Innehållsförteckning

Grundfakta

Alternativnamn
Roll

Beskrivning

 Svensk skådespelare (filmroller 1968-1990). Född i Bromma, Stockholm. - Diana Kjaer var skådespelaren som helst ville göra film, men mest fick roller där hon var mer eller mindre avklädd, och istället kom att göra sina mer seriösa insatser på teaterscenen. "Nu måste jag göra nå't som ger mening åt mitt liv", löd rubriken till en intervju med Diana Kjaer i Aftonbladet 1972. Det skulle bli många sådana rubriker med åren. Gång efter annan förklarade hon att det nu fick vara slut på...

Visa hela beskrivningen


Relaterat

Beskrivning



Svensk skådespelare (filmroller 1968-1990). Född i Bromma, Stockholm.

-

Diana Kjaer var skådespelaren som helst ville göra film, men mest fick roller där hon var mer eller mindre avklädd, och istället kom att göra sina mer seriösa insatser på teaterscenen.

"Nu måste jag göra nå't som ger mening åt mitt liv", löd rubriken till en intervju med Diana Kjaer i Aftonbladet 1972. Det skulle bli många sådana rubriker med åren. Gång efter annan förklarade hon att det nu fick vara slut på nakenrollerna. Ändå är det framför allt för dessa roller som hon har blivit ihågkommen. Hon debuterade 1968 som "tattarflickan" Elvira i Åke Falcks Artur Lundkvist-filmatisering Vindingevals. Det var en roll som hon hade höga förväntningar på. Som dotter till en av Lundkvists vänner, poeten Gunnar Eriksson var hon väl förtrogen med romanen, och kände att Elvira passade henne precis. "Den här rollen betyder mycket för mig", berättade hon i Expressen 1967. "Jag har slitit ganska länge för att få nåt ordentligt att göra. Nu ser det ut att ljusna." Men filmen sågades av en enig kritikerkår, som såg den som ytterligare en mjukporrfilm under kulturell täckmantel. Det blev inte bättre två månader senare när Kjaers andra film hade premiär, Mac Ahlbergs Fanny Hill (1968) efter John Clelands erotiska klassiker från 1749. Den blev också ett kritikerfiasko, men fick stor internationell uppmärksamhet, och befäste Diana Kjaers rykte som sexsymbol. Därefter följde roller i Kyrkoherden (Torgny Wickman, 1970), Som hon bäddar får han ligga (Gunnar Höglund, 1970) och Dagmars heta trosor (Vernon P. Becker, 1971). Det gick så långt att hennes blotta medverkan i Jörn Donners Baksmälla (1973) av en kritiker sågs som ett tecken på att regissören gett upp sina seriösa ambitioner.

En annan bild får man om man betraktar Diana Kjaers insatser på teaterscenen. Hon var utbildad vid Calle Flygares teaterskola och dåvarande Statens scenskola. På Stockholms stadsteater gestaltade hon Anitra mot Keve Hjelms Peer Gynt 1975 samt spelade i pjäser av Strindberg, Dario Fo och Lars Molin. Hon medverkade även i revyer, både hos Kar de Mumma och Knäppupp. 1973 skrev Lars Forssell sångtexter till henne för en TV-kabaret. Från den släpptes senare en singel med en svensk version av den italienska partisansången "Bella Ciao" som A-sida. Kjaer hade ett starkt politiskt engagemang, och uppträdde bland annat på en gala för fångars rättigheter 1973. Hennes förhållande till 1970-talets politiska teater var dock kluvet. Efter ett gästspel hos den fria teatergruppen Narren 1967 tyckte hon sig se samma spekulation i nakenhet som i filmerna. Hon upplevde att det talades om socialism medan "det dom tjänar på är nakna bröst".

Teatern gav Diana Kjaer möjlighet att förverkliga en del av sina ambitioner, men det var film hon helst ville arbeta med. När hon inte fick några bra erbjudanden – hon tackade till exempel nej till att åter spela titelrollen i uppföljaren Jorden runt med Fanny Hill (Mac Ahlberg, 1975) – försökte hon skriva sitt eget filmmanus. Hon fick stöd från Filminstitutet för en berättelse byggd på sitt eget äventyrliga liv. Som mycket ung rymde hon med ett kringresande tivoli, senare flyttade hon sexton år gammal hemifrån, och två år senare hade hon gift sig med en konstnär i Köpenhamn. Under en period försörjde hon sig som fotomodell i Paris men återvände desillusionerad till Stockholm för att utbilda sig till skådespelare. Filmprojektet blev dock aldrig av, och hennes övriga filmroller var i regel små och obetydliga – som i Torgny Wickmans utskällda Lockfågeln (1971) och Jan Halldoffs Firmafesten (1972). Men hon ångrade inte nakenfilmerna. "Om man inte kan stå för det man gör så ska man skita i att göra något alls", förklarade hon för tidningen Se 1970.

Martin Kristenson (2019)

Insatser

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Hitta filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?