Ultravåld på nattbussen

En artikel av
Loretto Villalobos, scenkonstkritiker
Nattbuss 807

I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort intryck på dem, först ut är Loretto Villalobos.

1990-talet kändes som ett årtionde då Sverige blev tvungna att ta itu med sin mångkulturella identitet.  Det var även en uppgift som jag var tvungen att handskas med då: tonåring, invandrarunge och uppväxt i Norrtälje, en småstad utanför Stockholm.

1997, när David Flamholcs Nattbuss 807 hade premiär, hade det bara gått några år sedan Lasermannen hade härjat och haft våra storebröder i kikarsiktet och Ny Demokratis mysrasistiska agenda hade vunnit dem plats i riksdagen. Samtidigt var svenska svartskallars representation i det närmaste obefintlig i media och underhållning. Lasse Lindroths och Paolo Robertos närvaro i all ära – det som kändes närmast en seger var att svenska fotbollslandslaget hade hela två icke-vita spelare den gången de grävde guld i USA.  Små oaser av igenkännbarhet var befintliga då och då, som inte var relaterade till gangsterkultur från USA:s minoritetsområden. Latin Kings genombrott var en sådan oas, och Nattbuss 807 var en annan.

Handlingen sägs vara baserad på en verklig händelse där gängkonflikter resulterade i mordet på en ung kille med nazistsympatier. I filmen möter vi Kalle (Jonte Halldén) och Carlos (Christian Moscoso), som utöver sina namn har mer gemensamt än vad till synes är uppenbart. De befinner sig på varsin sida om en dödlig konflikt mellan rivaliserande ungdomsgäng – mellan blattar och rassar.

Så vad betydde filmen för en unge som jag, som befann mig i ett vägskäl mellan att finna tillhörighet bland de andra invandrarungarna i staden, och att uttrycka min egen individualitet? Under gymnasieåren umgicks jag mest med punkargänget i Norrtälje, vars huvudsakliga sysselsättning var att dricka folköl och lyssna på musik. Det var där jag hade placerat mig och min identitet, på grundval av estetik och smak snarare än en gemensam erfarenhet av främlingskap. Nattbuss 807 gav möjlighet för mig att hitta identifikation, även om det skedde på svajiga grunder. En av våra kompisar var dessutom lite lik Johan Svangren, som spelar en av huvudrollerna, och som också pryder filmens affisch, men vid den taggiga tuppkammen upphörde också likheterna.

När jag ser om den för första gången på 20 år ser jag en film med både stora problem och tydliga ambitioner. Kanske var den före sin tid när den laborerade med en icke-lineär kronologi på det framställda händelseförloppet. Medan förtexterna rullas upp får vi se Kalle sitta på den övergivna nattbussen 807. Bilden är svartvit, och utan förvarning ger Kalle ifrån sig ett skrik. De svartvita tagningarna signalerar även fortsättningsvis att det är flash-forwards vi ser – mest förebådande är de korta snuttarna när Carlos svingar sin butterfly-kniv. Utöver tidshoppen har vi Fredrik Dolks berättarröst, i rollen som den utredande kommissarie Falk. Och som en tredje tidslinje ligger förhören hos polisen där ungdomarna, som den huvudsakliga kronologiska linjen, återger sina minnen av den ödesdigra kvällen.

Vi vet alltså att ett brott har begåtts, men filmen börjar med ett annat brott. Rasistkillarna stormar en ung svart killes lägenhet och slår honom blodig medan hans blonda pursvenska flickvän vädjar om nåd. Flamholcs blinkningar mot Stanley Kubricks A Clockwork Orange (1971) är inte särskilt subtila. I en scen kollar killarna på filmen för att, som en av dem säger, få titta ”på lite sjyst ultravåld”. Inledningen till andra satsen av Beethovens nionde symfoni ljuder från tv-apparaten, och senare återkommer samma musik när Kalle blir misshandlad på gatan. Beethoven återkommer även på slutet, denna gång med andra satsen i sjunde symfonin, då det ultravåld som killarna lever för kulminerar i mordet på Kalle.

Det är ett raffinerat försök till hantverk av Flamholc, som då inte ens var 25 år fyllda och helt och hållet självlärd. Med en ensemble av främst amatörskådespelare och ett tveksamt manus av Leon Flamholc, regissörens far (reds. anm.), blir dock slutresultatet en kavalkad av ofrivillig humor. För att inte tala om kvinnosynen där flickorna görs till sexobjekt och mödrarna är undergivna och passiva.

Jag tror inte att vi ens när den kom tyckte Nattbuss 807 var bra. Men i en brytpunkt hade den ändå en funktion – att få se personer gestaltas som ser ut som oss och pratar som oss, vilka vi nu är. Tack och lov slipper vi idag att hemfalla enbart åt berättelser som resulterar i brutalt våld.

Förutom Nattbuss 807 listar Loretto Villalobos fyra svenska favoritfilmer nedan.