Modellera, ståltråd och tålamod – stop motion-animerad dockfilm x 3

En artikel av
Nina Widerberg, filmhistorisk skribent, Svenska Filminstitutet
Min börda

I Birgitta Janssons Semesterhemmet (1981) är en gubbe så krokig att näsan puttar runt potatisarna på tallriken. I de animerade scenerna i Hanna Skölds spelfilm Granny’s Dancing on the Table (2016) fantiserar en flicka för att inte förlora förståndet. I Niki Lindroth von Bahrs Min börda (2017) sjunger kontorsapor om sin längtan.

Tre utsagor om livet på jorden, gjorda med stop motion-animerade dockor. Om man flyttar armar, ögonbryn och tassar en liten bit i taget och tar en bild för varje ny position, får den färdiga filmen hjärnan att tro att konstgjorda nakenråttor kan steppa och torka golv.

I Semesterhemmet, en milstolpe i svensk animationshistoria, sitter en dam av modellera och pratar med en väninna av samma material: ”… vi var ju på en sån här hälsokost, förra sommarn, var Knutte och jag. Fasta nio dagar, gick ner fem kilo. Inte en cigarett… Och inget kaffe. Jag skynda mig när jag kom hem och koka kaffe och ta en cigarett, och sen åt jag som vanligt. Morotssaften förstår du! Jag vill spy när jag ser rårivna morötter fortfarande.” Birgitta Jansson gjorde Sveriges första animerade dokumentär, helt på egen hand. Hon spelade in samtal och stolskrap på ett jämtländskt semesterhem där hon arbetat, gjorde åldringarna och rekvisitan av modellera, byggde dekoren, fotograferade och klippte. Lerklockan tickar på väggen och lerporslinet skramlar när det är kaffe. Det händer just ingenting, men det går inte att sluta titta. Varenda detalj är med: glasögonen och koftorna, radion och tofflorna, köttbullarna och ölöppnaren. Filminstitutets chef Harry Schein är med också, han sitter på verandan.

”För mig är filmen en förlängning av fantasin.” I Hanna Skölds Granny’s Dancing on the Table bor en misshandlad flicka med sin far i ett hus i skogen. Hon får inte ha kontakt med omvärlden, men i hennes stop motion-animerade inre lever en farmor som for över Atlanten. Filmen har självbiografisk bakgrund, och Sköld har animerat det som är ”så tungt att det inte kan bäras av en skådespelare”. Flickan blir slagen, men farmodern hissar upp kjolen och kliver upp på ett dukat bord. De perfekta scenografierna är ljussatta som verkliga miljöer, men med dockorna är det tvärtom. Ståltrådsskelett sticker ut ur modelleran, ansiktsdrag far omkring och frisyrerna liknar tuperat Barbie-hår. Sköld vill göra åskådarna medskapande, och dockor som ser ut ”som om barn gjort dem” blir bra projektionsytor.

Niki Lindroth von Bahr vill ”osäkra vardagen, eller visa hur förrädisk vår känsla av trygghet kan vara”. I Min börda är dockorna inte människor utan påklädda djur: fiskar, nakenråttor, apor och en hund. Fiskarna står på stjärtfenorna och de andra rollfigurerna går på två ben. Och dansar, för filmen är en musikal. När mörkret fallit över köpcentret vid motorvägen sjunger arbetarna i de folktomma byggnaderna en sång som blir unison. Lokalerna, dockorna och tingen är gjorda med en otrolig omsorg; i storköpet och på långtidshotellet, på hamburgerrestaurangen och apkontoret är chipspåsar, fiskögon, städvagnar och hipsterkoftor overkligt verklighetstrogna. Djuren, långt från sin egen miljö, beter sig som vi; en ensam fisk har hudproblem, nakenråttor torkar ketchup och moppar upp cola, apor med headsets lurar av folk pengar och en butiksbiträdeshund fyller på kilometerlånga hyllor med matvaror. Allt ser väldigt välbekant ut. Så välbekant att man blir orolig.

Att göra en stop motion-animerad dockfilm är ett otroligt mödosamt sätt att uttrycka sig på. Det krävs mod för att ge sig i kast med ett projekt man vet kommer att ta år, att ruta för ruta göra något som ska få åskådaren att skärpa blicken till det yttersta. En film där man ska se hur det är gjort. När det lyckas liknar det inget annat.

Stop motion-animerad dockfilm x 3 (+ 2)