Sol, kärlek och melodram: Mats Arehns En film om kärlek

En artikel av
Fredrik Hultgren, medietekniker på Filminstitutet
En film om kärlek

I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort intryck på dem, och den här gången är det Fredrik Hultgrens tur.

Mats Arehn är kanske mest känd som Göstas (Roland Jansson) behärskade golfpartner och mäklare i Sällskapsresan (Lasse Åberg, 1980). Han som förundrat ser på när Gösta får solsting och hivar i golfklubborna i det träskgröna vattenhindret på Gran Canaria (”Nu ska skiten i!”).

Men Arehn är också en av våra mest produktiva och, i min mening, nämnvärda regissörer, med över 20 filmer och tv-serier på sitt cv. Gösta Ekman medverkade i inte mindre än fem av dem, och listan på andra storheter han har engagerat framför kameran är imponerande: Lasse Åberg, Sif Ruud, Eddie Axberg, Thomas Hellberg, Janne ”Loffe” Carlsson, Tor Isedal, Stig Järrel, Per Oscarsson, Anita Ekström, Anki Lidén, Liv Alsterlund, Allan Edwall, Brasse Brännström, Pia Green, Björn Gustafson, Christopher Plummer (!), Sten Ljunggren, Carl-Gustaf Lindstedt, Ann Petrén, Sven Wollter, Linn Stokke, Timothy Bottoms, Lena Endre, Peter Haber, Johan Ulveson, Jessica Zandén, Nina Gunke, Krister Henriksson, Kjell Bergqvist, Alexandra Rapaport, Björn Kjellman, Ewa Fröling och många, många fler.

När det gäller den typ av urbana relationsdramer som Arehn ofta ville göra, kommer jag närmast att tänka på den amerikanska termen ”actor’s director”; en regissör som sätter skådespelarnas arbete i centrum. Som lyssnar på dem och ger dem stor frihet i sina karaktärsstudier. Historiens djup är inte det viktigaste här, utan kemin mellan personerna på duken. Ett bra exempel på detta är hans En film om kärlek (ibland endast omnämnd som Om kärlek) från 1987.

Historien är enkel men effektiv: Peter (Sven Wollter) jobbar som fotograf i Stockholm. Han lever ensam och har barnen varannan vecka. Det finns inga direkta pengar att åka på semester för, och barnen klagar på pappas gamla bil: ”Ska vi åka omkring i den där skrothögen i sommar, då skäms jag!”, varpå Peter sårat sänker huvudet, men sekunden senare bestämmer sig för att bita ihop. För barnens skull. För sin egen skull. Det måste finnas ett sätt att bli lycklig igen. Man kan inte bara ge upp. Han ler: ”Vi kan väl göra utflykter, hitta på grejer. Det kan väl bli kul? Ni får bestämma.” Och så är karaktären klar. Vi som publik förstår vem han är och vad han har för behov. Det behöver inte vara svårare än så. Och det är gjort redan två minuter in i filmen.

Det blir aldrig långtråkigt i en film när man förstår dess karaktärer, när man kan leva sig in i dem. Och Sven Wollter har den där avgörande, men något undervärderade egenskapen hos svenska skådespelare att han alltid låter trovärdig när han levererar en replik. Han gör den till sin egen. Det är ingenting man kan räkna med att lära sig på scenskolan. Vissa har det, andra inte. Bara en sån enkel replik som ”Du har ju redan fått glass idag!” låter till 100% grinigt naturlig. Jag kan på rak arm nämna en handfull respekterade svenska skådisar som skulle spela över och låta lika arga som Gunvald Larsson i rusningstrafik på Essingeleden. Men låt oss inte gå närmare in på det.

