Marianne Löfgren
Innehållsförteckning
- Grundfakta
- Länkar och resurser
- Beskrivning
- Utmärkelser
- Insatser
- Förlaga
- Musikstycken
- Grupper
Grundfakta
Media (164 st)
| Alternativnamn |
|
|---|---|
| Roll |
|
| Sångare |
Beskrivning
Svensk skådespelare (filmroller 1933-1956). Född Jeannette Wedday Marianne Ida Carolina Löfgren i Stockholm. Död i Solna.-När hon gick i Franska skolan spelade hon skolteater och uppträdde vid en resa till Frankrike i Racines Les plaideurs, vilket imponerade på de franska värdarna och hon lär ha fått erbjudande att uppträda på Comédie Française. 1929 sökte hon upp Gösta Ekman och paret Brunius vid Oscars-teatern och erbjöd sig att provspela. Teaterledningen blev imponerad av vad den såg och engagerade henne. Hon gjorde hösten 1929 sin debut i...
Beskrivning
Svensk skådespelare (filmroller 1933-1956). Född Jeannette Wedday Marianne Ida Carolina Löfgren i Stockholm. Död i Solna.
-
När hon gick i Franska skolan spelade hon skolteater och uppträdde vid en resa till Frankrike i Racines Les plaideurs, vilket imponerade på de franska värdarna och hon lär ha fått erbjudande att uppträda på Comédie Française. 1929 sökte hon upp Gösta Ekman och paret Brunius vid Oscars-teatern och erbjöd sig att provspela. Teaterledningen blev imponerad av vad den såg och engagerade henne. Hon gjorde hösten 1929 sin debut i pjäsen Ambrosius och 1931-1934 var hon sedan engagerad vid Gösta Ekmans teatrar för att därefter under några år 1934-1937 spela vid Dramaten. Därefter var hon vid olika Stockholmscener och på turnéer. Efter en tids bortovaro från teatern under 1940-talet, då hon bl.a. var fast engagerad vid Svensk Filmindustri, återkom hon på scenen och var verksam i Malmö. 1955 kom hon till Vasateatern. På 1940-talet kallades hon genom sin lite skälmska framtoning en "svensk Yvette Guilbert", men detta speglar egentligen bara en del av en mycket mångsidig aktris som kunde spela både komedi och tragedi.
Hennes livlighet, humor och temperament gjorde att hon aldrig behövde fastna i ett blekt ingenyfack. Detta något skälmska drag var högst påtagligt i 1930-talsfilmer som i På Solsidan (1936), i huvudrollen i Fröken blir piga (1936) och i En enda natt (1939). Även i de mer komiska rollerna kunde dock det tragiska slå igenom och under senare delen av karriären gjorde hon en rad tragiska roller som kvinnor på randen till nervsammanbrott, t.ex. i Per Lindbergs Det sägs på stan (1941) eller som prostituerad i Hasse Ekmans Medan porten var stängd (1946). På scen sågs hon som vampyren/modern i Cocteaus Vanartiga föräldrar (1939) och på film den minnesvärda tragiska modern som vill ha tillbaka sitt bortadopterade barn i Bergmans debutfilm Kris (1946). Hjördis Petterson beskriver henne i sina memoarer som ett tragiskt livsöde med en dominerande far, att hon var till den grad begåvad men att hon på det personliga planet var olycklig med åtföljande alkoholmissbruk. Hon var från 1936 gift med regissören Tycho Bergvall.
P O Qvist (2004)
