Retrofilens guide till det svenska filmarvet

En artikel av
Martin Kristenson, bibliotekarie och skribent med nöjeshistorisk inriktning samt redaktör på Nyhetsbyrån Stupido
Pensionat Paradiset

Vissa kan aldrig tänka sig att se filmer som saknar färg eller inte fyller ut hela tv-skärmen, det vill säga äldre filmer. Andra söker sig med entusiasm till gamla svenska filmpärlor. Martin Kristenson berättar i denna artikel bland annat om Thor Modéens oväntade comeback som ungdomsidol två decennier efter sin död samt tipsar om sällskapsleken Kolla Kulörten.

”Är den i svartvitt?”

De flesta filmälskare har väl någon gång fått den frågan när de försökt visa en gammal favoritfilm för en skeptisk vänkrets. Många tycker att det svartvita fotot skapar en distans till handling och huvudpersoner, och blir till ett hinder för filmupplevelsen. Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid när repiga gamla rullar inte bara var en angelägenhet för en skara hängivna filmentusiaster, utan ett folkligt nöje – aldrig mer så än på 1970-talet. Då fick klassisk svensk film en plötslig och oväntad renässans i tv.

Mycket har skrivits om Harry Scheins raseri över pilsnerfilm och buskishumor, mindre om den kärlek med vilken dessa filmer omfattades av den breda publiken. Bara under den första veckan i januari 1973 låg tre gamla svenska filmer högst på tv:s tittartopp, dessutom med höga betyg – Kyss henne! (Weyler Hildebrand, 1940), O, en så’n natt (Anders Henrikson, 1937), och Lata Lena och blåögda Per (Lennart Wallén, 1947). Två år tidigare hade Pensionat Paradiset (Weyler Hildebrand, 1937) lockat tre miljoner tittare, inte bara äldre – i åldersgruppen 9–14 år var det hela 70 procent som såg filmen. Tidningarna skrev spaltmeter om Thor Modéen som den nya ungdomsidolen. I Stockholm tog biografen China upp konkurrensen med tv-mediet och hade nypremiär på den – som det stod i annonsen – ”ej tv-visade” Klart till drabbning (regi: Edvin Adolphson) från 1937. I ett kåseri i Dagens Nyheter från 1973 skildrar Jolo (Jan Olof Olsson) ett besök i en svensk småstad, där hela centrum ligger tomt och öde. Samtliga invånare sitter hemma i tv-soffan och tittar på en gammal utskälld svensk film.

Något liknande folkligt engagemang för svartvit film lär vi knappast få uppleva igen. Televisionen har för länge sedan förvisat filmklassikerna från kvällstablån till eftermiddagsmatinéerna. Sannolikheten för att en majoritet skolbarn frivilligt skulle utsätta sig för, säg, Augustas lilla felsteg (Thor Modéen, 1933) är numera försumbar. Ändå har vurmen för gammal svensk film – bra som dålig – hållit i sig, ofta som obemärkt kultföreteelse, men då och då hastigt uppflammande och omskriven. ”Pilsnerfeber” utropade Expressen i en rubrik när den första dvd-boxen med pilsnerfilmer släpptes 2013. Utgivarna var helt oförberedda på försäljningsframgången, den första upplagan sålde slut innan den hunnit släppas, och under lång tid toppade boxen dvd-butikernas försäljningslistor.

Intresset stannade inte heller vid pilsnerfilmer, vilket med önskvärd tydlighet framgick av den strida ström boxar med Gösta Ekman d.ä., Arne Sucksdorff, Mai Zetterling och andra som snart följde. De livaktiga Facebook-grupperna och sällskapen för gammal svensk film och dess stjärnor ger samma bild av en, om inte växande, så i alla fall konstant fascination för allt svartvitt, otidsenligt och föråldrat. En sak är särskilt anmärkningsvärd med detta intresse. För Harry Schein var filmernas kvalitet avgörande – tv skulle inte visa dåliga filmer – men för många älskare av gammal film, låt oss för enkelhetens skull kalla dem retrofiler, tycks den vara av underordnad betydelse. De ser lika gärna Ragnar Frisks Trav, hopp och kärlek (1945) som Alf Sjöbergs Hets (1944). Det gamla har ett egenvärde.

Vad ligger då bakom detta intresse? Handlar det bara om nostalgi? Nej, inte enbart, det sker en ständig nyrekrytering till retrofilerna av yngre personer som inte ens var födda under Thor Modéens postuma storhetstid på 1970-talet. I de analyser som gjorts av fenomenet återkommer ofta ord som ”gemenskap”, ”trivsel” och ”oskuldsfullhet” för att beskriva filmernas attraktionskraft. Och visst var det mycket sådant i de gamla filmerna. Till detta bidrog i hög grad filmens alla personligheter, som genom att spela i stort sett samma roller i de mest olikartade filmer skapade en känsla av orubblig trygghet. Wiktor ”Kulörten” Andersson (1886–1966) är ett välbekant ansikte för alla som någonsin sett en gammal svensk film. Han gjorde inalles 161 filmroller hos så väsensskilda regissörer som till exempel Sigurd Wallén (Samvetsömma Adolf, 1936) och Ingmar Bergman (Kvinnors väntan, 1952). Hans många hastiga uppdykanden har gjort ”Kolla Kulörten” till en minst lika populär lek hos retrofiler som ”Hitta Hitchcock”. Kulörtens närvaro garanterar att ångesten hos en Bergman, en Ekman eller en Mattsson inte blir alltför påträngande.

