Peter Watkins

Brittisk regissör. Delvis verksam i Sverige. Född i Norbiton, Surrey, England.

-

Britten Peter Watkins gjorde i slutet av 1950-talet i hemlandet kort- och reklamfilmer innan han 1964 regisserade TV-dramat Culloden (The Battle of Culloden). Filmen skildrar det avgörande slaget i det skotska upproret mot England 1746. Den var formmässigt nydanande, han lät en nutida TV-reporter dyka upp i stridsvimlet och göra intervjuer. Filmen prisbelönades i Dublin, och nästa film, anti-krigsfilmen Krigsspel (The War Game) erövrade 1966 en Oscar för bästa långa dokumentär.

Filmen biovisades Storbritannien, och Sverige, men uppdragsgivaren BBC fick kalla fötter och vägrade visa den. Det dröjde till 1985 innan den sändes.

Innan Watkins regisserade sin första svenska film Gladiatorerna (1969) gjorde han Privilege - idol och rebell (Privilege, 1967), en brittisk film om en ung sångare i ett totalitärt samhälle. Den sågades av kritiken. Inte heller hans svenska debut, med stormaktskampen iscensatt som en sorts gladiatorspel för TV, vann kritikens bevågenhet. Tanken ansågs intressantare än resultatet.

Under 1970-talet arbetade Watkins i USA, Danmark och Norge, varav den norsk-svenska TV-serien Edvard Munch (1976) var den mest framgångsrika. De danska produktionerna 70-talets människor (70'ernes folk, 1975), om självmord bland danska ungdomar, och Aftonlandet (Aftenlandet, 1977), om strejk vid ett varv som tillverkar atomubåtar, förbjöds för visning i dansk TV. Däremellan hann han med en svensk TV-produktion, Fällan (1975), en enaktare om människor isolerade i ett bergrum efter ett vätebombskrig. Det politiska styret är totalitärt, sanningssägare häktas. Budskapet är plakatartat och övertydligt. Filmen refuserades av dansk och norsk TV av kvalitetsskäl.

Det didaktiska draget hörde till det som kritiserades i den monumentala, drygt 14 timmar långa dokumentären Resan (1988), som skildrar kärnvapenindustrin runt om i världen.

Redan 1979 hade Peter Watkins aviserat att han ville göra en film om Strindberg. Det tog 15 år, efter en massa bråk med bland annat SVT och SFI. Filmen Fritänkaren - filmen om Strindberg (1994), döpt efter Strindbergs första drama, blev fyra och en halv timme lång. Den är splittrad, rapsodisk och kalejdoskopisk och fick ett artigt mottagande men inte mer. En kritiker konstaterade att filmen uppvisade megalomana drag, något som kan sägas om mycket av Watkins senare produktion Så även hans sista film La Commune (2000), om Pariskommunen, drygt sex timmar lång.

Samhälls- och civilisationskritik har varit återkommande teman i Peter Watkins produktion. Ambitionerna har varit skyhöga, resultatet minst sagt ojämnt. Det som står sig inför historien är Munch-serien men främst 1960-talsfilmerna Culloden och Krigsspel. Som ett kuriosum kan nämnas att Watkins även ligger bakom den längsta svenska film som gjorts. Resan klockar in på 14 och en halv timme.

Gunder Andersson (2013)