Svensk skräckfilm – Sjöström, Bergman och Evil Ed

En artikel av
Charlotte Wiberg, film- och kulturskribent
Vargtimmen

Var ligger gränsen som avgör om en film är en thriller eller en skräckfilm?

Artbestämningen är inte alltid enkel. Irene Huss – tatuerad torso (Martin Asphaug, 2007) är en extremt våldsam och skrämmande seriemördarhistoria som lika gärna kan räknas till det ena som det andra. Likadant med Kristian Petris Ond tro (2010), som även skulle kunna kallas psykologiskt drama.

Med en generös användning av termen ligger mängden svensk skräckfilm totalt på 60-70 filmer, vilket hur som helst inte är mycket utslaget på en över hundra år lång tidsperiod.

Tidig svensk film har påfallande förnuftspräglat innehåll. I Mauritz Stillers Vampyr från 1913 är det en vanlig dödlig kvinna titeln syftar på, i Den levande mumien (Fritz Magnussen, 1917) är mumien likaså en vanlig köttslig man, och Benjamin Christensens Häxan (1922) är ju snarast en socialpsykologisk studie av tron på häxor som fenomen. Vålnaderna i Victor Sjöströms Körkarlen (1921) är ett iögonfallande undantag. Sjöströms adept Ingmar Bergman kom sedermera att göra en egen skräckfilm (Vargtimmen, 1968), men den inleds med en för tiden vanlig distanseringseffekt, där åskådaren medvetandegörs om att det de ser inte är ”på riktigt” – ljuden från inspelningsprocessen ligger över förtexterna.

Under tidsspannet mellan Körkarlen och Vargtimmen sköttes skräcken framför allt av den produktiva och versatila regissören Arne Mattsson, som förutom mer eller mindre lättsinniga deckarhistorier också gjorde kusliga saker som Mördaren – en helt vanlig person (1967, med manus av Maj Sjöwall och Per Wahlöö) och Den onda cirkeln (1967). Mot slutet av karriären spelade Mattsson in några filmer utomlands, som slasherfilmen Mask of Murder med Christopher Lee (1985).

1995 kan kanske sägas utgöra en brytpunkt, då den självmedvetna splatterkomedin Evil Ed, regisserad av Anders Jacobsson, hade premiär. Under decennierna därefter har det kommit allt fler skräckfilmer med varierande budgetstorlek som burits av kärleken till genren mer än behovet av kritikernas gillande. Ändå har frånvaron av några grundfigurer i genren varit markant i svensk film. Den första zombiefilmen kom inte förrän Jonas Wolchers Die Zombiejäger (ja, det ska vara tysk titel) släpptes direkt på DVD 2005 och den första vampyrfilmen blev Anders Bankes Frostbiten som kom året efter.

Genren åtnjuter i dag större konstnärlig respekt i Sverige (inte minst sedan Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in från 2008 blev en både konstnärlig och kommersiell framgång) men filmerna fortsätter än så länge att främst spelas in på lågbudgetnivå och får ofta begränsad eller ingen biografdistribution. Svenska Filminstitutets satsning It’s alive! 2016, då det delades ut pengar till kortfilmsprojekt inom skräckgenren, skulle dock kunna tyda på en ljusare framtid vad gäller finansiering och distribution av skräckfilm.

Svenska skräckfilmer med övernaturliga inslag

Förutom att filmerna innehåller olika typer av väsen exemplifierar den här listan olika subkategorier inom skräck: melodramatisk spökfilm (Körkarlen), sex-sensationalism (Skräcken har 1000 ögon), det fördömda huset (Besökarna), vampyrfilmen (Låt den rätte komma in) och ungdomar-i-skogen-film (Vittra).

Länk