Salad Hilowle – regissören som ger afro-svenskar en spegel

En artikel av
Nancy Ofori, dramatiker, skådespelare och textförfattare
Waarya

Nancy Ofori har sett filmskaparen Salad Hilowles filmer och pratat med honom om ursprunget till hans bilder och teman. Hon påverkas av det hon ser och hör och drar paralleller med både sitt eget liv och den värld många afro-svenskar lever i.

Representation i film och tv har aldrig varit så viktigt som nu. Pandemin och tiden att reflektera synliggör bristerna ännu mer. Det svenska filmlandskapet behöver avsevärt mer mångfald och det är just därför Salad Hilowles arbete som regissör är så viktigt.

Salad Hilowle är en konstnär och filmskapare från Gävle med somalisk bakgrund och det är en ynnest att få ta del av hans verk och se hur han lyfter afro-svenska perspektiv, rasism och tröttheten som uppstår av att leva i ett land där man sällan ser sig själv i filmer. Med skickligt komponerade bilder, drömska musikaliska arrangemang och poetiskt skrivna anekdoter tar Hilowle med oss genom det vardagliga livet för somalier i Gävle men även det vardagliga som många afro-svenskar kan känna igen sig i.

Öppningsbilden i Waryaa (2018) är otroligt kraftfull, då vi ser ett rum fyllt med somaliska män i alla åldrar. De ser på oss. En tyst konfrontation. Ett kraftfullt ögonblick där de får ta plats.
I Waarya presenteras en motbild till fördomarna som finns emot somaliska män och Hilowle utmanar stereotypen att svarta män inte kan vara mjuka och kärleksfulla. Vi ser relationen mellan far och son och kärleken och gemenskapen som finns bland männen i den somaliska communityn i Gävle. En bild som vi oftast inte får se. Jag intervjuar Salad och han berättar mer om processen.

”Det är ett kontinuerligt arbete, att förstå vad the black gaze är för mig. Det finns en berättelsestruktur: hur tittar vi på den svarta kroppen? Vad händer om vi flippar på det? Tystnaden är också väldigt viktig i Waarya. Det sker något i tystnaderna med kamerans kraft och det episka bildspråket.”

Mot slutet av filmen hör vi Hilowles röst över bilder av havet. Han säger, ”Jag vill berätta om somaliska vågor men jag får bara fram ’haven är arg’ och alla skrattar”. Detta är ett enkelt men kraftfullt exempel på hur man som invandrare och barn lätt kan känna sig utanför, utpekad och utskrattad för något som inte är ens fel. Det skildrar kruxet med att kunna uttrycka sig så fritt på sitt eget språk och hur ens värld krymper när man försöker lära sig ett annat.

Brev till Sverige (2017) är som ett rörligt vykort där bilder från Somalia och Sverige sammanflätas med brev mellan mor och dotter. Vi följer de båda när de reflekterar över känslorna som uppstår av att vara ifrån varandra. Språket är återigen ett viktigt verktyg som cementerar mellanförskapet i huvudrollernas upplevelser och identitet.

”Alla väntar på någonting, någon gång.” Det är det första Omar säger i Stad nr 13 (2020). Filmen känns drömsk och filosofisk men samtidigt vardaglig. Vi möter Omar, en tonåring, hos barberaren. Det är en otroligt kort scen men jag blir genast transporterad till de gånger jag har gått med min pappa eller lillebror till barberaren. Känslan av gemenskap och kärlek som männen ger till varandra är så vacker. Parallellt med Omars filosoferande och en tur till tivolit, möts vi även av fyllgubben på bussen som skriker ”jag får vara här också”. Det vardagliga bryts när vi senare möts av killarna i fotbollslaget. De stirrar rakt in i kameran och konfronterar oss med den typ av trakasserier som många invandrare möts av i Sverige. En hommage till Spike Lees ikoniska Do the Right Thing (1989), berättar Hilowle.

Stad nr 13 sticker ut lite från de andra filmerna. De andra är mycket mer sökande. Den här är också sökande på ett sätt men den… Det är någonting i det där med rasismen på något sätt som är mellan de olika grupperna. Ibland kan jag tycka att det vore intressant att prata om det också men det känns som att Sverige inte är riktigt redo för det. Jag var skiträdd att den scenen där de skriker ut olika trakasserier och fördomar skulle slå fel.”

