Svensk indieskräck

En artikel av
Fred Andersson, TV-redaktör och skribent
...och efter skymning kommer mörker

Vad är svensk indieskräck och vilka filmer bör räknas till genren? Fred Andersson tar avstamp i sin egen korta skräckkarriär framför kameran och ser ut över ett gränstänjande filmlandskap fyllt av maskförsedda mördare, sjömonster, stora doser entusiasm – och så Laholms Fellini.

Som barn drömde jag om att bli skådespelare och sommaren 2002 spelade jag Fluffy i Martin Munthes Camp Slaughter (2004). Där upplevde jag för första gången på riktigt hur det var att för inga pengar och under evighetslånga dagar spela in en av Sveriges få skräckfilmer. Det var utan tvekan det roligaste jag gjort, men media var inte nådiga i sin kritik och det var väl där jag insåg vilken kamp det är att göra genrefilm i det här landet. Liksom de flesta andra svenska filmer om ond bråd död, monster och korkade ungdomar handlade allt om att kavla upp ärmarna, bita ihop och skapa trots våldsam kulturell motvind. Det finns få saker som triggar kreativiteten mer än just det.

Indiefilm är producerat utanför givna ekonomiska mallar och bortom stora produktionsbolag och traditionellt bidragssystem. Det är där indieskräcken hör hemma, så även i Sverige. De här projekten har liten eller ingen budget alls, historier som gränsar till vad som anses vara okej inom svenskt filmberättande samt en begränsad distribution.

Allt detta är också några av de oskrivna regler som Rune Hagberg satte 1947 med sitt seriemördaropus …och efter skymning kommer mörker. Och med några få undantag är det exakt på samma sätt fortfarande idag – förutom att acceptansen för dessa projekt börjat öka, både hos publiken och bland kritiker. Även om Hagbergs film bara gränsar till skräckfilm, var den startskottet för vad som skulle komma. I vad som närmast kan kallas en föregångare till Roman Polanskis Repulsion (1965) spelar Rune själv en man som långsamt dras ner i ett vridet mörker av våldsamma fantasier, något som leder till grafiska mord och en ångest som innan dess aldrig setts i svensk film.

Även om Arne Mattsson var på gränsen till skräck med några av sina filmer var det inte förrän med Skräcken har 1000 ögon (Torgny Wickman, 1970) som en svensk filmskapare försökte sig på att göra skräckfilm på en internationell nivå. I den flörtade Wickman både med sleaze, ockult skräck och en sexuellt provocerande ton som retade både filmkritiker och den mer konservativa delen av publiken.

Det är kanske lekfullheten hos dessa filmer som förargade kritiker och till en viss del publiken när de släpptes. Skulle man verkligen få ha roligt när man producerade film? Behövs det inte någon som sätter upp lite regler om vad som är okej eller inte? Mattsson, Wickman och resten av det gamla gardet på utkanten av den svenska filmindustrin ignorerade detta och fortsatte sina äventyr, men sällan inom skräcken. Undantaget är kanske Mask of Murder (Arne Mattsson, 1985), där en internationell rollbesättning ledd av Rod Taylor och Christopher Lee jagar en riktigt våldsam, snaskig seriemördare i ett Uppsala maskerat som Kanada.

Just slashers, genren där det för det mesta är mer eller mindre smarta ungdomar som blir finhackade av maskbärande galningar är lustigt nog den subgenre som flest gånger dykt upp i den svenska myllan. Kanske är det bara ett utslag av att det rent kvantitativt görs så många filmer på temat – tonåringar kommer alltid att försätta sig i dumheter, oavsett vilken tidsålder.

I Sveriges första riktiga försök, Hans Hatwigs Blödaren (1983), får tjejbandet Rock Cats motorstopp och hamnar i titelrollens händer, som med blödande ögon, och en färgstark insats av Danne Stråhed, tar livet av dem en efter en runt det då övergivna godset Ryfors utanför Mullsjö. Ett liknande öde går Solid Gold (med enorma frisyrer och spelade av Easy Action) till mötes i Blood Tracks (Mats Helge Olsson, 1985) men då i de svenska fjällen och med en inavlad familj efter sig. Ännu mer kontroversiellt blir det i Helgerån (Joseph W. Sarno, 1987) där någon inom en religiös sekt börjar hugga huvudet av sina offer.

Samtidigt i Laholm tog Nore Norold upp sin kamera och började producera film efter film med lokala talanger och absolut ingenting alls i budget. Det blev kärlek och action, melodrama och sedelärande historier – men också thrillern Terror (1989) och skräckfilmen Kalla kårar (1992). Norold var essensen av en entusiast som fortsatte där andra skulle gett upp. Hans filmer gick enbart att hyra på Laholms lokala videobutik och blev snart så eftersökta att hans stil (samt skådespelare) lånades till reklamfilmer, samtidigt som Norold genast blev förevigad i den svenska kultfilmsmyllan.