Det är skolavslutning. Peter fotograferar. Helene (Linn Stokke) är också där, för hennes dotter går i samma klass som Peters son. Hon står upp, alla andra föräldrar sitter ner. Hon har en tom, avlägsen blick och gungar av och an, som av rastlöshet. Hon njuter inte alls av den här stunden eller barnens sång. Hon flackar med blicken, söker något. Peters och hennes blickar möts. Han fotograferar henne, flera gånger, och hon låter honom göra det. De hamnar på Skansen ihop med barnen. Peter föreslår att de ska träffas igen. Helene skrattar: ”Varför det?” Hon är gift med Cristian (Sverre Anker Ousdal) som reser och jobbar mycket. Familjen har stor villa och egen chaufför. Livet är till synes redan utstakat. Men så dör Peters mamma och han bestämmer sig för att skramla ihop pengar och ta med barnen till Mallorca, dit Helene också ska på semester med sin familj.
Andra akten tar sin början. Fina Mallorcamiljöer fotade av Mischa Gavrjusjov ackompanjeras av Ulf Wahlbergs bombastiska musik. Den smäktande schlagerhiten ”Som stormen river öppet hav” med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors dras upp till volym 11 när Wollter och Stokke nakenhånglar i en solvarm Medelhavsbukt. Svensk film har aldrig varit så nära Hollywoodmelodram, och doften av after shave och kokosolja går rätt igenom datorskärmen jag ser filmen på. Och kontrasten mot tredje aktens regniga Stockholmsmiljöer och desperata försök att bibehålla romantiken och glädjen i höstens vardag, är total.

Det är en film om vilsenhet. Om att försöka agera innan man tappar bort sig själv i livets labyrint av stressiga vardagsrutiner och halvhjärtade beslut. Men det är också en film om kärlek, som titeln förkunnar. Vad exakt är då kärlek? Är det ödet? Är det naturens krafter, som vi människor inte rår på? Eller är det den lyckliga tajmingen mellan två människor som råkar ha samma behov vid samma tidpunkt? Detta ger inte filmen något uttalat svar på. Men kärlek kan heller inte alltid förklaras med ord. Eller som Helene lugnar Peter: ”Du behöver inte förklara. Vi står ju här nu.”

(publicerad juni 2020)

Beståndsdelar i en typisk Mats Arehn-film:

Ångande romantik 45%
Dramatenskådisar (alt. från Stadsteatern) 25%
Tjusiga Stockholmsmiljöer 17%
Tidstypisk musik 7,5%
Snygga frisyrer 5,5%

Ett urval svenska filmer om kärlek

  • En av 1930-talets stora svenska biosuccéer. Tutta Rolf (som då fortfarande hette Tutta Berntzen) slår vad med sina solbadande societetskompisar om att hon kan stå ut med att jobba som hembiträde i ett helt år. Med stor segervisshet och under annat namn hamnar hon till slut hos godsägare Beck, där hon lär känna tjänstefolk på riktigt, och blir kär i den bullrige chauffören Bertil (Bengt Djurberg). Högt tempo och många minnesvärda scener, inte minst de med Karin Swanström som den stränga men varma kocken Laura. Hennes förtroende vinner Tutta genom att spetsa majonnäsen, så den blir ”len…och pikant!”

  • Världssensationen och braksuccén som till stor del lanserade begreppet ”den svenska synden”. Anledningen: ett nakenbad och två bröstvårtor. Uppenbarligen var det många som var intresserade. Men bortsett från detta är det en gripande historia om ungdomar på landsbygden som försöker hitta sig själva och glädjen i livet, men har kyrkan och folkets dom emot sig. John Elfström som iskall kyrkoherde är en minnesvärd svensk filmskurk. ”Prästsatan!” skriker Nils Hallberg och hivar en näve grus i ansiktet på honom.

  • Omöjlig att inte ta med på den här listan. Tre generationer svenskar tampas med livet efter rekordåren: Ungdomarna slåss, röker och finner den första kärleken i dammet från grusplaner och mopedavgaser. Föräldrarna super, beklagar sig och installerar svängdörrar som inte fungerar. Och de gamla gråter över drömmen om det klasslösa samhället som aldrig blev av.

  • Efter en blöt efterfest på Söder i Stockholm upptäcker Lena (Anki Lidén) att hon är gravid. Hon minns själv inte vad som hände, men hon konfronterar en efter en festens manliga deltagare. Ingen av dem vill kännas vid något ansvar, förutom Kent (Göran Stangertz), som tidigt somnade och inte var inblandad i denna gruppvåldtäkt. De andra vill att han ska ta på sig hela ansvaret för faderskapet, han som trots allt ”fortfarande är ungkarl”. En film som ställer provocerande frågor om kärlek och vänskap. Sylvasst manus av Lars Molin.

  • Gösta Ekmans mästerliga komedi som bara växer med åren. Claes-Henrik Ahlhagen (Ekman) är en man som vägrar att växa upp. Han är rädd för allt och mest för sin mamma (Margaretha Krook). Men så träffar han Boel (Lena Nyman) som fascinerat bjuder ut honom till sin stuga i skärgården. Kanske får han nu en sista chans att bli vuxen och självständig. Men först måste han bara fråga mamma om lov.