Svenska flickfilmer

En artikel av
Heta Mulari, researcher vid Finnish Youth Research Society och författare till "New Feminisms, Gender Equality and Neoliberalism in Swedish Girl Films, 1995-2006"
Pojkarna

Från 1990-talet och framåt kom ett antal filmer med samhällskritiskt perspektiv och fokus på flickrelaterade ämnen ut i Sverige, filmer som skulle kunna kallas svenska flickfilmer.

I början av Ella Lemhagens experimentella och drömlika långfilm Drömprinsen – filmen om Em brinner huvudpersonen Emelies älskade dockhus ner. Den förödande eldsvådan innebär början på en ny era – Emelie måste lämna sin skyddade barndom bakom sig och söka sin egen väg i en svensk småstad.

Drömprinsen kom ut 1995, och trots att filmen sällan omnämns i filmhistoriska sammanhang var den på många sätt exceptionell. Filmens huvudperson är en tonårsflicka som aktivt utmanar normer för ung kvinnlighet i allt från sexualitet, utseende och relationen mellan barn och förälder, till samhällets oskrivna regler för att ta plats i det offentliga rummet. Och kanske viktigast av allt: filmen introducerade en ung kvinnlig huvudperson i en ungdomsfilmindustri som dominerades av manliga karaktärer och teman.

Det var ingen tillfällighet att en film som Drömprinsen kom ut just i mitten av 1990-talet. Samtiden karaktäriserades av kulturfenomenet girl power såväl som poststrukturalistisk feministisk aktivism och teori på uppgång världen över. I Sverige tog det sig uttryck i form av en ny sorts feministisk rörelse med sina nyckelteman i ung kvinnlighet och feminism, skönhetsnormer, sexuella trakasserier och HBTQ.

Att vara ung, feminin och feminist debatterades både i media och i politiska och populärkulturella sammanhang, bl.a. i form av essäantologier, feministiska dagböcker, krönikor – och filmer.

Under 1990-talet och början av 2000-talet följdes Drömprinsen av filmer som Fucking Åmål (Lukas Moodysson, 1998), Vingar av glas (Reza Bagher, 2000), Hip hip hora! (Teresa Fabik, 2003), Falla vackert (Lena Hanno Clyne, 2004) och Krama mig (Kristina Humle, 2005). Dessa filmers gemensamma fokus låg på ung kvinnlighet, och i pressens mottagande kopplades de till samhällsdebatt kring flickor, jämställdhet och feminism. Fucking Åmål gick till exempel enligt Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap, i bräschen för teman kring HBTQ i svensk kultur och media. Enligt samma modell kunde Hip hip hora! kopplas till debatten om sexuella trakasserier i skolan och användes flitigt i genusutbildningar.

Filmerna kan ses som exempel på ett fenomen jag har valt att kalla svenska flickfilmer – det vill säga filmer som tog sig an dessa ämnen och teman och som kopplades till samhällsdebatter om ung kvinnlighet med jämställdhet som huvudsaklig referenspunkt. Vad det innebär att vara (och formas till) en svensk, jämställd ung kvinna avhandlades i filmernas själva narrativ såväl som i pressens mottagande av dem. Det stora intresse ämnena bemöttes med säger något om vikten av den jämställda unga kvinnans image i svensk samhällsdebatt: oftast vit och med medelklassbakgrund pekade hon på samhällsproblem som krävde en lösning (som sexuella trakasserier), och samtidigt var hon stark och självständig nog för att innebära en hoppfull symbol för framtiden.

Under det senaste decenniet har porträttet av den unga kvinnan förändrats och mångfaldigats, och definitionen ”flickfilm” måste i sin tur omprövas. En ny generation kvinnliga filmskapare har skildrat ung kvinnlighet från alternativa perspektiv med kärnteman som könsfluiditet och etnicitet. Dessa teman speglar samtida inslag i feministiska rörelser. Ett exempel är Alexandra Therese Keinings Pojkarna (2015), en hybrid av ungdoms- och fantasyfilm där tre vänner utvinner en magisk dryck från en blomma och tillfälligt förvandlas till pojkar.

Svenska flickfilmer