Svensk film som rollspel

En artikel av
Gabrielle de Bourg, rollspelförfattare, spelledare, hbtq-nörd och skräckfilmsföreläsare
Vargtimmen

Den nya svenska rollspelsvågen har gjort rollspel starkare än någonsin och inspireras friskt av populärkultur från hela världen – men hur skulle några av den svenska filmhistoriens berättelser bli med hjälp av papper, pennor och tärningar?

Innan vi blickar dit är det en bra idé att förstå rollspel lite bättre och se dess relation till film, kultur och berättande. Rollspel brukar beskrivas som en form av interaktivt och gemensamt berättande med element av brädspel. Rollspel spelas i regel i grupp med deltagare som spelar sina karaktärer (rollpersoner) och de är dessa som handlingen kretsar kring, och en spelledare vars jobb det är att berätta handlingen och leda scenerna samt spela alla karaktärer som rollpersonerna stöter på. Deras andra roll är lite av lekledare och domare: för att avgöra olika situationer tar rollspel ofta hjälp av tärningar som slås utifrån olika färdigheter som rollpersonerna har.

Det finns en uppsjö av olika rollspel och de stora skillnaderna mellan dem är de olika regelsystemen. Det finns allt från djupa och detaljerade regler med en uppsjö av tabeller till spel vars regler får plats på bara några A4 och ibland även saknar spelledare och istället helt fokuserar på berättandet. Hand i hand med ett rollspels regler går också världen och genren, som avgör vad det är för berättelser som berättas. Genren kan sträcka sig från klassisk Tolkienlik svärdsfantasy som i den svenska klassikern “Drakar och Demoner” till det största rollspelet av alla “Dungeons & Dragons” (de är för övrigt två olika spel, med skilda regelverk och världar).

Fantasy är utan tvekan den mest klassiska rollspelsgenren och en svensk film jag hade älskat att se som ett rollspel är Bröderna Lejonhjärta (Olle Hellbom, 1977). I den finns alla element för att göra ett spännande fantasyrollspel, med en värld som bygger på en spännande kamp mellan gott och ont, där rollpersonerna ska försöka att befria Törnrosdalen från den onde tyrannen Tengil. Där finns flera skräckinjagande varelser som draken Katla och lindormen Karm. Nangijala skulle bli en väldigt bra skådeplats med sina distinkta miljöer, platser och faktioner. Det mest unika i spelet skulle vara dödsmekaniken: delvis skulle alla rollpersoner kunna få spela prologer om vilka de var innan de hamnade i Nangijala, samtidigt som rollpersoner som dör skulle kunna få en vacker epilog om deras liv i Nangilima, alternativt att hela spelet flyttas dit om alla rollpersoner skulle dö.

Även skräcken har en stark koppling till rollspelen, från det svenska Clive Barker-liknande gnosticismen i “Kult” till det klassiska Lovecraft-rollspelet “Call of Cthulhu”, där cynisk galenskapsdrivandeskräck möter äventyrsinslag i stil med Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981). Det spelet bröt ny mark med sitt system med “Sanity points”, där rollpersonerna hade poäng som de förlorade och tog dem närmare galenskap. Är vi inne på galenskap och skräck kan jag inte låta bli att (mar)drömma mig bort till ett rollspel baserad på Ingmar Bergmans Vargtimmen (1968). Här skulle en viktig mekanik vara de mörka hemligheter som varje rollperson bär på, som under spelmötena skulle komma fram och manifestera sig i de personliga demoner som hemsöker spelgruppen genom absurda, skräckinjagande och ångestladdade situationer. Även tanken på att riskera att ärva någon annans demoner skulle i sin tur kunna leda till extra element av skräck.

En plats från den svenska filmhistorien jag gärna hade sett husera ett rollspel är Blackeberg. För många av oss, mig själv inräknad, är Blackeberg starkt länkad till en specifik film (och bok): Låt den rätte komma in (Tomas Alfredson, 2008).  Att spela vampyr har varit en lång tradition i rollspelsvärlden ända sedan “Vampire: The Masquerade”, men ett vampyrspel med en svensk ungdomsmisärtwist skulle göra ett spännande och unikt spel där läskiga A-lagare och elaka mobbare blir de stora farorna, samtidigt som spelet skulle inbjuda till en spännande mekanik med att man gradvis förvandlas till en vampyr och utmaningen i att försöka smälta in i den gråa svenska vardagen.

Men inget spel är komplett utan sina spelare! Det är de som är huvudpersonerna i handlingen och för den framåt. Det som gör rollspel unikt som berättarmedium är att det är  mycket fokus på gruppdynamik och gruppberättande. Vissa grupper blir sammansvetsade likt ett klockverk, men en stor del blir istället brokiga skaror som ofta inbjuder till mycket skratt kring spelbordet.

