SF 100 år

En artikel av
Bengt Forslund, producent, manusförfattare och filmhistoriker
Ronja Rövardotter

För hundra år sedan skapades Svensk Filmindustri, som idag kallar sig SF Studios. Bengt Forslund blickar tillbaka på tio decennier av toppar och dalar för Sveriges största bolag i branschen och tycker att firman, där han själv jobbade som producent på 1970-talet, borde fira med att visa en viss Sickan Carlsson-film.

SF-logotypen torde vara ett av Sveriges mest kända firmatecken. Det var Nils Hårde, reklamchef på SF 1920–1953, som skapade symbolen i samband med att Filmindustri AB Skandia fusionerades med AB Svenska Biografteatern och registrerades som AB Svensk Filmindustri den 27 december 1919.

Biografen Göta Lejon i oktober 1946 med SF:s logotyp på båda sidor om ingången

SF blev därmed ett begrepp för Sveriges mest framgångsrika filmproduktions- och biografföretag, men det var redan, i form av Svenska Biografteatern, sedan 10 år tillbaka ett väletablerat produktions- och biografbolag. Inspirerade av Nordisk Film, som med framgång grundats av Ole Olsen i Danmark 1906, startade några affärsmän i Kristianstad bolaget 1907. Avsikten var uttryckligen att ”bedriva verksamhet avseende förevisande av rörliga och andra bilder, tillverkning och försäljning av bilder ävensom av för biografteater erforderliga maskiner och utensilier”. Man disponerade vid denna tid ett 20-tal biografer, men man visste egentligen inte så mycket om film och ingenting om filmproduktion. 1909 gjorde de lyckokastet att som vd engagera den i Göteborg framgångsrika fotografen Charles Magnusson.

Magnusson engagerade snabbt flera väletablerade teaterregissörer, främst Victor Sjöström och Mauritz Stiller samt fotograferna Julius och Henrik Jaenzon, drog redan 1910 igång en egen filmproduktion, tredubblade antalet biografer samt flyttade 1911 verksamheten till Lidingö utanför Stockholm.

När sedan Svenska Bio, som det vanligtvis kallades, slogs ihop med konkurrenten Skandia (som startats så sent som 1918) och blev Svensk Filmindustri i december 1919 var det alltså en organisk fortsättning av en pågående verksamhet med, som filmkritikern Bengt Idestam-Almquist skriver 1944 i jubileumsboken ”SF Tjugofem År”, ”samma andliga tillgångar i toppen”.

SF tillkom alltså mitt i vad man brukar kalla den svenska filmens guldålder, 1917–1925. Det internationella genombrottet hade kommit med Victor Sjöströms Terje Vigen (1917) och Berg-Ejvind och hans hustru samt Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919). Båda regissörerna följde upp sina framgångar med att i SF:s nya ateljéer i Råsunda spela in Körkarlen respektive Erotikon med premiär 1920. Få bolag kan skryta med att ha startat sin verksamhet med två av filmhistoriens erkända mästerverk!

Det var också i det ögonblicket som Charles Magnusson (1878–1948) stod på krönet av sin karriär. 1920-talet blev sen inte riktigt som han tänkt sig. Det unika med Magnusson var inte bara att han var en ovanligt kreativ affärsman, han var också stark och idérik konstnärlig ledare som plötsligt såg utvecklingsmöjligheter inom filmen som tidigare förbisetts.

Som reportagefotograf hade han gett sig filmen i våld redan 1904, och drev ett eget filmlaboratorium och två egna biografer. Som vd för Svenska Bio 1909, fick han – som redan nämnts – nya möjligheter för sin driftighet, vilket inkluderade hans ursprungliga intresse: journalfilmen. 1914 inledde bolaget produktion och visningar av Svenska Bios veckorevy, efter sammanslagningen omdöpt till SF-journalen, en populär ingrediens i SF:s alla visningar under de kommande 40 åren, tills televisionen gjorde sitt intåg på 1960-talet.