Den svenska filmens personligheter var dessutom alltid att lita på, de är med få undantag renhåriga, hyvens, reko och alla tajders. När besättningen på lastångaren Ethel inte vill rädda några skeppsbrutna ur ett minfält i En kvinna ombord (Gunnar Skoglund, 1941) kan man vara förvissad om att Julia Cæsars rättskaffens kocka tittar ut genom sin fönsterlucka och ropar: ”Vet ni ingen levande hut?”. Därför är det närmast en chock för publiken när Thor Modéen gör sin enda osympatiska roll som den girige grosshandlaren Sjökvist i Hotell Kåkbrinken (Schamyl Bauman, 1946). Det hela blir inte mindre trivsamt av filmernas långsamma tempo och dammiga kulissmiljöer. Vi avundas rollfigurerna deras värld av korpsvart och snövitt, som Lars Forssell uttrycker det i sin dikt om Chaplin.

Sammantaget skapar detta en atmosfär, som saknas i moderna (och kanske bättre) filmer. Det är inte en reaktionär längtan efter en svunnen tid som driver retrofilen, utan sökandet efter en stämning som inte finns – och inte kan finnas – någon annanstans än i de gamla filmerna. Det kan jämföras med jazzälskarens värnande om 78-varvsskivornas behagliga knaster. Lars Forssell talade ofta med saknad om gamla tiders biorepertoar som ett slags loppmarknad, där man kunde göra sensationella fynd bland en massa bråte och skräp. Senare – efter att ”de intellektuella börjat gå på bio” – blev allt mer uppdelat och inordnat i fack.

Kanske hade Forssell uppskattat dagens utbud med dvd-boxar, streamingtjänster och annat, som gör de gamla filmerna tillgängliga på ett sätt som aldrig tidigare. Här kan man ta för sig av filmkonsten som vore den plockgodis, njuta av Dagmar Ebbesens barska tillrättavisningar i Kristin kommenderar (Gustaf Edgren, 1946), Georg Adellys grimaser i Älskling på vift (Kåge Gimtell, 1964) eller interiörerna från jazzklubben Gazell i Marianne (Egil Holmsen, 1953), och känna sig fullt belåten, även om filmerna i sig knappast är några helgjutna mästerverk.

(publicerad i maj 2020)

Retrofilens guide till det svenska filmarvet – ett litet urval

  • Det blir aldrig riktigt kusligt i Rolf Husbergs Rebecca-inspirerade melodram, som mer känns som ett gemytligt kafferep än en skräckfilm. David Nessle har räknat ut att huvudpersonerna dricker sammanlagt 38 koppar kaffe under filmens gång, och talar om kaffedrickning 21 gånger. Kulörten bidrar till den hemtrevliga stämningen.

  • Edvard Persson är inte allas favorit, men Kalle på Spången är inte så mycket en film som ett tillstånd. Under en stor del av filmen travar vi sävligt omkring på Spången och möter gäster och personal, som ägnar dagarna åt att småprata med gässen och kverulera över spritrestriktionerna. När handlingen till slut drar i gång önskar man sig snabbt tillbaka till drönartillvaron. Lyckligtvis förblir smörgåsborden och groggarna viktigare än handlingen.

  • Den här filmen behöver egentligen inte någon mer kommentar än att den har en Thor Modéen i absolut högform. Men det förtjänar också att påpekas att den har ett ovanligt starkt och fyndigt manus. Det förvånar inte att historien även finns i tysk, italiensk, engelsk, norsk och säkert flera versioner.

  • Den här kan man ju bara inte gå förbi, en av de bästa svenska filmerna genom tiderna. I dag är det nog inte många regissörer som skulle våga sig på en saga, där godheten och omtanken triumferar, men Hasse Ekman var inte rädd för att kallas banal. Kulörten bidrar givetvis till den hemtrevliga stämningen.

  • Filmen inleds med en serie lysande parodier på Ingmar Bergman av hans främsta konkurrenter Hasse Ekman (manus) och Arne Mattsson. Gunnar Björnstrand briljerar som en självupptagen regissör iförd basker och ångest. Sedan tog filmskaparnas idéer slut, och resten av filmen kan med fördel dumpas på närmaste loppis. Men lyckligtvis bidrar Kulörten även här till den hemtrevliga stämningen.

Externa länkar