Spelar skogen någon roll?

En artikel av
Anna Bostedt, redaktör Svensk Filmdatabas
Granny's Dancing On the Table

Den svenska skogen breder ut sig över mer än 41 miljoner hektar. Den är associationsrik och symboltung. Både främmande och bekant. De som inte har skogen som en del av sin vardag, bär på en bild av den – en personlig blandning av barndomsupplevelser, mytologi och romantiska ideal. Vad händer när en filmskapare tar fram sin bild och gör några hektar trädklädd mark till sina?

Vi ser skogen flimra förbi i mängder av filmer, genom en bil- eller tågruta eller som en fond bakom den skådeplats där det viktiga äger rum. Skogen som statist, där för att markera yta, avstånd eller var staden – civilisationen – tar slut.

Men när skogen får ta plats, vilka roller får den spela?

Inte sällan agerar den gömställe och ”bevarare av hemligheter”. I Hanna Skölds Granny’s Dancing on the Table (2016) gömmer Eini sina skatter i hålor i marken, och fadern i sin tur gömmer Eini i deras hus i skogen. Isoleringen blir ett fängelse och när flykten är ett faktum förstår vi att även skogen bär skulden för Einis öde och att det är nödvändigt för henne att hämnas på den innan hon kan lämna den bakom sig. Skogen är ett gömställe även i Fredrik Edfelts Faro (2013), men ingen är där mot sin vilja, och naturen agerar välvilligt skydd och en plats för rollfigurerna att vara ifred och komma närmare varandra. När en pojke, en ung pappa med sin son och en äldre man försvinner ut i skogen i Henrik Hellström och Fredrik Wenzels Man tänker sitt (2009) är frågan om de självmant söker sig ut, för att bli tröstade och kanske helt få försvinna, eller om det är skogen som kallar på dem, med avsikt att gömma undan dem från ”det civiliserade samhället”.

Andra gånger får skogen helt enkelt vara ”icke-staden”. I dokumentären Trädälskaren (2008) pratar regissören Jonas Selberg Augustsén om sin ”betongångest” och sin längtan bort från Stockholm och hem till Norrbotten och tallarna. I Bitchkram (Andreas Öhman, 2012) tvingas skogen ersätta och krystat efterlikna New York. Något den såklart misslyckas med totalt, eftersom den är dess motsats. Även i Jägarna (Kjell Sundvall, 1994) ställs staden mot skogen, då Rolf Lassgårds återvändande Stockholmspolis hånas av de som stannade kvar och behöll skogen som både boplats och arbetsplats (och, föralldel, brottsplats).

I en del äldre filmer porträtteras motsättningen mellan det ordnade bondesamhället och den vilda skogen med sina halvt civiliserade (manliga) invånare. I Rågens rike (Ivar Johansson, 1929) är de råbarkade timmerhuggarna uppe i skogen utstötta av alla. Och i Livet i Finnskogarna (Ivar Johansson, 1947) berättas historien om den för tjuvjakt oskyldigt anklagade Heikki, som får symbolisera de finska nybyggarnas låga ställning gentemot slättlandets bönder.

Ofta är skogen mannens plats, hans revir och tillflyktsort. Det är tydligt att skogen i Jägarna endast är till för männen. Dit går de för att umgås, jobba, göra upp, jaga – och mörda. Den enda kvinnan som vågar sig ut i det inpissade reviret, blir ett av offren. Och hur var det med de fyra personer som försvann in i skogen i slutet av Man tänker sitt? Jo. Just det. De var alla män. Även det team som Selberg Augustsén har samlat för att hjälpa honom bygga en stuga i ett träd och samtidigt göra en film om äventyret är män allihop. Här blir regissören dock själv medveten om snedfördelningen under resans gång och söker svar på varför det förhåller sig så.

Till sist: det går inte att skriva en text om svensk film och skog utan att skriva om Ronja Rövardotter (1984). Astrid Lindgren satte tonen i förlagan, och Tage Danielsson tog den tonen och lyfte den till ännu högre höjder. Han fyllde filmrutorna med kärlek och respekt för varenda kvist och sten, och allt vilt som bodde bland dem. I en nyckelscen ropar Birk till en Ronja som tjurigt vill vara ifred i ”sin” skog: ”Det är inte din skog, Ronja! Det är spindlarnas skog, rådjurens skog, myrornas skog!” Nog finns här också ett korn av vemod, över en skog som funnits där långt före oss men som vi kanske är på väg att förlora. Som, om allt går åt pipsvängen, en dag är borta. Och kvar finns bara våra bilder.

Vad är det som rör sig i filmskogen?

Barr 48 %
Sly 17 %
Kvistpisk i ansiktet 8 %
Grenar som knäcks 8 %
Skottlossning 4 %
Bärplockare 2 %
Rumpnissar 2 %

Filmer där skogen spelar roll