Sjöströms och Stillers framgångar hade också sin bakgrund i att Magnusson insåg de litterärt etablerade författarnas betydelse och tidigt köpte in filmrätter av bl.a. Selma Lagerlöf och Henrik Ibsen. Detta ledde i sin tur till att man fick inspiration till att inte bara förlita sig på de sedvanliga studioinspelningarna utan även vara öppna för det nordiska landskapets dramaturgiska möjligheter. Det var det psykologiskt fördjupade innehållet med naturen som bakgrund som gav filmerna deras internationella genomslag.

Men första världskrigets inverkan på europeisk filmproduktion och bristen på amerikansk film spelade också in och det var detta som skapade problem för SF under andra hälften av 1920-talet, i synnerhet som både Sjöström och Stiller kom att lämna Sverige efter locktoner från Hollywood. Stillers Gösta Berlings saga (1925), som samtidigt var Greta Garbos genombrott, blev den sista filmen i guldåldern.

Ryggraden i verksamheten var dock biograferna, mot slutet av 1920-talet närmare 90 stycken. Premiärbiografen Röda Kvarn i Stockholm hade tillkommit redan 1915. Bland de mer uppmärksammade nykomlingarna i samma stad på 1920-talet hörde Skandia 1923, Göta Lejon och China 1928. De två senare initierades av Magnusson efter studioresor till USA och byggdes efter amerikanskt mönster med upp emot 1500 platser.

Alltsedan bygget av Röda Kvarn hade Magnusson allierat sig med finansmannen Ivar Kreuger och denne var också mannen bakom sammanslagningen med Skandia. Genom sitt fastighetsbolag AB Hufvudstaden fick han under 1920-talet allt större kommersiellt inflytande över verksamheten och han och Magnusson gled allt mer isär. De svenska filmerna fick inte längre något internationellt genomslag – trots försöket med internationella samproduktioner. Satsningen på Gustaf Molander som Sjöströms efterföljare med den tudelade filmatiseringen av Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”: Ingmarsarvet (1925) och Till Österland (1926) blev ekonomiska bakslag och biograferna Göta Lejon och China var lite väl mycket skrytbyggen. I november 1928 fick Magnusson gå och ersattes av Kreugers handgångne man, kassadirektören Olof Andersson. ”Tiderna hade förändrats, förutsättningar och konjunkturer med den” som Leif Furhammar skriver i ”Filmen i Sverige”.

Det var ingen lätt uppgift för Andersson att överta ledningen för SF i 1930-talets början. Kreugerkraschen bidrog till den ekonomiska nedgången under den världsomspännande lågkonjukturen. Den nödvändiga övergången från stumfilm till ljudfilm gjorde förstås sitt till för SF:s vidkommande. Svaret var en övergång från det seriöst litterära till det folkliga; pratglada komedier och enkla folklustspel. Ibland ren buskis.

I den svenska filmhistoriken kom 1930-talet därför ofta att kallas ”pilsnerfilmens era” och Olof Anderssons definition ”En bra film är en film som ger pengarna tillbaka” gjorde inte saken bättre. Sett i ett lite längre perspektiv kan man dock se att detta var ganska orättvist. Andersson insåg att filmen hade blivit det stora, nya folknöjet eftersom det var billigt att gå på bio och i kristider ville folk ha lättsam underhållning.

Den svenska filmens komiker gjorde sin entré; inledningsvis Fridolf Rhudin, lite senare Thor Modéen och Åke Söderblom. Regissören Gustaf Edgren hade lanserat Rhudin redan i slutet av 1920-talet, i Spökbaronen (1927), och i början av 1930-talet var han Sveriges mest populära aktör. Edgren själv blev, vid sidan av Gustaf Molander och Sigurd Wallén, ett av 1930-talets tunga reginamn, inte minst sedan han överraskat med de seriöst och politiskt medvetna filmerna Karl Fredrik regerar (1934) och Valborgsmässoafton (1935).

Att det fortfarande fanns ett kvalitetstänk på SF ska man alltså inte blunda för och även det bör man tacka Olof Andersson för. Medveten om sina egna kreativa brister anställde han Karin Swanström som produktionschef 1933. Swanström hade ett förflutet som skådespelare, regissör och teaterchef och kunde den europeiska komedirepertoaren på sina fem fingrar. Hon anställde nu manusförfattare som kunde ge dessa utländska pjässuccéer svensk tappning. Gärna med sång och musik. Till var och varannan film skrevs det trallvänliga melodier signerade Jules Sylvain, alias Stig Hansson, som även var den som stod bakom den fanfarliknande vinjettmusik som använts av bolaget som signatur till journalfilmer och under lång tid senare till biografverksamheten.

