Svensk sci-fi på film – Aniara och dess föregångare

En artikel av
Sebastian Lindvall, filmskribent
Aniara

Det våras för svensk science fiction på film. Sebastian Lindvall har sett Aniara och spårar föregångare i genren.

Filmkonsten, en gång själv betraktad som vetenskaplig fantasi, har länge haft ett gott öga till science fiction-genren. Illusionisten och pionjären Georges Méliès var först ut med att överföra experiment, kroppsliga modifikationer och rymdresor till vita duken. 29 oktober 1902 hade hans Resan till månen från samma år svensk premiär på Realläroverkets högtidssal i Göteborg.

Inspiration hämtades från ”Från jorden till månen”, av Jules Verne – en av den skönlitterära fantastikens giganter. Det närmaste vi vid denna tid hade en svensk science fiction-författare var Claës Lundin, som i ”Oxygen och Aromasia” (1878) – baserad på Kurd Laßwitz ”Bilder aus der Zukunft” (1874) – föreställde sig ett framtida Stockholm. Renodlad sci-fi skulle dröja tills Otto Witt startade tidskriften Hugin, som gavs ut 1916–1920.

Genrens perifera roll i det svenska litteraturlandskapet kan möjligen förklara dess sena filmdebut. Kännetecknande för den svenska filmens guldålder var trots allt adaptioner av Nobelpristagare som Henrik Ibsen, Selma Lagerlöf och Bjørnstjerne Bjørnson. Med dessa filmatiseringars fokus på nordisk natur kan man tänka sig att verk av Lundin eller Witt knappast toppade listan som Svenska Bio och Filmindustri AB Skandia ville göra prestigefilmer av.

Det skulle dröja till 1959 – det enda år på 1950-talet som nyss 100-årsfirade Ingmar Bergman inte släppte någon film – innan svensk sci-fi i långfilmsformat skulle landa på biorepertoaren för första gången: den svensk-amerikanska samproduktionen Rymdinvasion i Lappland (regi: Virgil W. Vogel).

Sedan dess har världen förändrats. ”Så opassande att vi kallar vår planet för ‘Jorden’, när den helt klart är ‘Oceanen'”, som sci-fi-författaren Arthur C. Clarke lär ha uttryckt det. Orden klingar med en särskild resonans nu när nobelpristagaren Harry Martinsons rymdepos ”Aniara(1956) gått från text och scen till att slutligen bli film. Ställd mot klimatforskarnas varningar om stigande havsnivåer, kopplat med den kommersiella rymdturism som tycks stå för dörren, förefaller berättelsen, om en rymdfarkost som hamnar ur kurs på resan från den ödelagda Jorden till den löftesrika grannplaneten Mars, otäckt aktuell.

Pella Kågermans och Hugo Liljas filmatisering är insugande, visuellt häpnadsväckande och vågat visionär. I rymden finns en massa känslor, visar det sig, och sällan har Slutet – samhällets, planetens, livets – framstått lika vackert som här.

Vid sidan av de katastrofer som drivit mänskligheten på flykt i filmer som Aniara finner man i svensk film även andra typer av dystopiska skildringar: Peter Watkins konsumtionskritiska gladiatorspel Gladiatorerna (1969) är ett exempel på detta, Tarik Salehs skitigt urbana animation Metropia (2009) ett annat.

Himlavalvet ges som omväxling en prägel av fristad i Andreas Öhmans succédebut I rymden finns inga känslor (2010), där en ung man med Aspergers flyr verkligheten genom att stänga in sig i en tunna och sväva bort mot stjärnorna. En liknande lekfullhet, om än mer barnsligt laddad, skådas i de scenografiskt ambitiösa Kenny Begins (2009) och Upp i det blå (2016).

Utöver Rymdinvasion i Lappland och den skamlösa Skara Sommarland-reklamen Gröna gubbar från Y.R., med Bert Karlsson i en av birollerna, är det få verk – bortom kultiga kortfilmer och experimentella tolkningar à la Eric M. Nilssons Ormgard (1967) – som ohämmat skjuter in sig i genresfären. Ett undantag som dök upp på biorepertoaren 2006 var Storm, gjord av duon Måns Mårlind och Björn Stein. Som en försmak av regissörernas Hollywoodutflykt Underworld Awakening (2012) bjöds här på rafflande kampsportsscener och imponerande specialeffekter i en cyberpunksnickrad Pandoras ask med referenser till såväl George Lucas THX 1138 (1971) som Kathryn Bigelows Strange Days (1995). ”En svensk folkhems-Matrix”, skrev Jan-Olov Andersson i Aftonbladet. Och ja, han menade det som en komplimang.

Den som fick syn på den handmålade, retroromantiska affischen till Ted Kjellssons barnvänliga rymdäventyr Ensamma i rymden (2018) lär ha tittat en extra gång för att försäkra sig om att man inte missat en ny Star Wars-film. Liksom i Aniara följs människor, om än nedbantat till ett enda syskonpar, som flytt Jorden i ett rymdskepp egentligen avsett för många fler klimatflyktingar, mot en destination som de aldrig tycks nå fram till. ”Här har vi en regissör som tycker om att få gå loss i en genre som är så förtvivlat ovanlig i Sverige, men som ges en chans att frossa i sådant som vi brukar se i amerikanska filmer där budgeterna befinner sig i en annan galax”, skrev Lars Böhlin i Västerbottens-Kuriren.

Så är det bara pengar och mer överkomlig datorkraft till de visuella effekterna som krävs för att bota den svenska sci-fi-torkan? En optimistisk lärdom man kan dra av Aniara, vars futuristiska miljöer delvis hittats på köpcentret Mall of Scandinavia, är hur långt man kan komma med kreativa lösningar. Det var trots allt med innovation som Méliès en gång tog oss till månen.

Fantasi föds ur praktiska motstånd och existentiella utmaningar. Hoppas nu bara att vi slipper se varenda skog brinna och inlandsis smälta innan den svenska sci-fi-filmens guldålder kan börja.

Svensk science fiction-film i siffror

Styvmoderlig behandling 51 %
Klimatångest 27%
Misslyckade rymdresor 16%
Sex 6%

Svensk sci-fi – ett urval

Länk