Innehållsförteckning

Grundfakta

Media (168 st)

Alternativnamn
Roll
Manus
Visa alla filmer
Utmärkelser

Beskrivning

Svensk regissör, skådespelare, manusförfattare, m.m. Född Hans Gösta Ekman i Stockholm. Död i Marbella, Spanien. Son till skådespelaren Gösta Ekman (d.ä.) och far till skådespelaren och regissören Gösta Ekman (d.y.), regissören Mikael Ekman och skådespelaren Stefan Ekman. Gift med skådespelarna Eva Henning och Tutta Rolf.-Man kan säga att Hasse Ekman var 1940-talets främsta svenska filmskapare och han fortsatte tillhöra eliten fram till mitten av 1950-talet. Överlag var han hyllad av dåtidens kritiker och hans filmer blev ofta...

Visa hela beskrivningen


Relaterat

Beskrivning

Svensk regissör, skådespelare, manusförfattare, m.m. Född Hans Gösta Ekman i Stockholm. Död i Marbella, Spanien. Son till skådespelaren Gösta Ekman (d.ä.) och far till skådespelaren och regissören Gösta Ekman (d.y.), regissören Mikael Ekman och skådespelaren Stefan Ekman. Gift med skådespelarna Eva Henning och Tutta Rolf.

-

Man kan säga att Hasse Ekman var 1940-talets främsta svenska filmskapare och han fortsatte tillhöra eliten fram till mitten av 1950-talet. Överlag var han hyllad av dåtidens kritiker och hans filmer blev ofta framröstade som ”årets bästa svenska”. I och med att han skrev sina egna manus, ibland producerade själv, och nästan alltid spelade en huvudroll var han en helgjuten auteur som i film efter film återvände till sina specifika teman, fram till sista filmen 1964.

Den kanske mest centrala tematiken i Ekmans filmskapande kretsar runt teatern, och andra former av uppträdande. Från och med sitt konstnärliga genombrott med den djupt personliga Ombyte av tåg (1943) skulle han gång efter gång återkomma till scenen, flera gånger med medlemmar av familjen Anker i centrum. Det handlar ofta om konflikten mellan vardagslivet och det konstnärliga livet, där relationer bryts upp eller kanske aldrig ens inleds på grund av att den ena partnern väljer kärleken till teatern framför kärleken till en annan människa. Längtan till teatern kan också ses som en flykt undan den inrutade och tillrättalagda vardag som Ekmans rollfigurer fruktar mer än något annat, ofta i kombination med en konflikt med fadern eller en fadersgestalt. Men det är inte alltid teatern utan andra former av konstnärlig verksamhet förekommer också, inte minst målare, liksom cirkusartister och författare. Man skulle lite hårddraget säga att Ekmans huvudpersoner antingen drivs av en längtan till konsten eller en längtan efter att emigrera, oftast till Sydamerika. Eftersom hans rollfigurer har svårt att passa in i det svenska folkhemmet är outsidern en återkommande figur, en person alienerad från sin samtid och sina medmänniskor. Det gäller också Flicka och hyacinter (1950), som ofta räknas som hans bästa film. Huvudpersonen Dagmar Brink (Eva Henning) är mer utanför än någon annan i Ekmans samlade verk och filmen innehåller hans kanske mest mångbottnade porträtt av en undanflyende konstnär, den manliga huvudpersonen Elias Körner (Anders Ek). I stort sett alla Ekmans bästa filmer behandlar dessa teman i olika former, såsom de två filmerna från 1945 Vandring med månen och Kungliga patrasket.

De är främst filmer som dessa som uppvisar likheter med den franska regissören Jean Renoirs stil och ämnen; filmer med en humanistisk grundinställning, en öppenhet inför människans komplexitet, en förkärlek för skådespelare och en rapsodisk berättarstruktur. Stilmässigt arbetar Ekman främst med långa tagningar, som håller en viss distans till skådespelarna. Ekmans stil, vilket återigen är ett släktskap med Renoir, är öppen och lyhörd, där världen utanför hela tiden finns närvarande. Därför arbetar han ofta med djupfokus. Det finns också ett självreflexivt drag i Ekmans filmer. Inte bara att de ofta bygger på personliga erfarenheter, utan för att de refererar till varandra och till andras filmer. Främst i komedier men också i hans allvarliga filmer, som trots Ekmans rykte om att vara lättsam är i klar majoritet.

