Svenska serier på film – från buskis till baggar

En artikel av
Anders Annikas, journalist, litteraturvetare och programredaktör på Cinemateket
Vi är bäst!

Den tecknade serien har på 120 år gjort en resa från ringaktad lustifikation till erkänd konstform – vilket också speglas i utbudet av svensk spelfilm baserad på tecknade serier.

Den moderna tecknade seriens tillkomst brukar dateras till slutet av 1800-talet – den är med andra ord ungefär lika gammal som den rörliga bilden. Numera går serien och filmen hand i hand, med ständiga filmatiseringar i olika genrer. En av 2018 års mest sedda biofilmer är till exempel Black Panther, baserad på en seriefigur från 1966.

Att serier lämpar sig för filmisk gestaltning torde rent praktiskt vara tydligt: de är båda medier där text samverkar med bild inom en (oftast) avgränsad ruta. Många filmproduktioner använder sig av bildmanus, som enligt gängse definition – bilder i sekvens – rentav kan betraktas som serier. Att serieböcker ofta är mindre omfattande än romaner gör dem också enklare att flytta över till film.

Men så har det inte alltid varit. Allra minst i Sverige. Förutom en animerad kortfilm efter Oscar Jacobssons ”Adamson” dröjde det till 1940-talet innan de första svenska tecknade serierna filmatiserades. Serien hade decennierna innan funnit en ny arena i veckotidningen, och det var titlar därifrån som nu blev spelfilmer. Egentligen var det inte tal om adaptioner så mycket som att placera kända seriefigurer i nya sammanhang, specialskrivna för filmen. Det kom t.ex. sju filmer med 91:an Karlsson, tre med Biffen och Bananen och två med Kronblom under 1940- och 1950-talen. Dessutom levde Åsa-Nisse och Lilla Fridolf (som började i novell- respektive radioform) parallella liv i den tecknade serien och på vita duken.

1940- och 1950-talsfilmerna är lättsamma bagateller, eller folklustspel som de ofta benämndes i samtiden. De flesta (men inte alla) sågades av recensenterna, som också gärna passade på att avfärda serien som konstform: det var tal om ”serielarv” för ”barn och imbeciller”. En smula ironiskt, men talande, är att den ouppfostrade Slösa – i en av de två kortfilmer efter Lyckoslantens sedelärande serie ”Spara och Slösa” som spelades in under samma period – tjuvläser ”Kronblom” under bänklocket i stället för att lyssna på sin skollärare. Serierna hade länge låg status, och med serietidningar som ”Kalle Anka & Co”, där barn var den tydliga målgruppen, blev den ännu lägre.

Samtidigt såg allt fler utländska serieskapare möjligheter att berätta längre historier för vuxna, eller i alla fall ungdomar. Superhjälteserier och äventyrsserier hade funnits sedan 1930-talet men nu blev de fler. Seriealbum med sammanhängande historier slog igenom på 1960- och 1970-talen, titlar som ”Asterix” och ”Lucky Luke” var storsäljare. Den amerikanska undergroundserien blev världsberömd, tack vare namn som Robert Crumb och Harvey Pekar. Men svensk film hängde inte med. 1970-talet innebar ett försök till reboot av 91:an (med Lejonhjärta-brodern Staffan Götestam i huvudrollen) och två filmer med 47:an Löken, efter Lennart Elworths serie i herrtidningen Lektyr. Några barnserier, som ”Lotta i Hallonby” och Jan Lööfs ”Felix”, blev i alla fall animerade tv-serier. ”Bamse”, som började som figur i tecknade filmer på 1960-talet och gått som serie i veckopressen, fick en egen serietidning och var huvudperson i ytterligare animerade kortfilmer.

På 1980-talet etablerade sig flera svenska tecknare av serier för vuxna på förlag som Tago och i tidningar som Epix och Galago. Ett av de mest intressanta filmprojekt-som-aldrig-blev-av följde med denna våg. Boarne Vibenius, mest känd för sensationsfilmen Thriller – en grym film (1974), försökte köpa rättigheterna till Joakim Pirinens ”Socker-Conny” för 1 000 kronor. Det kanske var lika bra att Pirinen sa nej, men vi är en förmodad kultfilm fattigare. I stället blev ”Socker-Conny” teater, liksom senare bland annat Charlie Christensens ”Arne Anka”, en annan serie från den här tiden.

1990-talet innebar en serieboom i Sverige med flera nya förlag och inte minst ett genombrott för den självbiografiska serien. Hollywood började också på allvar filmatisera tecknade serier som inte bara handlade om superhjältar. På 2000-talet kom två svenska ungdomsfilmer efter serier av Johan Unenge och Måns Gahrton. ”Eva & Adam” och ”Livet enligt Rosa” gick först i Kamratposten, blev därefter tv-serier och sedan film. De båda filmerna var de första långfilmerna baserade på svenska tecknade serier som hade kvinnor/tjejer i huvudrollerna.

Några tecknare har också bearbetat sina egna serier till animerade kortfilmer, som Martin Kellermans Rocky (2008) och Joanna Rubin Drangers Fröken Märkvärdig och karriären (2010). Men det dröjde till 2013 innan den första svenska spelfilmen baserad på en längre, avslutad seriebok såg dagens ljus. Lukas Moodyssons Vi är bäst! bygger på Coco Moodyssons ”Aldrig godnatt” från 2008 och är ett fantastiskt exempel på hur en bra seriebok kan bli en bra film. Lukas Moodysson gör något eget, samtidigt som det inte hade varit möjligt utan förlagan. Filmen fick fin kritik, inte minst internationellt, men få noterade däremot vilken milstolpe den innebar för den svenska tecknade serien.