I Karl-Fredrik regerar hade Sigurd Wallén den bärande rollen som lantarbetaren som blev statsråd och med Edgren delade han lusten – och konsten – att vara både seriös och underhållande. 1932 hade han som regissör, manusförfattare och aktör signerat en av SF:s genom tiderna mest framgångsrika filmer, folklustspelet Pojkarna på Storholmen. Som aktör blev han – vid sidan av Edvin Adolphson och Gösta Ekman (den äldre) – en av de mest populära manliga skådespelarna med såväl komiska gubbar som allvarliga yrkesmän.

1930-talet var onekligen det årtionde då skådespelarna fick stjärnstatus. På spinnsidan var det de bastanta fruntimren Julia Caesar, Dagmar Ebbesen, Rut Holm och Karin Swanström som lockade publiken jämsides med de fräscha nykomlingarna, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Ingrid Bergman, Sickan Carlsson och Signe Hasso. Gustaf Molander var den som upptäckt Ingrid Bergman och hon blev snart nog vår främsta export efter Garbo, inte minst beroende på Molander-filmerna Swedenhielms (1935), Intermezzo (1936) och En kvinnas ansikte (1938). Molander hade inlett sin karriär redan under 1920-talet och gjorde minst en film om året under 1930- och 1940-talen. Var det någon som representerade SF:s ryggrad under dessa årtionden så var det Molander.

Eftermälet måste alltså bli att Olof Andersson lotsade SF på ett hedervärt sett genom 1930-talet. 1940-talet skulle på nytt betyda att tiden, förutsättningarna och konjunkturerna förändrades. Andra världskrigets utbrott 1939 spelade givetvis en avgörande roll och Andersson drog sig självmant tillbaka. Som ny vd anställde SF:s styrelse en man med helt annan bakgrund, akademikern och chefen för Sveriges Radio, dåvarande Radiotjänst, Carl-Anders Dymling. Han tog över rodret 1942 och behöll det till sin död 1961.

Det visade sig vara ett klokt val. Han hade bred mediekunskap, politisk medvetenhet och konstnärlig insikt. Han hade tidigare också varit mångårig chef för Radioteatern. Om filmproduktionen tog han redan från början en fast hand, Victor Sjöström fick ersätta Karin Swanström som konstnärlig ledare och Gustaf Molander fick lämna komedifacket och istället regissera tre av sina bästa och mest seriösa filmer, Moberg-filmatiseringen Rid i natt (1942), ockupationsdramat Det brinner en eld (1943) och Ordet (1943) efter dansken Kaj Munks pjäs.

Han inrättade också en ny manusavdelning under ledning av Hjalmar Bergmans änka, Stina Bergman, och där anställdes bl.a. en ung Ingmar Bergman. Victor Sjöström gillade manuset om hans skoltid och övertalade Alf Sjöberg att regissera. Hets blev dock den enda succén i den jubileumsproduktion på fem filmer som Dymling drog igång för att fira SF:s 25-årsjubileum 1944. Ambitionen var nog i största laget. Till de inbjudna regissörerna hörde Carl Th. Dreyer som olyckligtvis här gjorde sin sämsta film, Två människor. Dessutom gick världskriget mot sitt slut och publiken ville ånyo ha en lättare repertoar.

Dymling lärde sig läxan. Med Gustaf Edgrens romantiska fullträff, Driver dagg, faller regn (1946) fick SF sin dittills största succé med över l.5 miljoner i intäkter. I slutet av 1940-talet kom Nils Poppe-filmerna och under 1950-talet Hasse Ekmans Sickan Carlsson-filmer. De representerade den folkkära underhållningen när den var som bäst. Samtidigt övergav inte Dymling den sobra kvalitetsfilmen (Molander) och de djärvare satsningarna. Ingmar Bergmans debut som regissör, Kris (1946) hade visserligen blivit en flopp, men sedan han under några år på Terrafilm visat vad han gick för så välkomnades han tillbaka till moderskeppet och fick göra Hamnstad (1948). Bergman fick sedan sitt stora, även internationella genombrott, på 1950-talet, med Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället. 1960 kom Jungfrukällan som belönades med en Oscar. Den triumfen hann Dymling uppleva. Knappa två månader senare dog han.

