Martin Ljung 100 år

En artikel av
David Nessle, serietecknare, skribent och översättare
Äppelkriget

Vi har bett David Nessle att i bild och ord uppmärksamma att det i år har gått 100 år sedan en av 1900-talets största svenska komiker föddes.

Bä, bä svarta get
var det du som sket?
Nej, nej, kära kung
det var Martin Ljung.

Denna smått vulgära Alice Tegnér-parafras sjöng vi ofta på skolgården under sent sextiotal. Sången säger något om Martin Ljungs status på den tiden – hans namn var poängen. Det behövdes inte mer. Martin Ljung var synonym med humor.

Jag och mina jämnåriga kunde höra klassikerna hur många gånger som helst: Fingal Olsson, Rockfnykis, Guben i låddan (där han dessutom spelade mot en ung Hasse Alfredson, även han på god väg att bli synonym med humor). De lustigheter som Knäppupps galjonsfigur undslapp sig var outslitliga för oss, till skillnad från de allt mer repiga och hackiga EP-skivorna.

Humor på scen och film har ofta ett ganska kort bäst före-datum – det räcker inte sällan med att det har gått ett par decennier för att skrattsalvorna i salongen ska framstå som närmast obegripliga. Men stora delar av Martin Ljungs produktion har hållit sig förvånansvärt färsk. Naturligtvis hjälpte det att han fick så mycket av sitt material av de mest begåvade manusförfattarna – Povel, Hasse, Tage – men han kunde ta även svagare texter och magiskt förvandla dem till stor humor.

Hans viktigaste verktyg var rösten – det var väl därför han fungerade så bra på skiva och i radio. Han kunde sekundsnabbt växla från djupaste bas till ett pressat diskantläge, som en skickligt fagottist. Han utvann varje nyans och poäng ur texten med den skenbara lätthet som är den verkliga virtuosens signum. Dialekten var också viktig; i en tid när så många röster i offentligheten lät tillkämpat rikssvenska kändes detta ohöljda Lulemål både subversivt och komiskt.

I efterhand kan man tycka att det är märkligt att svenska filmmakare inte bättre förvaltade och exploaterade denna enorma resurs av folklighet och komisk begåvning. Martin Ljung hörde inte till de revyaktörer som alltid tar i från tårna för att höras till övre balkongen – i sina filmroller spelar han inte sällan närmast naturalistiskt utan att tappa en enda poäng.

Vad bristen på filmroller berodde på kan vi bara spekulera kring – samtidigt som vi gläder oss över de odödliga prestationer som trots allt fångades på celluloid. Nedan har jag listat några av pärlorna.

Ljung i full blomning

  • Knäppuppgängets första långfilm är en uppvisning i crazyhumor (eller "flugighet" för att använda den eufemism som radiochefen Per Martin Hamberg lanserade). Det mest helgjutna avsnittet i episodfilmen är bygdefilmsparodin Snart surnar mjölken där Ljung glänser som den ständigt fiolspelande och pigtjusande Tattar-Martin.

  • Povels och Martins roller i denna vildsint infallsrika komedi speglar skådespelarnas bakgrunder: adlige Ramel spelar mannen av börd, medan den forna smeden Ljung är mannen av folket. Hasse Ekmans tonsäkra regi och inspirerade bildberättande gör att Ratataa inte bara är den bästa knäppuppfilmen utan en av de bästa svenska komedier som gjorts.

  • Martin Ljungs sista betydande filmroll kanske inte var så stor – han är en av de tre rödhåriga bröderna Lindberg, tillsammans med Max von Sydow och Tage Danielsson. Men åsynen av de tre är oförglömlig; sällan har en filmkamera fångat så mycket svenskt kulturarv på en enda bild: Andersson i nedan, sida vid sida med riddaren Antonius Block och Herr Larsson som inte kan sova.

  • Även före huvudattraktionen kunde man ibland få se Martin Ljung på biografen. Här lanserar han och den ständige parhästen Povel den ironiska reklamfilmen närmare femtio år före utsatt tid. De tre bästa filmerna kommer efter 02:40. Särskilt vill jag rekommendera restaurangscenen: "Och så ska jag ha vändstekt gorilla med omnejd!" Alla filmerna i Martins och Povels smått subversiva Stomatolkampanj kan ni se strömmade på Filmarkivet.se. Länk under filmlistan.

  • Även Alcrofärg inspirerar till ett par tämligen anarkistiska reklamfilmer. Här är Martin ensam på banan och spelar i princip alla roller. I den första uppträder han som läkare, patient och lönnmålare. Länk under filmlistan.

  • I nästa färg-film ser vi honom både som sig själv och sin förvånansvärt sydsvenska kusin – plus dennes fru. Länk under filmlistan.

Länkar