Signe Hasso

Media (56 st)

Svensk skådespelare. Född Signe Eleonora Larsson i Kungsholms församling, Stockholm. Död i Los Angeles, Kalifornien.

-

Hon föddes och började skådespela som Signe Larsson och gjorde en mycket tidig teaterdebut som tolvåring på Dramaten som Louison i Molières Den inbillade sjuke, upptäckt av Olof Molander som regisserade uppsättningen och hon fick ytterligare en del roller innan hon blott sexton år gammal 1932 blev antagen vid Dramatens elevskola som en av de yngsta eleverna någonsin. Enligt sina memoarer gjorde hon 1928 sin filmdebut i en reklamfilm för margarin men hennes spelfilmdebut kom några år senare i den famösa Tystnadens hus (1933). Filmens fiasko fick henne att vilja helt avstå från vidare filmande. Samtidigt fick hon 1934 sitt stora scengenombrott i Flickor i uniform på Blancheteatern.

Efter examen från elevskolan 1935 var hon engagerad vid Dramaten till 1940. Några år efter den nedslående upplevelsen med Tystnadens hus lyckades dock Schamyl Bauman övertala henne att börja filma igen genom att locka med Gösta Ekman i den andra huvudrollen. Trots att Häxnatten (1937) fick ett ganska blandat mottagande var dock kritikerna rörande överens om att ny stjärna var född. Detta underströks ytterligare av de följande rollerna hon hade i ett par Baumanfilmer, Karriär (1938) och Vi två (1939). Därefter följde det oundvikliga anbudet från det amerikanska filmbolaget R.K.O. och hon företog en något äventyrlig resa i krigets början via Sibirien och Japan. Hon fick dock inga filmroller och åkte till New York där hon lyckades få en teaterroll som ersättare för en insjuknad skådespelare. I stället fick hon ett erbjudande från MGM och började filma. i USA blev hon dock mer känd som teaterskådespelare även om hennes fåtaliga filmroller i regel var ganska stora som i den kanske mest kända av dem The House on 92nd Street (Huset på 92:a gatan, 1945).

Hon återvände till Sverige ett par gånger under 1950-talet för filmande, först i Ingmar Bergmans beryktade agentthriller Sånt händer inte här (1950) och senare för Den underbara lögnen (1955). Hon medverkade även i en tv-uppsättning i Sverige, I sista minuten (1961). Under 1960- och 70-talen var hon flitigt sysselsatt i olika amerikanska tv-serier.

Signe Hasso var en av de aktörer som bäst bidrog till att ge svensk film ett nytt ansikte i slutet av 1930-talet, framför allt i de nämnda Baumanfilmerna. Hon förkroppsligade på ett sätt ett nytt folkhemsideal av en ny emanciperad kvinna. Hennes utstrålning, känslighet och scennärvaro i dessa sena 1930-talsfilmer var närmast oförliknelig.

1935 erhöll hon Teaterförbundets De Wahl-stipendium och 1939 det första nordiska Gösta Ekman-priset. 1988-1990 utgav hon sina memoarer i tre delar Inte än, Om igen och Tidens vän. Hon var bl.a. gift med filmfotografen och regissören Harry Hasso 1933-1941.

P O Qvist (2004)