Ekonomichefen Birger Juberg fick ta över ett par år, men 1962 anställdes Kenne Fant som produktionschef och ett år senare blev han vd. Kenne Fant hade de rätta förutsättningarna. Efter Dramatens elevskola hade han fått en lyckosam karriär som förste älskare i en rad bygdefilmer. 1953 debuterade han som regissör på bolaget Nordisk Tone där han gjorde elva hyggligt framgångsrika filmer, den sista av dem var en filmatisering av Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa”. Parallellt drev han tre kvartersbiografer och det egna bolaget Stjärn-Film som importerade kvalitetsfilm.

Med Fant som vd blev det 17 konstnärligt lyckosamma år för SF. Man talade rent av om en andra storhetstid, innan de ekonomiska realiteterna satte in på 1970-talet. Bergmans fortsatta filmskapande och tillkomsten av Svenska Filminstitutet 1963 gjorde naturligtvis sitt till men ett av Fants verkliga lyckokast var att införliva Olle Nordemars Art-film med företaget och därmed Olle Hellboms årliga filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker, från Saltkråkan-filmerna på 1960-talet till Bröderna Lejonhjärta (1977). Dessa filmer toppade ofta publikstatistiken.

En annan lyckträff var att Hasseåtage, vid sidan av sina revyer, av Ingmar Bergman – vid tillfället konstnärlig ledare på SF – övertalades att börja göra filmer i samarbete med bolaget. Det började med Svenska Bilder (1963) och följdes upp av en rad filmer med miljonpublik: Att angöra en brygga (1965), Äppelkriget (1973), Släpp fångarna loss (1975) och Picassos äventyr (1978), samtliga med Tage Danielsson som regissör.

Men Fant såg också till att unga debutanter fick sin chans. Under Ingmar Bergmans överinseende fick Vilgot Sjöman göra Älskarinnan (1962) och den omdebatterade 491 (1964) och Bengt Forslund producerade bl.a. Jan Halldoffs publikfavoriter Ola & Julia (1967) och Korridoren (1968) samt även Jan Troells klassiker Här har du ditt liv (1966), Guldbjörnsvinnaren Ole, Dole, Doff (1968) och de flerfaldigt Oscarsnominerade Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972). De senare blev, vid sidan av några Bergman-filmer SF:s största exportframgångar.

Forslund fick också tillfälle att öppna tre kvalitetsbiografer, inledningsvis ”Smultronstället” (f.d. Lejonungen), som öppnade 1963 med den första kompletta Bergmanserien, följd av biografer i Göteborg och Malmö med samma namn.

Men filmerna till trots fick SF ekonomiska problem på 1970-talet. Sedan mitten av 1930-talet ägdes SF av förvaltningsbolaget Custos via fastighetsbolaget Hufvudstaden som ägde de flesta biograferna. 1970 blev de huvudägare till SF. Samtidigt fick fastighetsbranschen stora problem. I den situationen började Hufvudstaden utnyttja SF som mjölkko. Nedrustningen hade börjat med att den legendariska ateljén i Råsunda avvecklades 1968 och 1970 dränerades bolaget på sina fastighetstillgångar. När Utvandrarfilmerna såldes till USA för 7 miljoner gick pengarna inte till nyproduktion utan till koncernbidrag till Hufvudstaden.

Tre år senare var det dags för total utförsäljning. Bonnierföretaget Dagens Nyheter AB köpte biograf- och produktionsrörelsen för 55 miljoner. Såväl Bergman, som Forslund, Halldoff och Troell hade då lämnat bolaget. Kenne Fant kastade in handduken 1980. Som ny vd tillsattes DN-direktören Rolf Österberg, som dock bara blev kvar i tre år. Han hann dock påbörja den ekonomiska saneringen och sålde SF:s samlade produktion på 350 filmer till Sveriges Television för 23,5 miljoner.1983 ersattes han av Lennart Wiklund, med bakgrund i videobranschen och på Expressen. SF blev nu ett självständigt företag inom Bonnierkoncernen.