Hilowles senaste film, Passion of Remembrance (2020), är för mig en personlig favorit och väldigt utmärkande i hans samling verk. Filmen söker efter afrikansk diaspora och afro-svenskar i Sverige genom arkivmaterial från svensk TV på 1990-talet. Filmen känns som en emotionell bergochdalbana. Ett klipp från Tre Kronor där Mugambwa ’Mogge’ Sseruwagi,och Richard Sseruwagi sjunger tre pepparkaksgubbar. Ett klipp där doktor Alban sjunger ”jag kom ju precis från djungeln” och ett klipp från brottsplatsen efter att lasermannen skjutit sitt offer. Min pappa har berättat för mig om den tiden och hur han och mamma inte lämnade lägenheten, så det är svårt att titta och obehaget stiger.
Salad Hilowle beskriver hur det var att göra filmen:

”Det var en våldsam process. Det var en j-a resa och det var en… Jag gick tillbaka till 90-talet för jag är uppvuxen då. Jag är född -86 och är väldigt präglad av den tiden liksom. Kommer till Sverige -93 och Tre Kronor är en stor ritual i familjen, att vi tittar på det tillsammans. Så jag visste att jag ville göra någonting kring det, Alice Bah och våldet också. Det var bilderna som jag växte upp med. Det här är hur den svarta kroppen presenteras i svensk mediehistoria.”

En stor kontrast till det mörka arkivet som Hilowle väver in mot slutet av filmen är stillsamma bilder av en somalisk kvinna i det svenska naturlandskapet som njuter av sommaren, fågelkvitter och en rinnande bäck. Hon lyfter ansiktet mot himlen, ler och andas. Hilowle tar oss sedan i handen återigen och visar ett klipp av när Johannes Anyuru tar emot Augustpriset 2017. Författaren möts av jubel och säger, ”alhamdulillah, börjar vi att säga”.

Det är otroligt inspirerande att höra Hilowle prata om sitt arbete så innan vi avslutar vårt samtal, tar jag tillfället i akt att ställa några andra frågor.

Vad har du för tips till unga afro-svenskar, Salad?
Titta på det du har runt omkring dig och skapa dina berättelser. Filma med din familj, filma dina vänner, filma när du äter med familjen. Ta kameran och filma det du har runt omkring dig. Jaga inte allt det andra för du har det precis framför dig.

Vad är dina förhoppningar för film-Sverige? Nu och framöver?
Som filmskapare vill jag få möjlighet att kunna experimentera mer. Det finns en apparatus som är, ”om jag gör den här filmen måste den generera pengar.” Men att vi istället låter filmskaparna experimentera och vågar ge det tid.

När Baker Karim var konsulent på Filminstitutet gjorde han ett jättejobb med satsningen Fusion och tog in regissörer till exempel. Vad hände med det? Var är de? Vad är det långvariga i allt det här? Sådana här initiativ har funnits tidigare så jag undrar vad som händer med dem efteråt. Hur är de hållbara?

Vad kan vi förvänta oss av dig som regissör i framtiden?
Det kommer komma en långfilm om två år som är en form av fortsättning på Passion of Remembrance, som bottnar mycket i mig. Sen lite utställningar och nya filmer. Jag experimenterar med formatet… Ja det är mycket jobb nu två, tre år framåt och det är skitkul. Det kommer bli jävligt fett och vackert.

För mig är Salad Hilowles filmer påminnelser om att vi finns. Att afro-svenskar finns och har funnits i Sverige länge och hur viktigt det är att återta blicken. Hur vi behöver verk som är skapade av oss, för oss. Hilowles filmer har ett tempo och ett lugn som gör att de underliggande budskapen gör starka intryck och filmerna präglas av en känsla av längtan. Längtan till gemenskapen. Längtan till hemlandet. Längtan efter att realisera sin fulla potential och längtan till att utanförskapet som afro-svenskar upplever ska upplösas. En längtan till att få vara.

”Jag tänker också vad har jag för bilder inombords? Jag vill också på något sätt visa hoppet. Jag vill visa hur jag har kommit längre… Vi är inte riktigt där än men det finns framsteg.”

Filmer av afro-svenska regissörer

Artikelförfattaren väljer ut några av sina favoritfilmer av afro-svenska regissörer.