Innehållsförteckning

Grundfakta

Media (3 st)

Beskrivning

Svensk kompositör, sångtextförfattare, artist och skådespelare. Född Powel Karl Henric Ramel i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Lidingö.-Povel Ramel intog en framskjuten plats i den svenska i offentligheten under 63 år, från genombrottet med "Johanssons boogie woogie-vals" 1944 till den sista turnén med föreställningen "Povel à la carte" 2005-2007. Under hela denna tid utmärktes hans alstring av en häpnadsväckande språklig och musikalisk uppfinningsrikedom, oavsett om det rörde sig om revy, krogshow eller film.Ramel kom från en...

Visa hela beskrivningen


Relaterat

Beskrivning

Svensk kompositör, sångtextförfattare, artist och skådespelare. Född Powel Karl Henric Ramel i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Lidingö.

-

Povel Ramel intog en framskjuten plats i den svenska i offentligheten under 63 år, från genombrottet med "Johanssons boogie woogie-vals" 1944 till den sista turnén med föreställningen "Povel à la carte" 2005-2007. Under hela denna tid utmärktes hans alstring av en häpnadsväckande språklig och musikalisk uppfinningsrikedom, oavsett om det rörde sig om revy, krogshow eller film.

Ramel kom från en ganska gediget burgen och borgerlig bakgrund - släkten var adlig, fadern bankdirektör. Han har skildrat sin uppväxt som paradisiskt bekymmersfri i den bitterljuva sången "Mitt glada trettiotal", men 1937 blev han plötsligt föräldralös efter en bilolycka. I stället för att ta studenten satsade han på pianostudier och blev vid unga år musiker och kompositör. 17 år gammal satte han upp sin första revy.

En som tidigt förstod att uppskatta Povel var Per-Martin Hamberg, som anställde honom vid Radiotjänst redan 1945 och lät honom göra flera stora radioserier ("Jakten på Johan Blöth", 1948-1949, "Herr Hålms öden och angantyr", 1950), omåttligt populära bland yngre och inte alltid uppskattade bland äldre lyssnare. När Torsten Ehrenmark under sent 40-tal skriver att hans son blivit Povel Ramel-fantast är tonfallet nedlåtande och uppgivet - kåsören betraktar Ramel som något slags dagispopare.

Men efterhand kom Ramel att bli en oomtvistad nationalinstitution - kanske något motvilligt, för han verkar ha trivts i outsiderrollen. Han var sällan bättre än när han fick till en drabbande parodi eller en kusligt skicklig pastisch. Under sextiotalet anklagades han för att vara "apolitisk" men som Tage Danielsson har påpekat kan man se Ramels mångåriga korståg mot klichéer och banaliteter som en viktig kulturpolitisk insats.

Ramels främsta verksamhetsfält var sången och revysketchen - mellan 1952 och 1966 turnerade han med Knäppupptältet - efter detta ägnade han sig främst åt mindre revyuppsättningar och krogshower. Mycket av det bästa han gjorde finns bara bevarat på ganska fältmässiga bandupptagningar, men till all lycka gjorde han även en del TV-inspelningar och ett antal filmer.

I dur och skur (Stig Olin, 1953) är en relativt konventionell screwballkomedi med Ramel och Alice Babs i ledande roller.

Episodfilmen I rök och dans (Yngve Gamlin och Bengt Blomgren, 1954), är ett manussamarbete med Gamlin, full av fiktionsbrytande metaelement och tvära kast - Snart surnar mjölken, en magnifik parodi på svensk bygdefilm utgör en av höjdpunkterna. Filmen är starkt influerad av amerikansk crazyhumor i allmänhet och Galopperande Flugan (Hellzapoppin', H.C. Potter 1941) i synnerhet.

Ramel och Gamlin ämnade fortsätta filmsamarbetet och for 1955 till Uganda för att spela in en komedi. Inspelningen var otursförföljd och fick avbrytas när inbördeskrig utbröt. Filmen, med arbetstiteln "Afrikafilmen", blev aldrig färdigställd.

I Hoppsan! (Stig Olin, 1955), spelar Povel superhjälteserietecknaren Hubert Yrhage i en udda actionkomedi som satiriserar femtiotalets moralpanik kring seriemediet.

Ramels mest helgjutna film är Ratataa eller The Staffan Stolle Story (1956), där han uppträder som en svensk Danny Kaye; en crazy kille med hjärtat på rätta stället som när som helst kan brista ut i ett ekvilibristiskt sångnummer. Filmen är ett samarbete med Hasse Ekman (manus och regi), som inte bara förstod Povels särart utan även själv tyckte om att leka med filmmediet - lätt och lekfullt leds vi igenom lysande parodier på bland annat Sommarnattens leende (Ingmar Bergman, 1955), amerikanska filmmusikaler, Fruktans lön (Henri-Georges Clouzot, 1953) och Rififi (Jules Dassin, 1955), vars titel förstås spökar i Ratataa.

Förutom någon kortfilm och ett och annat inhopp i andras filmer - samt TV-shower och ett par ojämna TV-serier - blev det inte mer rörliga bilder i meritförteckningen. Man kan bara beklaga att Povel Ramel inte arbetade mer med filmmediet, för det han har lämnat efter sig är unikt.

David Nessle (2013)

Utmärkelser

Folket i Bild Stockholm 1956 Ratataa eller The Staffan Stolle Story (roll)

Insatser

Musikstycken

Textförfattare
Sjungs av
Kompositör
Spelas av
Sångare
Framförs av

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?