Wiklund visade sig vara rätt man vid rätt tidpunkt. Han fortsatte saneringen genom att avskeda personal, lägga ner biografer, bygga om andra till multibiografer och öppna upp för video och tv-produktion. När konkurrenten Europa Film, som alla biografföretag, fick ekonomiska problem och tvingades lägga ner sin verksamhet 1984, köptes deras biografkedja upp av Bonniers för 22 miljoner och införlivades med SF. 1987 delade Wiklund upp verksamheten i fem separata enheter: SF Produktion, SF Bio, SF Distribution, SF Media och SF Television. Det gamla SF ändrade onekligen profil under 1980- och 1990-talen och Bonniers blev Nordens dominerande mediekoncern – mot de mindre biografkedjornas och NO:s (Näringsfrihetsombudsmannens) invändningar om otillbörlig konkurrens.

SF Bio var den del av verksamheten som kom att utvecklas mest och bäst. Under åren 1980–2018 byggdes det (och byggdes om) 32 biografer med tillsammans 293 salonger. Den första Filmstaden med 11 salonger låg bakom NK i Stockholm och hade invigts 1980 under Fants tid. Ett av Wiklunds sista beslut på biografsidan var att ersätta detta nu ganska nergångna biokomplex med Filmstaden Sergel med 14 salonger. Den invigdes 1995, centralt placerad mellan Konserthuset och PUB vid Hötorget i Stockholm. Filmstaden Bergakungen med 14 salonger, en liknande satsning i Göteborg, sprängdes in i ett berg och invigdes av drottning Silvia 2006.

Multibiografer hade blivit tidens lösning. Tyvärr förde detta med sig en nedläggning av flera klassiska Stockholmsbiografer. China och Göta Lejon blev teatrar på 1980-talet, Draken och Spegeln försvann i mitten av 1980-talet. 2006 lade man ned Röda Kvarn, SF:s flaggskepp som premiärbiograf i 90 år! Det är fortfarande en skamfläck. Den sista pärlan, Skandia, är lyckligtvis kulturmärkt.

Men hur gick det nu med filmproduktionen, det som folk nog i allmänhet tänker på när de gäller SF? Ja, de senaste 30 åren har inte stor likhet med de tidigare åren. I 1980-talets början fanns fortfarande Astrid Lindgren-filmerna och filmer av Tage Danielsson och Hasse Alfredson. Den förres filmatisering av Ronja Rövardotter (1984) blev en megasuccé med nära 1.700.000 besökare och med Den enfaldige mördaren (1982) gjorde Alfredson sin bästa film.

Olle Nordemars sista film som producent blev Madicken på Junibacken (1980), men han höll sin hand över filmproduktionen ytterligare tio år och kom då att – i samarbete med den nye produktionschefen Waldemar Bergendahl – satsa på yngre talanger. Mats Arehns Mannen som blev miljonär med Gösta Ekman blev årets bästa film 1980 och Lasse Hallström med bl.a. komedierna Tuppen (1981) och Mitt liv som hund (1985) samt nyinspelningar av Barnen i Bullerbyn-filmer 1986–1987. Han blev den siste filmregissören på SF med kontinuerlig filmproduktion 1975–1987. Mitt liv som hund blev Hallströms inkörsport till Hollywood och ingen kunde fylla tomrummet.

Bergendahl hade ett förflutet som produktionsledare på Europa Film (bl.a. Bo Widerbergs filmer) när han kom till SF i mitten av 1970-talet och fick ta hand om inspelningarna av Mina drömmars stad (1976) och Bröderna Lejonhjärta (1977). Ronja Rövardotter (1984) blev hans lyckosamma debut som produktionschef. Bergendahl var en omtyckt och ansvarsfull administratör men inte så initiativrik och omdömessäker. Det blev glest mellan såväl de konstnärligt som publikt framgångsrika filmerna under de närmaste 20 åren.

