Svensk dokumentär – en elliptisk betraktelse

En artikel av
Charlotte Wiberg, film- och kulturskribent
Människor i stad

Dokumentärfilmer dominerar nästan utbudet av ny svensk film och så var det också i filmkonstens barndom, konstaterar filmskribenten Charlotte Wiberg.

En skulle kunna säga att filmens själva ursprung är dokumentärt. När publiken såg arbetarna lämna fabriken under bröderna Lumières första biografvisning var det sensationella att se människor röra sig; det behövdes ingen fiktiv berättelse. Det gjordes dock flera omtagningar under inspelningen, och det finns olika versioner av filmen. Detta säger något om dokumentärfilmens natur – den är inte blott en återgivning av ”ur-scener”, utan visar en verklighet som är redigerad och regisserad.

Nästa steg på vägen mot den fullvuxna dokumentären är journalfilmer, som ofta visades tillsammans med fiktionsfilm på biograferna. Då och då fångades spektakulära händelser på film – ett anmärkningsvärt svenskt exempel är den blivande filmmogulen Charles Magnussons Göta Elf-katastrofen från 1908, som dokumenterar bärgningsarbetet vid båten Göta Elfs förlisning i Göteborg komplett med likupptagning.

Dokumentärfilmer som vi i dag förstår termen, växte så småningom fram under stumfilmstiden. De handlade inte sällan om expeditioner i tidens anda till främmande länder, som Oscar Olssons långfilm Bland vildar och vilda djur från 1921. Både människa och djurliv lades under lupp. Traditionen lever vidare i dag fast knappast någon skulle kalla en ursprungsbefolkning ”vildar”. Elisabeth Wennbergs trilogi Jordens minne (1989–1998) kan ses som sentida exempel, där olika typer av och aspekter på schamanism pietetsfullt behandlas.

Den internationellt framgångsrika Arne Sucksdorff, som från 1940-talet och fram till 1970-talet med passion filmade både djur och människor och vars Människor i Stad (1947) var den första svenska filmen som vann en Oscar, lade tidigt bort kommentatorsrösten för att låta bilden tala för sig själv. Han sägs ibland ha gjort en blandning mellan dokumentärfilm och spelfilm eftersom många inslag i hans filmer är arrangerade och/eller regisserade. I Uppbrott (1948) som skildrar en grupp romer ses den unga Katarina Taikon dansa vad som ska föreställa en romsk dans. I själva verket är dansen koreograferad av Birgit Cullberg (Både Uppbrott och Människor i stad samt andra filmer av Arne Sucksdorff finns strömmade på Filmarkivet.se, länkar längst ner på sidan). Att dokumentärregissören rent allmänt är att betrakta som en aktiv skapare snarare än en passiv betraktare kan inte påpekas tillräckligt.

Sucksdorffs adept Stefan Jarl gestaltade, i synnerhet i Ett anständigt liv (1979), dystra porträtt av människor utanför samhällets mittfåra; och hans naturskildringar handlar mest om människans och den kapitalistiska rovdriftens förstörelse (Naturens hämnd, 1983).

Televisionen har knutit många filmare till sig, vilka då kunnat nå en bred publik. Den något avantgardistiska Eric M. Nilsson, historikerparet Olle Häger och Hans Villius, Tom Alandh med de många personporträtten, Ingrid Samuelsson med sin blick på kvinnors villkor eller den vänsterinriktade Maj Wechselmann är några.

Sedan millennieskiftet har den svenska dokumentärfilmen en stark position i Sverige – så även våren 2019. Nästan hälften av de premiärsatta svenska filmerna är dokumentärer. Inom svensk dokumentärfilm finns sedan ett antal år tillbaka en avsevärd bredd, både stil- och innehållsmässigt. Från att länge varit en mansdominerad historia kan det nu sägas råda mer eller mindre jämlikhet inom fältet. Filmerna tar upp frågor om identitet, kön, rasism, och många filmare fokuserar på sig själva och sin närmaste omgivning, till exempel Speglingar (Sara Broos, 2016) och Skörheten (Ahang Bashi, 2016). En naturromantisk trend med filmer som skildrar personer som lever långt bort från staden och det moderna livet är också märkbar: Gubben i stugan (Nina Hedenius, 1996), Hästmannen (Peter Gerdehag,Tell Johansson, 2006) och Kokvinnorna (Peter Gerdehag, 2011). Dokumentärfilmen är även en arena för att behandla svåra existentiella frågor, sjukdom och andra undantagstillstånd i livet, och inte minst – döden.

Fem dokumentärer om döden

Något så undflyende och ändå existentiellt grundläggande som döden kan förstås inte fångas på film men blir samtidigt ofta temat för den. Vi kan inte låta bli att krafsa på kistlocket. En rad filmare har behandlat temat på en rad personliga och skiftande sätt.

Länk