Jan Håfström

Svensk konstnär och filmare. Född Jan Erik Håfström i Oscars församling, Stockholm.

-

Jan Håfström är en av sin generations mest uppmärksammade målare och skulptörer, men har också regisserat och medverkat i filmer sedan 1960-talet. Ett sent inhopp är när han kan skymtas i sonen Mikael Håfströms filmatisering av Jan Guillous "Ondskan", 2003.

Hans bidrag till svensk film är framför allt den experimentella dokumentären. Tillsammans med Claes Söderquist gjorde han 1967 kortfilmen Le génie civil som består av stillbilder ur tekniska tidskrifter från 1800-talet. Denna betraktelse över den västerländska teknikoptimismen och modernitetens framväxt fick en pendang i Orienten som Håfström gjorde på egen hand samma år. Tillsammans undersöker och tematiserar de två filmerna minnet och historieskrivningen, där den eurocentriska världsbilden utsätts för dissektion. 1970 medverkade han med manuskript till Per Berglunds film om den s.k. Salaligan, Den magiska cirkeln, och några år senare gjorde han tillsammans med Anders Wahlgren en novellfilm om konstnären Carl Graffman, Dömd till dårhus (1976). Han medverkar som skådespelare i Claes Söderquists Epitaf (1982), och det är naturligtvis mer än ett gästspel hos en konstnärskollega; Epitaf påminner om Håfströms filmer och övriga konst genom att tematisera minnet och förflutenhetens bilder.

Jan Håfström har sagt att han lärde sig drömma på biograferna, och filmens suggestionskraft kan också ses som ett återkommande motiv i hans måleri och grafik, där populärkulturens schabloner återanvänds för att göra en resa in i västerlandets inre. En av Håfströms favoritreferenser är Joseph Conrads roman Heart of Darkness, och liksom dess huvudperson Marlowe har han anträtt en resa in i minnets smärtpunkter.

Lars Gustaf Andersson (2012)