En film i rollspelsform som jag tror skulle inbjuda till timmar av skratt är Jönssonligan får guldfeber (Mikael Ekman, 1984). Det skulle kunna innehålla mycket av det som utgör det roligaste inom rollspel: fokus på att lösa utmaningar tillsammans som grupp, möjlighet för varje separat rollperson att briljera med sina unika färdigheter samt ett färgstarkt persongalleri. Jönssonligan bygger mycket på att “misslyckas framåt”, där det innebär nya vändningar och att presentera nya utmaningar för gruppen, samtidigt finns det rollpersoner som alla skulle ha intressanta svagheter. För det finns det nog få filmer som mer realistiskt skulle kunna porträttera den brokiga och märkliga skara karaktärer som brukar utgöra rollpersoner i en spelgrupp än ett kriminellt geni med en fallenhet för hallucinationer om skokatter, en snicksnackare med en lite för stor kärlek till sitt bilvrak och såklart den ölälskande sprängexperten.

Jönssonligan, med sitt letande efter ledtrådar och försök att bryta sig in i kassaskåp signerade Franz Jäger, får mig att tänka på deckare och mysterielösande i rollspel, något som är väldigt populärt, speciellt på isolerade platser. Detta bjuder ofta på en härlig blandning av spänning, kluriga ledtrådar och en hel del mysstämning, något som verkligen skulle kunna anammas i ett rollspel baserat på Per Åhlins animerade deckarberättelse Hundhotellet: En mystisk historia (2000). Här skulle alla hundraser kunna erbjuda olika färdigheter som rollpersonernas grupp av detektivhundar skulle dra nytta av, allt från blodhundar som kan nosa sig till ledtrådar till taxar som kan ta sig in på platser som de andra inte kan. Kombinera det med ett minst sagt färgsprakande persongalleri så skulle detta bli ett spännande spel att ta sig an en mystisk plats där en hund ligger begraven…

Många som hör ordet rollspel tänker ofta på svettiga pojkrum på 1980-talet, på den tiden då svenska rollspelsjätten ”Äventyrsspel” regerade och där slagsmålen både var med tärningar mot monster och mellan spelare om läsk. Det vore lätt att tro att rollspelens glansdagar skulle vara förbi, men de senaste åren har de svenska rollspelen återfötts och vi är idag ett av de ledande länderna vad gäller rollspel internationellt. Publiken är bredare än någonsin, med spelare i alla åldrar och en könsfördelning som rör sig i rätt riktning.

Det mest spännande som har skett med de nya svenska rollspelen är hur dess kulturella koppling stärkts. Flera av de klassiska rollspelskontruktörerna har idag blivit framgångsrika författare. Vi har hört dramaserier på P3 om rollspelare samtidigt som våra vardagsrum fyllts upp av flera coffee table-böcker om den svenska rollspelens historia. Simon Stålenhags konst om ett alternativt 80-tal och Johan Egerkrans bilder på nordiska väsen har båda förvandlas till rollspel. Snart blir Alienfilmerna rollspel och skapas av ett svenskt rollspelsförlag och från de populära barnböckerna “Handbok för superhjältar” har precis ett rollspel som flugit hela vägen in i de stora kedjebokhandlarna. Samtidigt har ett enormt community kring rollspel växt fram, i allt från stora som små spelkonvent, till ett enormt utbud av podcasts som spelar rollspel, dessutom har Kickstarter gett flera nya rollspelsmakare en möjlighet att göra sina röster hörda.

Rollspel har också börjat figurera mer i media, från att vara det första vi ser i Netflix-fenomenet Stranger Things, till den svenska P3-thrillerserien “De dödas röster”, om en journalist som nystar i ett mord på 1990-talet kopplat till det kontroversiella rollspelet “Kult”. Båda har lockat flera att våga prova rollspel. De dödas röster skapades av författaren Sara Bergmark Elfgren, som även skrev manuset och var medförfattare till boken som var förlaga till den sista svenska filmen jag verkligen hade velat se som ett rollspel: Cirkeln (Levan Akin, 2015). För ett rollspel där ni spelar tonårshäxor som tillsammans måste rädda världen är ju bara helt klockrent. Det skulle bli ett härligt möte mellan vardagsproblem och tonårsintriger blandat med mystisk magi med stor potential för storslagna fantasystrider. Vad mer kan jag säga än att det hade blivit magiskt!

Statistik: Vad blir svensk filmhistoria för rollspel?

* Murder hobos är ett skämtsamt begrepp i rollspelsvärlden som driver med faktumet att rollpersoner ofta är hemlösa kringresande som löser de flesta situationer genom våld.

Ångest som grundegenskap 37%
Spelledarpersoner baserade på Per Oscarsson 29%
Buskisinfluerade rollpersoner 19%
Mördar-luffare* 3%

Tänkbara rollspelsfilmer som nämns i texten