Sex, lögner och otillfredsställda kvinnor

En artikel av
Anna Håkansson, kulturskribent och redaktör på Filminstitutets avdelning Regioner, barn och unga
Parning

På fredag går Lina Maria Mannheimers dokumentär Parning upp på svenska biografer. Den är ett i många bemärkelser intimt porträtt av två unga människors relationsbildningar i den digitala sköna nya värld som är vår.

Filmen fascinerar kanske främst på grund av de båda huvudpersonernas välformulerade frispråkighet i relation till sex och kärlek. När de lär känna varandra är Edvin fortfarande oskuld medan Naomi är den mer erfarna. Iklädd t-shirt från RFSU ser vi henne småle ironiskt åt hans grafiska genomgångar av hur han ska belägra henne när de ses. Med sina konstanta och explicita uttryck för sin sexuella lust utgör hon något så ovanligt i svensk filmhistoria som ett sexuellt aktivt kvinnligt subjekt.

För med tanke på hur intimt förknippad den svenska filmhistorien är med idén om den svenska synden är det minst sagt märkligt att kvinnor som så öppet formulerar sig kring och/eller praktiserar sex är så få. Nakna och frigjorda kvinnor, från Ulla Jacobsson i Hon dansade en sommar (Arne Mattsson1951), via Harriet Andersson i Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953) till Lena Nyman i Jag är nyfiken gul (Vilgot Sjöman, 1967), utgör ändå grundstommen i det som format bilden av den svenska kvinnan och hennes sexualitet internationellt, en bild som lever kvar än idag. Ingmar Bergman, Sveriges mest internationellt kända filmskapare, är kanske också den regissör vars verk bjuder på flest sexuellt utåtagerande kvinnor. Just Monikas lössläppthet i Sommaren med Monika väcker rabalder vid skolbiovisningar än idag. Hennes berömda blick rätt in i kameran, efter att hon övergett både Harry och sitt nyfödda barn för att förlusta sig med andra män, har gått till filmhistorien. Även Tystnaden (1963), som mirakulöst nog nådde den svenska biopubliken helt utan censurklipp, innehöll såväl onani och incest som vågade sexscener. Filmen utgjorde en vändpunkt i den svenska filmcensurens historia och banade väg för djärvare efterföljare. En av dem var Torgny Wickmans till upplysningsfilm förklädda p-rulle Ur kärlekens språk (1969). I sin recension i Dagens Nyheters påpekade Kerstin Vinterhed att filmen knappast var liberal i alla aspekter: ”Ett annat skitsnack som verkade ännu mer förvirrande var den gamla kära lögnen att flickor och kvinnor skulle vara mindre sexuella än män. Varför, varför måste detta ständigt sägas? Hur kan sådana repliker tränga in i denna trots allt verkligt upplysta film?”.

Filmhistoriskt har lössläppta kvinnor förstås inte helt lyst med sin frånvaro. Kurtisaner, mansslukerskor, femmes fatales och vampar – kärt barn har många namn – frestade redan i begynnelsen. Fala damer och fallna kvinnor som kom emellan den goda hustrun och hennes man. I Gustaf Molanders Synd (1928) utgjordes denna lömska fresterska av Gina Marès i rollen som den äktenskapsuppluckrande aktrisen Henriette Mauclerc. Det som skiljer dessa porträtt från dem som återfinns idag är framförallt att de är dömda att misslyckas, antingen på grund av ond bråd död eller äktenskapets eviga seger. Och så har det fått hålla på.

I Mai Zetterlings Flickorna (1968) blir Aristofanes pjäs ”Lysistrate” det raster varigenom kvinnors emancipationsförsök filtreras. Filmen kretsar kring en grupp skådespelare spelade av bland andra Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Bibi Andersson som turnerar med en uppsättning av pjäsen. Genom ”Lysistrate” omvärderar de sina egna relationer till de egna männen i allmänhet och patriarkala och sexistiska strukturer i synnerhet. På samma sätt som i pjäsen konstateras här omöjligheten i det heterosexuella projektet liksom lösningen i vägran att ställa upp på sexuella situationer. I det har den en del gemensamt med Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul. Här skildras Lena Nymans relation med Börje Ahlstedts otrogne streber, präglad av emblematiska sexscener som blivit svensk filmhistoria, som det enda som står mellan Lena och en politisk och mental frigörelse. Men trots att Nymans karaktär drömmer om hur hon både skjuter och kastrerar Ahlstedt, återupptas relationen.

På 2000-talet bidrog den framväxande queerrörelsen till det som den sexuella revolutionen kring 1968 misslyckades med och kvinnor fick äntligen nå klimax. 2009 kom Dirty Diaries, tretton fristående erotiska filmer som syftade till att omdefiniera porren och göra den queer, feministisk och nyskapande. Mia Engberg, som producerade tillsammans med Göran Olsson, hade redan sju år tidigare regisserat den erotiska kortfilmen Selma & Sofie (2002). Bland upphovspersonerna till Dirty Diaries återfinns några av de filmare som idag befinner sig i centrum för den svenska filmproduktionen. Bara under 2018 och 2019 har tre av dem presenterat nya filmer. Ingrid Ryberg En armé av älskande, Pella Kågerman Aniara och Mia Engberg Lucky One. Som skådespelare i Kågermans bidrag, Body Contact, dyker också Axel Petersén upp. Hans Toppen av ingenting (regisserad tillsammans med Måns Månsson) tävlade på Berlin filmfestival 2018 och innehåller något så ovanligt som en oralsexscen där 68-åriga nyblivna hyreshusägare Nojet (Léonore Ekstrand), gränslar ansiktet på sin yngre älskare. Liknande scener är lätträknade i svensk filmhistoria, åtminstone när det kommer till män som utövar oralsex på kvinnor.