Göran Carmbacks 1939, avsedd som jubileumsfilm för SF 70 år, var onekligen en storsatsning, den då dyraste svenska filminspelningen efter Fanny och Alexander. Festpremiär inför 2.600 personer på Globen 18 december 1989. Obegripligt nog var dock manuskriptet baserat på från svenska folket insamlade minnesbilder och anekdoter, som sen inte fick någon professionell författares bearbetning. Valet av regissör, en duktig ljudtekniker, var lika obegripligt. Kritiken var genomgående negativ och ekonomiskt blev det ett bakslag.

1990-talet uppvisar, för SF:s del inga konstnärliga fullträffar men satsningarna på filmer med humorgruppen Galenskaparna och After Shave (Macken) och nya Astrid Lindgren-filmer (Kalle Blomkvist- och Pippi Långstrump-filmer) gick hem publikt och samproduktioner med tv och deras tidigare tv-framgångar blev allt vanligare. Till dem hörde Stephan Apelgrens Sunes sommar (1993), en fortsättning på hans julkalender från 1991 ”Sunes jul”, och tv-regissörerna Måns Herngrens och Hannes Holms komedier En på miljonen (1995) samt Adam & Eva (1997) som fick både kritik och publik med sig. För SF:s enda betydelsefulla Guldbagge under decenniet stod lite oväntat den i Danmark utbildade regissören Åke Sandgrens Kådisbellan, baserad på en aktuell boksuccé. Den fick en Guldbagge som bästa film 1993 men sågs av modesta 320.000.

Lennart Wiklund blev kvar som SF-chef till 1997 och ersattes året därpå av den norska videodistributören Rasmus Ramstad med huvudsakligt ansvar för produktion och distribution. Chef för SF Bio blev Jan Bernhardsson som kom att betyda mycket för biografutvecklingen de kommande 20 åren. Såväl Dymling som Fant hade varit stridbara filmpolitiska debattörer och Lennart Wiklund hörde även han till dem som syntes och hördes. Med Rasmus Ramstad fick SF sin mest anonyma vd. Han gav sig aldrig in i några debatter, var svåråtkomlig som intervjuobjekt och syntes aldrig i vimlet kring en filmpremiär. Talesman för SF under 2000-talet och dess ansikte utåt blev i stället SF Bios vice vd Mats Kullander, med ansvar för alla om- och nybyggnader. Han var den siste representanten för den gamla SF-andan, öppen och informerande, lojal mot både traditionerna och de nödvändiga förändringarna.

Om Ramstad var en bra eller dålig chef får andra bedöma, han lämnade inga spår. Det var Bernhardsson som 2003 införlivade AMC:s multibiograf Heron Citys 18 salonger i SF-kedjan och som 2007 tog över Sandrews landsortsbiografer. Bakgrunden till dessa förvärv är följande och vittnar i sig om de kommande mer och mer kaotiska åren. Det amerikanska bolaget AMC hade vid sekelskiftet planer på att uppföra egna biografkomplex i Europa och slog upp portarna för Heron City nära Skärholmen 2001. De svenska bolagen svarade med att förvägra bion alla kommersiellt viktiga svenska filmer (Lasse Åbergs filmer exempelvis) och AMC gav upp efter bara två år. Vad Sandrews beträffar, det sista, vid sidan av SF, större produktions- och biografföretaget, fick även de ekonomiska problem kring sekelskiftet. 1998 producerade de sin sista film och 2003 såldes biograferna till Triangelfilm, som gick i konkurs 2007.

Om svensk filmproduktionen var Ramstad okunnig och skäligen likgiltig. Bergendahl fortsatte ännu några år och hans sista mer uppmärksammade filmer, Arn: tempelriddaren (2007) och Arn – riket vid vägens slut (2008) var även de baserade på boksuccéer, i detta fall Jan Guillous populära riddarromaner. De blev väl knappast någon fjäder i hatten, men var hedervärda historiska filmatiseringar och den första fick en miljonpublik. Bägge fick Biopublikens pris vid Guldbaggegalorna.

