I den sistnämnda ingår exempelvis delar av Svart vecka i Nimba.

Dahlberg fortsatte att jobba på SVT, men riktade nu in sig på TV-dramatik och TV-teater. Hon blev producent och 1986 blev hon chef för SVT Drama, där hon ledde produktionen av den långlivade serien Rederiet samtidigt som hon utvecklade projekt för Lars Molin, Bille August och Ingmar Bergman. Som chef för Dramas TV-produktion mellan under tio år lyckades Dahlberg med bedriften att skapa public service i ett allt mer hårdnande kommersiellt TV-klimat: Både lättsamma såpor och mer ambitiösa dramaserier och filmer producerades under hennes ledarskap. Kronan på verket var Den goda viljan (Bille August, 1992), med manus av Ingmar Bergman, som vann Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Den goda viljan innebar en höjdpunkt i Dahlbergs karriär, men också ett särskilt genombrott för Pernilla August, som kom att spela Ingmar Bergmans mor i ytterligare tre filmproduktioner.

Samarbetet med Bergman kom att bli givande för bägge parter och tongivande för resten av Ingrid Dahlbergs filmliv. Det fortsatte med Enskilda samtal (1996), i regi av Liv Ullmann, samt ytterligare tre produktioner. Dahlberg producerade även Bille Augusts storslagna nyfilmatisering 1996 av Selma Lagerlöfs "Jerusalem" samt alla Lars Molins älskade TV-filmer, däribland Kunglig toilette (1986) och Potatishandlaren (1986).

Utöver dessa övervakade Dahlberg allt som producerades av SVT Drama under ett drygt decennium. Hon var kvinnan bakom komedisuccéer som Lorry och Svensson, Svensson och hon såg till att skapa en gynnsam jordmån för det framväxande svenska kriminaldramat, som i exempelvis En nämndemans död (Stephan Apelgren,1995). Även den borttynande TV-teatern såg ett uppsving under dessa år, samt den filmade operan, som i Inger Åbys drömlika Rucklarens väg (1995).

Som chef var Dahlberg känd för att lägga sig i och att ha hårda nypor. Hon kunde kritiseras för att satsa på säkra kort men hon var också öppen och nyfiken - och tillgänglig. Under Ingrid Dahlbergs blomstrade den svenska TV-dramatiken -  och förmodligen har svensk film inte har haft en så potent kvinnlig filmproducent sedan Karin Swanströms dagar.

1996 lockades ingrid Dahlberg över som chef till Dramaten där hon fortsatte att samarbeta med Ingmar Bergman i fyra uppsättningar varav den sista var Ibsens "Gengångare" (2002). Hon har sedan dess även suttit i Svensk Filmindustris styrelse samt varit VD för Stiftelsen Ingmar Bergman 2008-2010.

Mikaela Kindblom (2016)

(en version av denna text publicerades ursprungligen på Nordic Women in Film)