I och med Vi är bäst! borde dammluckorna ha öppnats – 2013 var för övrigt också året då Blå är den varmaste färgen blev första film baserad på en tecknad serie att vinna Guldpalmen i Cannes. Och det finns mängder av svenska serier som skulle kunna bli fantastiska filmer, i både långt och kort format – från Lena Ackebos konsumtionssatir till Peter Bergtings fantasyvärldar. Flera serietecknare har på 2010-talet också bearbetats för scenen, som Liv Strömquist, Nina Hemmingson, Henrik Bromander och Sara Granér.

När det häromåret meddelades att Mats Jonssons generationsseriebok ”Hey Princess” från 2002 skulle bli film i regi av Maria Blom var det således lika logiskt som efterlängtat. Att projektet gick om intet är en tragisk förlust för svensk film. Att Kim W. Anderssons ”Alena” däremot blev film 2015 och att Sanna Lenkens Nattbarn (2017) efter Hanna Gustavssons seriebok tidigare i år Guldbaggenominerades för bästa kortfilm är desto roligare. För svenska filmbolag och producenter som inte redan har förstått, vill jag rikta en uppmaning: gå till de tecknade serierna. Det kan bli hur bra som helst.

Statistik, svenska spelfilmer baserade på tecknade serier

Sköna snubbar 71 %
Dåliga recensioner 54 %
Soldathumor 42 %
Regi Hugo Bolander 21 %
Tonårstjejer 19 %
Cameo av serietecknare 8 %

Svenska spelfilmer baserade på tecknade serier

  • Gus Dahlström som 91:an Karlsson mottogs med öppna armar av kritiker och publik, som efter krigsslutet gladdes åt att se skojiga militärer igen. Dahlström kom tillbaka i tre uppföljare, sedan lämnade han över stafettpinnen till Curt "Minimal" Åström (två filmer), Stig Grybe och Staffan Götestam. Alla filmer utom den första sågades.

  • Socialisten Hampe Faustmans film efter Bovils och Arne Bornebuschs äventyrsserie om "Sveriges Robin Hood" har onekligen lånat en del från befintliga Robin Hood-filmer – George Fant är således Sveriges Errol Flynn. Men det hindrar inte att Harald Handfaste, inspelad i finska skogar och på Sveaborgs fästning, underhåller. Att inte fler av Bovils äventyrsserier blev film är en gåta.

  • Ludde Gentzel är perfekt som Kronblom, latmasken som ligger på sofflocket med händerna i byxfickorna och funderar ut hur han ska tjäna pengar utan att behöva arbeta. Filmen inleds med att tecknaren Elov Persson (som sig själv) sitter vid ritbordet, där Kronblom kliver ut från papperet. I uppföljaren från 1949 åker Kronblom till Stockholm.

  • Thor Modéen är en av manusförfattarna och Åke Grönberg har huvudrollen som hobbyhantverkare i filmen efter Axel Bäckmans tecknade serie. Påhittiga Johansson turnerade i landsorten innan den gick upp i Stockholm, där den sedermera totalsågades. Grönberg var också med i tre filmer om Biffen och Bananen och hans enda film som regissör var 91:an Karlsson muckar (tror han) från 1959.

  • Rit-Ola är mest känd som illustrerande sportjournalist och fick inspiration till sin tecknade serie efter en dansk löpartävling mellan en köttätare och en vegetarian. Åke Grönberg och Åke Söderblom gör huvudrollerna i filmversionen, som utspelar sig under sexdagarsloppet på cykel. En 18-årig Harriet Andersson skymtar förbi. Filmen fick två uppföljare, också med idrottsintriger.

  • Grabbig men harmlös revy av sketcher från ett regemente där alla officerare har olika dialekter och Janne "Loffe" Carlssons 69:an ständigt har fanskap i kikaren. Följdes av 47:an Löken blåser på (1972), med Lasse Åberg som general. "Den svenska militärfarsen bör byta manskap i staben eller avrusta", skrev Expressen om uppföljaren.

  • Måns Gahrtons och Johan Unenges seriefigurer Eva & Adam var från början 18-åringar, innan serien såldes till Kamratposten och anpassades till en yngre läsekrets. 1999 blev det unga kärleksparet föremål för en tv-serie och två år senare långfilm, som drog storpublik till biograferna. Samma resa gjorde Gahrtons och Unenges serie "Livet enligt Rosa" några år senare.

  • Tre tjejer bildar ett punkband i 80-talets Stockholm i Lukas Moodyssons film efter sin hustru Coco Moodyssons semi-självbiografiska seriebok "Aldrig godnatt". Togs emot som regissörens återkomst efter tio år av mindre publikfriande filmer och vann bland annat Guldbaggar för scenografi och mask/smink.

  • Mobbad internatskoleelev konverserar med sin döda bästis i skräckfilm efter Kim W. Anderssons "grafiska roman" med samma namn. Såväl serie som film refererar till genreklassiker som Carrie (1976) och Låt den rätte komma in (2008) och Andersson var även inblandad i filmversionen av "Cirkeln" 2015. Filmkritikern Kerstin Gezelius är en av manusförfattarna.

  • Skygg tonårstjej blir vän med äldre skolfotograf som delar hennes intresse för hårdrock. Hanna Gustavsson vann seriepriset Urhunden för "Nattbarn" och nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok för uppföljaren "Iggy 4-ever". Sanna Lenkens hyllade kortfilm bygger på båda böckerna.