I mångt och mycket representerar Norold (även kallad Laholms Fellini) och hans gäng av entusiaster det som många andra filmskapare eftersträvar i form av känslan och talangen att bara göra något. Att ta kameran, samla ihop skådespelare, filma dag och natt med lite eller inga pengar alls, och sedan stå där med en färdig film. Indiefilm handlar inte alltid om att vinna priser och popularitet, det handlar mer om att utmana kritiker och tittare, tänja på gränserna samt skapa något som blir mer kult än vad det skulle bli med filmstjärnor och en stor budget.

Kanske fick filmsverige sig en omskakning i och med splatter-eposet Evil Ed (Anders Jacobsson, 1997), och visst har miljön för bloddrypande indieskräckisar, med eller utan monster, förändrats sedan dess? Slashers som Insane (Anders Jacobsson och Tomas Sandquist, 2010), Blood Runs Cold (Sonny Laguna, 2011) och Death Academy (Daniel Lehmussaari, 2005) har fortsatt sin hämningslösa slakt av kåta, dumma tonåringar medan zombier har dykt upp i våra vackra landskap i Die Zombiejäger (Jonas Wolcher, 2005) och Operation Ragnarök (Fredrik Hiller, 2018). I Ola Paulakoskis Hermit: Monster Killer (2016) härjar ett utomjordiskt vilddjur i Småland (taglinen är “Alla pratar småländska”), liksom i Michael Hjorths Det okända. (2000). I Jonas Wolchers och Nouva Monika Wahlgrens kommande Besten i Bullarsjön (2021) får vi äntligen ett hungrigt sjöodjur! Det ockulta och esoteriska får vi en dos av i produktioner som Marianne (Filip Tegstedt, 2011) och Svart cirkel (Adrián García Bogliano, 2019). I Vittra (Sonny Laguna och Tommy Wiklund, 2013), Huldra (Ove Valeskog, 2020) och kommande Gods (Martin Munthe, 2021) får vi ta del av svensk folktro och mytologi. Det går givetvis inte heller att glömma spökfilmer som Scorched Heat (Peter Borg, 1988), Psalm 21 (Fredrik Hiller, 2010) och i Ove Valeskogs Mareld (2019) suddas gränsen mellan verklighet och fiktion ut. Ja, fortsätter man grävandet blir exemplen och bredden av filmer bara fler och fler – svensk indieskräck fortsätter bryta mot överenskomna regler och traditionella förväntningar.

Hur gick det då med min karriär som filmstjärna efter Camp Slaughter? Inte alls faktiskt. Men visst, en dag kanske jag står där igen, efter fjorton timmar indränkt i blod på en inspelningsplats i skogen och drömmer vidare om den stora vida filmvärlden. Ja, innerst inne hoppas jag på det. Indiefilm är mycket som lumpen: hårt arbete, köld och smärta när det väl händer, och förhöjt till ett romantiskt skimmer efteråt. Det är faktiskt en helt okej dröm, trots allt.

(publicerad i december 2020)

Sex svenska indieskräckisar

Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas

  • Liksom spanjorerna och italienarna på sjuttiotalet använde Hagberg sig av griskadaver för att skapa blodsprutande splatter. Kanske är filmen även en liten blinkning till Den andalusiska hunden (1929) av Luis Buñuel, en av de konstnärer som han umgicks med under de vilda åren i Paris. Det blodiga seriemördar-dramat skapade upplopp i Frankrike, på dess enda offentliga visning, och Hagberg lämnade långfilms-karriären bakom sig.

  • Då filmen inte uppskattades av recensenterna tog distributören till ett drastiskt och humoristiskt grepp. De använde sig av de negativa kommentarerna i marknadsföringen. “Överkorkad dialog”, “Skrattretande skräckis” och “Nicke Lilltroll-drama” var några av de citat som användes i annonserna.

  • Trots sitt rykte som en found footage film tillhör inte Det okända den genren. Den filmades på digital video och överfördes sedan till film genom att teamet fotograferade av filmen med filmkamera inför biografdistributionen.

  • Anders Bankes vampyrfilm är kanske fortfarande den enda skräckfilmen som visats i Nordkorea, där det skapades förvirring i publiken. Efter visningen kom en tjänsteman fram och frågade regissören om det inte var farligt att arbeta med vampyrerna?!

  • När filmen släpptes använde regissören Hans Hatwig sin egen tidning Okej till att marknadsföra Blödaren. Ett rykte, kanske skapat av Hatwig själv, var att Gene Simmons spelade titelrollen som den galna, och blödande, mördaren. I själva verket var det trummisen Danne Stråhed.

  • Regissören Arne Mattsson var känd för att lyfta fram svenska veteranskådespelare, och i Mask of Murder gör Hjördis Pettersson sin sista roll när hon spelar biljettförsäljare på ett minst sagt oväntat ställe: en porrbiograf.

Läs mer om svensk skräck