Filmproduktionen sköttes sedan under några år av skilda personer, varav ingen lämnade något djupare avtryck. För att få ordning på det hela köpte SF det på tv framgångsrika produktionsbolaget. Tre vänner 2013, som just producerat några framgångsrika biograffilmer: de tre Snabba cash-filmerna. Tre Vänner fick nu 10% av aktierna och Jonas Fors utsågs till vd efter Ramstad. Det blev dock inte riktigt som Bonniers tänkt sig. Att bli delägare av SF gick åtminstone Fors åt huvudet. Vid filmfestivalen i Cannes hyrde han en lyxyacht för en halv miljon i veckan och arrangerade spritfester. Bonniers satte omedelbart ned foten och Fors fick gå. Namnet Tre Vänner fick utgå som samproducent, men viss personal blev kvar, bl.a. Jan Nohrstedt, medansvarig för den hittills enda spelfilmen av rang, Janus Metz’ Borg (2017), och för lyckosamma satsningar på tre animerade barnfilmer om björnen Bamse. Traditionen med bra barnfilm har också förts vidare från Bergendahls tid genom de fem filmerna om Lasse-Majas detektivbyrå. Sedan 2016 heter produktions- och distributionsbolaget SF Studios med kontor i Bonnierhuset på Sveavägen och Michael Porseryd som vd.

Men det var inte bara produktionsdelen som hade problem. SF Bio med 188 biografsalonger i 47 städer fungerade i sig klanderfritt, men Bonnierkoncernen fick egna problem vid den här tiden och gjorde då som Hufvudstaden tidigare gjort, de använde SF Bio som mjölkko. I mars 2013 sålde Bonniers 60% av SF Bio till riskkapitalbolaget Ratos, som redan tidigare ägde den finska biografkedjan Finnkino. I kompensation satsade man dock på ett nytt exklusivt biografkomplex Filmstaden Scandinavia i Solna med 15 salonger, varav en IMAX-salong och fyra VIP-salonger med restaurangmöjlighet.

Den satsningen blev en framgång, men delägandet i Nordic Cinema Group, som Ratos döpt sitt nya bolag till, kom inte att vara så länge. 2017 sålde Ratos sin ägarandel och Bonniers ytterligare 25% av sitt innehav till ett nytt riskkapitalbolag, Bridegepoint. De sålde i sin tur samtliga biografer till världens största biografkedja, AMC, som härigenom genom en ödets ironi åter fick kontrollen över Heron City i Kungens kurva, samt alla övriga biografer som tillhört den forna konkurrenten SF Bio. Allt går igen och för att ytterligare belysa dagens komplexa mediebild och megaföretagens glupska maktkoncentration bör det nämnas att AMC:s europeiska dotterbolag sedan 2012 är en del av kinesiska Wanda Group.

Som en följd av allt detta är bolagets biografer inte längre en del av det gamla SF, utan tillhör det avknoppade bolag som numera heter Filmstaden AB, ett namn som redan var inarbetat som en del av namnen på de större biografkomplexen i landet. Nu måste dock en nedmontering av den klassiska SF-logotypen ske och ersättas med ett F, som nog lätt associeras till mindre smickrande ord än just Filmstaden. Detta beräknas vara klart innan 100-årsjubileet!

SF av idag är följaktligen inte vad det en gång varit. Den legendariska Filmstaden i Råsunda har man lämnat, liksom huvudkontorets anrika adress på Kungsgatan 36. Filmstaden AB med 38 biografer på 22 orter styrs huvudsakligen från London. SF Studios (utan studior!) får nöja sig med bakgården till Bonnierhuset. Med en gnutta självironi borde 100-årsjubileet den 27 december firas med en visning av Sickan Carlsson-komedin Med glorian på sned från 1957. Att den råkar handla om ett förlagshus, dess fram- och motgångar, gör den inte mindre lämplig.

De populäraste SF-filmerna under bolagets tio decennier

Listan baseras på de publiksiffror vi har haft tillgång till statistik om, främst från de senaste 50 åren, samt intäktssiffror och, när det gäller 1920-talet, en kvalificerad gissning. Nämnas bör även att vi endast haft tillgång till publiksiffror fram till och med år 2018 – ett år före innevarande decenniums slut.