Detta reflexiva drag blir tydligt när det gäller relationen mellan Ekman och Ingmar Bergman. När Ingmar Bergman etablerat sig som regissör under andra hälften av 1940-talet utbröt en rivalitet dem emellan, som måhända överdrevs av media men som hade en konkret grund. Den ställdes på sin spets 1949 då Bergman först gjorde Fängelse med Ekman i rollen som en ytlig regissör, och Ekman sen gjorde Flickan från tredje raden, som han kallade sin ”anti-Bergman film”. Ekman spelar där en Bergman-liknande person som satt upp pjäsen ”Helvetet” och som sen får besök av en mystisk kvinna som lär honom om livet. Det blir som en idé-debatt mellan Ekmans världsbild och Bergmans världsbild, där Ekman står för en mer hoppfull och ödmjuk tro på människorna och ett mer öppet bildberättande. Det är en nyckelfilm i Ekmans oeuvre.

Ekman spelade en viktig roll för att bygga upp en sofistikerad svensk film efter den långa svacka som 1930-talet utgjorde. Han skrev manus åt många andra regissörer och han inspirerade Bergman på olika sätt. Inte minst är Ekmans Lågor i dunklet (1942) en tydlig förlaga för Hets (1944), som Alf Sjöberg regisserade och Bergman skrev manus till. Därtill var han en betydande teaterregissör, inte minst tack vare sitt samarbete med Povel Ramel och Knäppupp. Kort sagt är hans betydelse för svensk film och svenskt kulturliv väldigt omfattande, men fortfarande outforskat.

Fredrik Gustafsson (2011)

-

Hasse Ekman var på sin tid något av den svenska filmens underbarn. Sin scendebut gjorde han i tonåren när han 1932 spelade mot sin far, Gösta Ekman, på Folkteatern i I de bästa av familjer, och senare i en större roll i Män i vitt (1934). Filmdebuten hade han gjort ännu tidigare när han som barn medverkade i en film där hans far spelade huvudrollen, Unga greven tar flickan och priset (1924). På det tidiga 1930-talet blev han regiassistent till Per Lindberg och hans vistelse ett halvår i Hollywood 1935 innebar förvisso en nedslående upplevelse rent privat, som han berättat om i sin självbiografiska bok Den vackra ankungen, men yrkesmässigt blev den betydelsefull genom alla de intryck han fick med sig därifrån. Från 1930-talets mitt och under flera decennier framöver var han en av de mest produktiva inom film och teater, en arbetsnarkoman i dandyutstyrsel. Karriären som filmregissör och skådespelare mattades av mot slutet av 1950-talet för att helt upphöra vid 1960-talets mitt. Han fortsatte dock att vara högst produktiv vid teatern och revyscenen. Senare kom han i huvudsak att spela med i de filmer han själv regisserade med enstaka gästspel hos andra regissör där framför allt rollen som regissör i "rivalen" Ingmar Bergmans Fängelse (1949) är mest notabel. Den speglar i mycket Hasse Ekmans egen regissörsimage. Som skådespelare i sina egna filmer, där han ofta spelade huvudrollen, uttryckte han ofta en nedtonad sentimentalitet och melankoli. Det gäller främst hans senare filmer som den underskattade Kärlekens decimaler (1960) men också högst påtagligt i tidigare filmer som Ombyte av tåg (1943) och Vandring med månen (1945). 1995 fick han en Guldbagge för "kreativa insatser" i svensk film.

P O Qvist (2004)

Utmärkelser

Guldbagge Stockholm 1996 Kreativa insatser
Pris Stockholm 1989 (Karl Gerhard-hederspris; medalj och 50.000 kr)
Stockholm 1987 (Allium Porrum - Jonathan Blake Fun Club-priset)
Svenska Filmsamfundet Stockholm 1941 (plakett)

Insatser

Regi
Manus
Producent
Roll
Idé
Produktionsledare
Regiassistent
Redigering
Speaker
Dialog
Kommentarförfattare
Manusbearbetning
Scenario

Förlaga

Screenplay

Musikstycken

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?