Ska kvinnor nå tillfredsställelse sker det oftast i andra konstellationer än heterosexuella. Inte ens i den sexuellt explicita Hjärtat, Fanni Metelius debutfilm från 2018, går det särskilt bra för den heterosexuellt orienterade tvåsamheten. Här består huvudkonflikten av att den man Mika älskar går in i en depression och förlorar intresset för sex. Filmen slutar med att hon lär sig att tillfredsställa sig själv och uppskatta andra typer av förbindelser, centrerade kring kvinnlig gemenskap.

För den heterosexuella, sexuellt utsvultna kvinnan återstår alltid att ta saken i egna händer.

 

Nedan listar Anna Håkansson filmer med kåta kvinnor i centrum

  • Danska skådespelerskan Agnes Nyrup-Christensen spelade Charlotte, komtessan som åtrår stallknekten Jens, spelad av regissören Paul Welander själv, och förkastar sina rika friare. Redan första gången Jens kommer in i bild kastar hon sig över honom med ridpiskan i högsta hugg. Hon hånglar oblygt upp honom på ridturer och smyger sig ut i bara nattsärken för locka honom till kuttrasju. Påkomna fördrivs de från hennes slott och fredlösa och fattiga blir rollerna snart ombytta. Slutet medför inte oväntat hennes onda bråda död.

  • Ali Abbasis film baserad på John Ajvide Lindqvists novell skildrar hur tulltjänstekvinnan Tina, en roll som gav Eva Melander en guldbagge, upptäcker såväl sin sanna identitet som sexualitet i mötet med sin artfrände Vore. Från att ha levt ett liv utan att förstå vem hon är penetrerar hon sig bokstavligen till sexuell frigörelse och insikt. Sällan har svensk film skildrat orgasmens eufori lika bejakande som här, toppad med nakna skogssprångmarscher och vilda nakenbad.

  • Marika Lagercrantz sexuellt krävande skollärarinna Viola i Bo Widerbergs sista film lär knappast gå till historien för att ha väckt biopublikens sympati. Hennes sexuella aptit till den unge eleven Stig, spelad av Widerbergs son Johan, bara ökar i takt med att hennes försupna och musikälskande make blir allt mer avmaskulinariserad. När den unge älskaren värjer sig av sympati med samme make tvingar hon honom till sex. Filmen slutar med att Stig, i en sista frigörande segergest, visar upp sitt kön för Viola under betygsutdelningen i kyrkan innan han bryter sig in i klassrummet och stjäl hennes uppslagsverk. Vuxenlivets kunskap är därmed överförd.

  • Ruth Vega Fernandez spelar Mia, en kvinna som lever ett perfekt liv i heterosexuell tvåsamhet när hon träffar sin pappas nya kvinnas dotter Frida (Liv Mjönes) på en familjemiddag. Oemotståndlig attraktion uppstår och vi får se två kvinnor leva ut sitt sexuella begär i scener som Expressens recensent utnämnde till ”heta och närgångna”. Den höga pulsen uteblev dock för Svenska Dagbladets dito vars recension rubricerades med ”Övertygande men svalt”.

  • Maria Bonnevies Dina spelar cello och knullar med samma frenesi och avfärdar motspelaren Gérard Depardieus kön med orden "den är inte som en hästs" i denna norsk-dansk-tysk-fransk-svenska-samproduktion i regi av danske Ole Bornedal, som tidigare regisserat thrillersuccén Nattvakten (1994). Enligt Nöjesguidens recensent möter vi en kvinna som ”rider, räknar och röker som en karl och älskar som ett vilddjur - egoistiskt, hämningslöst och krävande”.

  • Rollen som Lisbeth Salander blev inte bara vägen till Noomi Rapaces stora internationella genombrott utan medförde också en skildring av en kvinna som bryter mot alla upptänkliga normer. Inte nog med att hon är nästintill odödlig och hanterar kampsport och datorer med samma förbluffande skicklighet, hon har också ett instrumentellt förhållningssätt till sin egen sexuella tillfredsställelse och använder sig av både kvinnor och män för att uppnå den.

  • Regissören Fanni Metelius gestaltade själv huvudrollen som Mika i en film om något så sällan skildrat som en kvinna med större lust än en man. Filmen mynnar ut i omhuldandet av den egna kroppen och styrkan i den kvinnliga gemenskap som omger oss. Metelius har i en intervju på sajten Nordic Women in Film sagt att hon med filmen vill visa att ”intimitet och sexlust kan inte uppstå ur krav och prestation, jag vill visa att känslorna finns överallt – från solen mot din hud till att hålla i en bebis eller bara sitta och titta på en film med någon”.